Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 16 - Nya metoder - »Flytande jonbytare», av SHl - Två telefonsamtal på enkel bandbredd, av GAH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya metoder
"Flytande jonbytare"
Selektiva lösningsmedel tycks nu hota jonbytarnas
ställning vid utvinning av uran. De verkar nämligen
inte som vanliga lösningsmedel utan på ett sätt
liknande jonbytarnas. De avger sålunda joner och
bildar komplex med de joner som skall extraheras.
Därför bestäms jonernas fördelning på de båda
vätskorna av en kemisk jämvikt och inte av
lösningsjämvikten. Då vätskor är mycket lättare att
hantera än fasta ämnen i en kontinuerlig process,
kan de selektiva lösningsmedlen i många fall med
fördel användas i stället för jonbytare.
Några vätskor, vanligen kväve- eller fosforhaltiga
organiska föreningar, har länge varit kända, men
de har varit tillgängliga bara i liten mängd och till
högt pris. Man har emellertid vid Oak Ridge nu
utarbetat två metoder för extraktion av uran som
provas i halvstor skala. De använda lösningsmedlen
uppges inte, men metoderna kallas
dialkylfosfor-syraprocessen (DAPEX) och
aminextraktionspro-cessen (AMEX).
Den största nackdelen hos dessa metoder är att
dyrbart lösningsmedel förloras till vattenfasen.
Fastän växande användning av de selektiva
lösningsmedlen har stimulerat ökad tillverkning av dem
och därmed något lägre priser, kommer förlusterna
vid extraktionen sannolikt att begränsa deras
användbarhet.
Det extraherade materialets värde och
koncentration i vattenlösningen bör bestämma huruvida ett
selektivt lösningsmedel eller en jonbytare skall
användas. Den senare blir mest ekonomisk vid låg
koncentration och lågt värde på det extraherade
materialet. Man tror att selektiva lösningsmedel
skall få växande användning vid utvinning av
dyrbara metaller, såsom uran, torium, vanadin och
zirkonium. De får kanske sin största användning vid
bearbetning av förbrukat atombränsle (Chemical
Engineering dec. 1956 s. 103). SHI
Två telefonsamtal på enkel bandbredd
Alla system för överföring av tal på en begränsad
kanal bygger på en reducering av
informationsöverflödet, redundansen, i talet då signalen passerar
överföringslänken. Denna reduktion kan ske i alla
tre dimensionerna, tid, bandbredd och
signal-brus-förhållande. De enkla systemen för
kanalkapacitets-reducering, dit även normala telefonsystem hör,
beskär bandbredd och signal-brusförhållande utan
att kompensera för detta på mottagarsidan. 1 de
mest avancerade systemen för
informationsreducering, analys-syntessystemen, uppdelas talförloppet i
vissa funktioner, analogt med talorganens
fysikaliska och anatomiska struktur. De relativt enkla,
lågfrekventa variabler som styr dessa funktioner
överförs på ett optimalt sätt och talljudet
syntetiseras på mottagarsidan. Teoretiskt skall man här
få en mycket liten förlust i kvalitet, även om det
än så länge står en del praktiska svårigheter i
vägen.
En del av talets redundans yttrar sig så, att man
under en viss kort tidsperiod får en upprepning av
närmast föregående tidsförlopp. Vokalerna och de
tonande konsonanterna alstras i korthet genom att
stämbanden öppnas och släpper genom en kort
luft-stöt som exciterar munhålans resonatorer. Detta
förlopp upprepas 5—10 gånger med ungefär
konstant inställning av resonatorerna. Väsljuden (s, sj)
alstras genom att luften pressas genom smala
springor; även i detta fall blir resultatet ett upprepat
förlopp. De tonlösa klusilerna p, t, k har däremot en
annan karaktär. De alstras genom att man stoppar
luftströmmen tills lufttrycket i munhålan nått ett
tillräckligt högt värde, varefter luftspärren snabbt
öppnas. De tonande klusilerna b, d, g alstras på
samma sätt med den skillnaden att stämbanden vibrerar
under lufttrycksökningen. Vokalerna, de tonande
konsonanterna samt väsljuden har en längd av 20
—10 ms, klusilerna är avsevärt kortare.
Det är tydligt att man skulle kunna utesluta en
del av talet utan att den överförda informationen
nämnvärt minskas. Diverse experiment med detta
har utförts under tidernas lopp, senast av Miller
och Licklider 1950. Med ett förhållande tal—paus
av 50 °/o blir t.ex. uppfattbarheten nära 100 %> vid
avbrottsfrekvenser mellan 10 och 100 Hz, fig. 1.
Med dessa utgångspunkter har man vid Försvarets
Forskningsanstalt försökt sätta upp ett system där
man växelvis skulle koppla in två samtal på samma
ledning, vilka samtal sedan skulle särskiljas på
mottagarsidan. Den första svårigheten visade sig
vara att få ett snabbt relä för denna omkoppling,
med en frekvens av högst några hundra hertz. Det
är svårt att få en väl balanserad, klickfri koppling
med elektronrör, men uppgiften löstes med hjälp
av transistorer i en speciell reläkoppling.
Talprov som utfördes gav en orduppfattbarhet av
nära 100 °/o, fast man samtidigt fick en avsevärd
försämring av den subjektiva kvaliteten. Denna
försämring gav sig till känna dels som en skrovlighet
i rösten, dels som en sänkning av grundtonen.
Dessutom blev svenskans tonlösa väsljud tonande och p,
t, k uppfattades som b, d, g.
Om man fördröjer det avbrutna talet en
halvperiod av avbrottsfrekvensen och adderar detta till
det ursprungliga blir pauserna utfyllda av ekot och
de nämnda nackdelarna blir till stor del
eliminerade. De kvarstående defekterna blir ett fassprång i
skarven mellan originalsignalen och ekot samt den
förfalskning som uppkommer genom skillnaden
mellan ekot och den signal som skulle funnits om
intet avbrott gjorts.
För fördröjningen kan olika vägar utnyttjas. Man
kan ha ett fasvridande nät med tillräckligt stort
374 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
Fig. 1.
Uppfattbarheten i tal
överfört på tal
frekvent
tids-multiplex som
funktion av
pausfrekvensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
