Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 6 - Debatt: Mottryckskraft och atomenergi, av P H Margen och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margens uttalande att storleken av
kondenserings-enheterna bestäms av kravet på storleken av
reservaggregat för hela landet är minst sagt förbluffande.
Det kan vara sant för oljeeldade reservstationer
men naturligtvis ej för atomkraftstationer, som är
avsedda att så småningom ersätta
vattenkraftutbyggnaderna och till på köpet gå som rena
bottenkraftstationer med en del vattenkraft som
toppkraftreserv.
Viktigare än detta är emellertid att jag i mina
kalkyler i verkligheten ej räknat med
marginalkostnader utan med en medelkostnad a (något som kanske
icke på alla ställen är klart uttryckt).
Överhuvudtaget har jag i hela min utredning räknat i hög
grad på säkra sidan. Någon minskning i
kWh-kost-nad för mottrycksverket från + 17 %> till — 14 °/o
uppkommer alltså ej. Tvärtom skulle, om Margens
siffror vore riktiga och jag verkligen räknade med
marginalkostnader, en motsvarande ökning i
kostnaden kunna motiveras. En annan sak är att
Margens siffror säkerligen är mycket överdrivna.
Jag skall inte närmare gå in på Margens siffror
för Farsta-reaktorn, så mycket mer som han bland
andra osäkra faktorer även dragit in det ytterst
osäkra nettovärdet på utvunnet plutonium. Jag
fasthåller vid mitt uttalande att det för dagen är svårt
även för den mest sakkunnige att komma med
exakta absoluta kostnadssiffror och detta icke minst
för AB Atomenergi med dess ringa erfarenhet av
teknisk-ekonomiska beräkningar. Det är, som jag
sagt, däremot mycket möjligt att göra relativa
beräkningar av den art jag framlagt. De osäkra
faktorerna ingriper nämligen då i någorlunda lika grad i
båda alternativen. Tyvärr har Margen visligen
avhållit sig från någon granskning av min utredning
bortsett från förut påpekade, på missförstånd
grundade uttalande. Jag skall därför tillåta mig att
ytterligare något beröra mina resultat särskilt med tanke
på att jag, som sagt, räknat i hög grad på säkra
sidan.
Jag har räknat med ett pris på zirkoniumrör av
400 kr/kg i stället för det i USA nu gällande 1 000
kr/kg. (I själva verket har Asea nyligen fått en
offert på 1 500 kr/kg och priset på ett enda 4 m
rör för prov var 40 000 kr.) Dessutom har jag vid
jämförelsen med atomkraftkondensanläggningar vid
räkningarna antagit att även kapsling och
konstruktionsmaterial i denna reaktor är zirkonium.
Jag skriver emellertid på ett ställe: "Dessutom
tillkommer att den gaskylda reaktorn av skäl som jag
här ej skall beröra torde kunna göras icke
oväsentligt billigare än den vattenkylda." Vad jag här
syftade på var att en gaskyld
högtemperaturreak-tor i själva verket med stor fördel kan utföras utan
zirkonium.
Räknas härmed och med 1 000 kr/kg för
zirkonium, blir bränslekostnaden per kWh vid
mot-trycksdrift ej 1,4 • 1,9 • Vs = 0,89 av kostnaden vid
ett stort kondenskraftverk, som jag försiktigtvis
angivit, utan i stället 1,4 ■ 5 • V3 = 2,3 gånger
bränslekostnaden vid ett sådant verk. Det är ju klart att
hela zirkoniumpriset i reaktorn måste belastas
elkraften, då det endast är den som nödvändiggör
zir-koniummaterialet. Faktorn V3 betyder ej att
verkningsgraden hos kondensverket är 33 °/o utan att
värmeenergin till kondensorn är dubbelt så stor
som den nyttiga elenergin. En del värme förloras
ju på andra håll. I själva verket är verkningsgraden
för av oss planerat gaskylt
atomkraftkondensaggre-gat över 30 °/o.
Att denna framställning ej är tendentiös kan
bekräftas av amerikanska uppgifter. Vid "pressurized
water reactor forum" för något år sedan angavs
att vid PWR-reaktorkärnor urankostnaden utgjorde
17 »/o och zirkoniumkostnaden 43 %> av hela
kostnaden. Det betyder en zirkoniumkostnad 2,5 gånger
urankostnaden. Då är att märka att anrikad uran
användes och att reaktorn är försedd med
tryckkärl, varför inga tjocka tryckrör av zirkonium
förekommer utan blott tunna styrrör förutom
kapsling-en. I mina ovanstående beräkningar är
zirkoniumkostnaden för kapslingen antagen till 0,7 av
uranoxidkostnaden.
Med ett bränslepris av 2,3 gånger priset vid ett
kondensverk blir kapitalkostnaden ej längre
utslagsgivande. Kapitalkostnaden för mottrycksturbin med
generator per kW kan sättas lika med
kapitalkostnaden per kW för ett tio gånger så stort
kondensaggregat. (Detta antagna förhållande är ej för stort.
Ekonomiska kondensverk torde vara på minst
200 000 kW eleffekt, och värmeverk kan på grund
av distributionssvårigheterna knappast göras större
än 100 000 kW värmeeffekt, vilket motsvarar ca
20 000 kW mottryckskraft vid vattenkyld reaktor.)
Den enklare konstruktionen hos den förra
kompenserar för den mindre storleken. Men kostnaderna
per kW för bergrum, elektrisk utrustning m.m. blir
som nämnt större än för det stora
kondensaggregatet. Detta jämte kostnaden för tryckrören av
zirkonium och den mer komplicerade konstruktionen
vid mottrycksreaktorn i jämförelse med
värmereaktorn motverkar helt besparingen i tungt vatten.
Slutresultatet blir en kostnad för
mottryckskraf-ten av
1,3- 1-2/s a + 2,3-Vs a = 1,64 a
Denna kostnad kan endast obetydligt minskas
genom drift som kondensverk under en del av året,
då mottrycksvärme i större mängd ej fordras.
Vad frågan om gaskylning eller vattenkylning för
stora kondenskraftverk angår, är det alltså inte i
första hand den ca 5 °/o högre verkningsgraden
för en anläggning med gaskyld reaktor modererad
med tungt vatten som fäller utslaget. Den stora
fördelen är att zirkonium helt kan undvikas i en
gaskyld reaktor. Vid mottryckskraft är detta helt
enkelt förutsättningen för att den skall kunna
ekonomiskt motiveras. (Härav framgår även att
gaskyl-ningens överlägsenhet för stora
kondenskraftaggre-gat endast gäller heterogena reaktorer. Om vissa
svårigheter kan övervinnas ligger kanske den
homogena reaktorn närmare än man tror.)
Det har flera gånger uttalats tvivelsmål från AB
Atomenergis sida om Farsta-reaktorn på en gång
skall kunna utföras som högtemperaturreaktor i
kombination med mottryckskraft och detta närmast
med hänsyn till svårigheten att till rimlig kostnad
erhålla zirkonium. Sedan man lyckats intala
bestämmande myndigheter att Farsta-reaktorn skulle ge
åtskilligt mer än Vattenfallsstyrelsens Adam, som
därför borde sättas i efterhand, ser det alltså nu ut
som om resultatet tillsvidare endast skulle bli en för
värmedistribution onödigt komplicerad och därför
olämplig reaktor. Att man i en framtid skulle bygga
om den enligt föreliggande planer är osannolikt, då
man ju måste utgå från att vid denna tid AB
Atomenergi har fått klart för sig hur en
högtemperaturreaktor ej bör utföras. För att undvika en sådan
kalamitet kan jag ej se att det är annat att göra
än att på en gång utföra Farsta-reaktorn för
gaskylning. Det är nödvändigt även därför att vi här
i landet ej har råd att experimentera med från
början dödfödda förslag. Att kasta bort miljoner kan
möjligen göras i Amerika, där man dock själv
numera kommit med kritiken: "Vi experimenterar för
mycket och tänker för litet!" Ragnar Liljeblad
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
