Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 18 - Nya material - Silikonlegeringar, av SHl - Andras erfarenheter - Berylliumkoppar med låg berylliumhalt, av SHl - Fusionsliknande kärnreaktioner vid rumstemperatur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man väntar att deras pris skall falla när
tillverkningen ökas.
Avsikten med utarbetande av silikonlegeringarna
var från början framställning av ett dielektrikum
eller ett isolermaterial som tål upprepad
nedsänkning i havsvatten och exponering för vind och sol.
I vissa fall är det inte tillräckligt att isolermaterialet
har hög resistivitet och liten förlustfaktor,
absorberar praktiskt taget inget vatten och är i hög grad
vattenavstötande när dess yta är ren.
Av isolatorer för ubåtsantenner fordrar man t.ex.
att de skall ha stor resistivitet bara några sekunder
efter det de dykt upp ur havet. Deras yta får inte
bli täckt av en sammanhängande film av
främmande ämnen, och den får inte spricka så att kanaler
med låg resistivitet uppstår. De kolfluorföreningar,
som ursprungligen använts för detta ändamål,
fyl-fer inte kraven lika bra som silikonlegeringarna
och är dessutom avsevärt dyrare (C L Petze Jr i
Modern Plastics juni 1956 s. 207—223). SHI
andras erfarenheter
Berylliumkoppar med låg berylliumhalt
Man tillverkade först berylliumkoppar med 2,5 °/o
Be. De svårigheter som härvid uppstod vid kontroll
av materialets kornstorlek vid glödgning och
upplösningsbehandling undanröjdes genom tillsats av
en liten mängd nickel eller kobolt t.ex. 0,25 °/o Co
(Tekn. T. 1919 s. 113). Bearbetningen av legeringar
med så hög berylliumhalt har emellertid visat sig
besvärlig särskilt genom att tillsatselementet
minskar berylliums löslighet i grundmetallen och ökar
bildningen av icke önskad ß-ias.
Det enda sättet att undvika denna svårighet har
varit minskning av berylliumhalten varigenom
legeringen samtidigt blivit billigare. Mot slutet av
1930-talet hade man i USA gått ned till 2,25 °/o Be (Tekn.
T. 1916 s. 751), och 1951 började inan tillverka
berylliumkoppar med 1,9 °/o Be. Härigenom måste
man emellertid ändra värmebehandlingen. Det
visade sig då lämpligt att höja åldringstemperaturen.
Enligt en på senaste tid utförd undersökning med-
Tabell 1. Värmebehandling av berylliumkoppar med
1,7—1,9 °/o Be
Materialets tillstånd Tidigare åldring tid temperatur h °C tid h Ny åldring temperatui °C
Upplösningsbehandlat., .. 3 315 3 345
Kvartshårt .......... .. 2,5 315 3 330
Halvhårt ............ .. 2 315 2 330
Ilårt ................. 9 315 2 330
för en minskning av berylliumhalten att
åldrings-temperaturen eller åldringstiden eller båda måste
ökas för att det härdade materialet skall få
tillfredsställande hållfasthetsegenskaper. Åldring vid
300°C ger nämligen inte största möjliga brottgräns
på rimlig tid (fig. 1). För upplösningsbehandlat
material behövs ca 8 h vid 300°C. På grundval av
liknande kurvor har man utarbetat
värmebehandlingsföreskrifter för de fyra kommersiella typerna av
berylliumkopparband med 1,7—1,9 % Be (tabell 1).
För att ge materialet speciella egenskaper eller för
att utjämna inre spänningar kan man i vissa fall
åldra vid 370°C. När berylliumhalten understiger
1,5 »/o ger åldring under vanliga betingelser ingen
nämnvärd härdning ens vid långvarig upphettning.
Man måste därför ge legeringen en tillsats av ett
ämne, som aktiverar utfällningen, t.ex. 1—3 °/o Zn
och Sn i en legering med 1,10 °/o Be (J T Richards
i Iron Age 8 nov. 1956 s. 95—98, Materials &
Me-thods dec. 1956 s. 112—114). SHI
Fusionsliknande kärnreaktioner
vid rumstemperatur
För att en fusionsreaktion skall kunna inträffa
måste två atomkärnor bringas i kontakt med
varandra. Vid termonukleära reaktioner uppnås denna
kontakt vid kärnors sammanstötning därför att
hastigheten i deras värmerörelse är oerhört stor. Man
har emellertid nu funnit att en fusion av två kärnor
kan ske vid vanlig temperatur i en"mesonmolekyl".
Kärnorna i en vanlig molekyl hålls samman
relativt löst av elektroner. Om en elektron ersätts med
en mycket tyngre negativ w-meson, kommer denna
att i genomsnitt befinna sig närmare kärnan än
elektronen varigenom kärnorna i mesonmolekylen
tvingas så nära varandra att en fusionsreaktion kan
uppstå. Man har uppskattat att en vanlig
vätemolekyl har en 107 gånger så stor volym som en
väte-mesonmolekyl.
Vid studium av w-mesonspår i en bubbelkammare
(Tekn. T. 1955 s. 913), innehållande flytande väte,
fann man vid åtskilliga tillfällen luckor i
^-meson-spåren. Dessa anser man bero på att ^-mesonen
ingått i en neutral väteatom ur vilken den sedan stötts
ut. Den neutrala molekylen ger inget spår, och vid
dess förflyttning uppstår därför en lucka i spåret.
Man antar nu att jM-mesonen ersätter elektronen i
en väteatom, när den bromsats ned till vila i vätet.
Det är känt att mesonen härvid föredrar en tyngre
kärna, och man antar därför att den uppsöker en
deuteriumatom. Mesonatomen bildar en molekyl
med en vanlig väteatom vars kärna genom en
fusionsreaktion ger helium 3 med deuteriumkärnan
under frigörande av 5,4 MeV energi. Härvid blir
/^-mesonen fri och den ger därför en fortsättning
av spåret. Mesonen kan alltså sägas katalysera en
fusionsreaktion.
Processen har emellertid åtminstone för
närvarande inget praktiskt intresse därför att
kedjereaktionen inte kan fortgå så länge att den ger praktiskt
användbara energimängder, ^-mesoners medellivs-
423 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
Fig. 1.
Åldringskurvor
för
berylliumkoppar med 1,7
—1,9 °/o Be; t.v. [-upplösnings-behandlat-]
{+upplösnings-
behandlat+} band,
t.h. halvhårt
band; - 315,
–- 330 och
- ■ - 345°C
åldringstemperatur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
