Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 18 - Energibalanser, av Sven Lalander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sannolika slutsatsen blir därför att
belysningen och värmet utgör de dominerande
nyttoenergibehoven inom detaljförbrukningen,
medan motorkraften har väsentligt mindre
betydelse. Detta kontrasterar starkt mot
förhållandena inom industrin, där motorkraften
fortfarande utgör det dominerande elbehovet
medan belysningen är relativt betydelselös.
Elkostnaderna för detaljförbrukningen
bestäms huvudsakligen av de höga specifika
distributionskostnaderna och endast i mindre
grad av produktionskostnaderna. Detta har
medfört att detaljabonnenternas elpriser
ligger väsentligt högre än industriföretagens, i
genomsnitt 10—12 öre/kWh mot 3—4 öre/kWh.
En övergång till ångkraftkostnad på
produktionssidan skulle sannolikt fordra en höjning
av de genomsnittliga detaljpriserna endast med
ungefär en fjärdedel av
produktionskostnadsstegringen. Med undantag för den relativt
obetydliga del av detaljförbrukningen, som
försäljes till specialpriser för lågvärdiga
värmeändamål (uppskattas på basis av
Elverksföreningens statistik till storleksordningen 10 %),
är det därför ej sannolikt att elektricitetens
utyttjning skulle nämnvärt påverkas av en
övergång till ångkraftproduktion. Det är
därför motiverat att på samma sätt som tidigare
angivits värdera elektricitetens energiinnehåll
efter ångkraftens bränsleförbrukning,
omräknad till konsumtionsplatsen. För enkelhets
skull beaktas de höga distributionsförlusterna
genom att den tidigare angivna
energiekvivalensen, som förutsatte 15 % överförings- och
distributionsförluster, användes även i detta
fall, men på hela konsumtionen, således även
för de lågvärdiga energianvändningarna.
Förenklad energibalans för 1953
För att ge en uppfattning om vad de angivna
principiella erinringarna mot hittills utförda
energibalanser i Sverige innebär för den
samlade bilden av energiförsörjningen, uppgöres
en förenklad energibalans enligt de skisserade
riktlinjerna. Härvid uppdelas
energikonsumtionen i grova drag efter nyttoenergibehoven,
vilket innebär att energiförsörjningen
betraktas från konsumtionssidan. För de olika
energiformerna har förutsatts ett genomsnittligt
energiinnehåll enligt tabell 1.
I princip medräknas endast den
energikonsumtion, som äger rum hos konsumenten vid
omvandlingen till nyttoenergi. På grund av
brist på statistik kan dock ej vissa
omform-ningsprocesser hos konsumenterna beaktas. Av
denna anledning medtas ej energiformerna
ånga, varmvatten och tryckluft utan i stället
den förbrukade energin i de anläggningar, där
dessa energiformer alstras. Däremot har
försökts att renodla konsumenternas verkliga
konsumtion av övriga förädlade energiformer,
t.ex. träkol, raffinerade oljeprodukter, koks,
gas och elektricitet. Energiförlusterna i milor,
raffinaderier (inberäknat Kvarntorpsverket),
koks- och gasverk samt ångkraftverk har så-
Tabell 1. Genomsnittligt energiinnehåll per
mängdenhet av olika energiformer
Mängdenhet
[-Energiinnehåll-]
{+Energi-
innehåll+}
1 000 Mcal
Brännved ..................... in3 1,1
Annat träbränsle ............... m8 0,65
Torv ........................... t 3,3
Torvbriketter ................... t 4,2
Träkol ........................ m8 1,1
Avfallslutar, sulfat ........ t massa 3
sulfit ........ t massa 2
Skiffer .......................... t 1,3
Stenkol ......................... t 6,5
Koks ........................... t 6,7
Raffinerad olja .................. t 9,7
Bensin .......................... t 10,5
Fotogen ........................ t 10,5
Stadsgas ................. 1 000 m3 4,7
Masugnsgas .............. 1 000 m3 0,9
Gasol .................... 1 000 m3 11,0
Prima elkonsumtion ____ 1 000 kWh 3,3
Elhyttor och elångpannor 1 000 kWh 1,1
ledes ej medtagits i energikonsumtionen. Detta
har bl.a. medfört en ej oväsentlig justering av
den vanligen rapporterade
bränsleförbrukningen hos industrin, som bl.a. innefattar relativt
stora bränslemängder för industrins egna
ångkraftverk (vilka dubbelräknas, om bränsle och
elektricitet summeras på vanligt sätt).
Vid många industriprocesser kan
energiinnehållet hos vissa biprodukter tillvaratas och
utnyttjas i energibesparande syfte. I den mån
detta kan betraktas såsom en separat process,
som åtminstone alternativt kan utnyttjas för
alstring av någan av de kommersiella
energiformerna, medtas den i energiförsörjningen
som en inhemsk energiproduktion. Exempel
härpå är koksen från gasverken, avfallslutarna
inom massaindustrin och
mottrycksproduktio-nen. Lämpligt torde vara att i denna grupp
även inräkna masugnsgasen, eftersom den
alternativt kan utnyttjas i gasturbiner för
elproduktion.
Sådana energibesparande åtgärder däremot,
som utgör en integrerande del av processen
och ej omformas till kommersiella
energiformer, betraktas ej såsom energiproduktion, utan
beaktas genom den uppkommande
minskningen av energikonsumtionen. Exempel härpå är
tillvaratagandet av avgasernas energiinnehåll
i ångpannor och den flytande tillverkningen
inom järnindustrin, som inbesparar förnyad
uppvärmning av materialet.
Ett intressant specialfall är tillvaratagandet
av skrot. Såväl inom järn- som
massaindustrin inbesparas avsevärda energimängder
genom att järn- och stålskrot, resp. papper
tillvaratas och ersätter den ursprungliga råvaran,
malmen och timret. Skrotet kan alltså i detta
avseende betraktas såsom en kommersiell
energikälla och borde därför inräknas i
energiförsörjningen. Så har dock ej skett här,
närmast på grund av brist på erforderligt
statistikmaterial.
409 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
