Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 13 - Nya metoder - Rivning av färg med sand, av SHl - Tryckta transistorer, av KJ - Paraboliska speglar av aluminerad epoxiplast, av SHl - Förgyllning genom cementering, av SHl - Kontinuerlig tillverkning av ammoniumperklorat, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sanden, axeln, skivorna och cylindern obetydligt.
Den rivna färgen passerar ut genom en sil som
håller kvar sanden.
Med en apparat rymmande 30 1 kan man riva upp
till 380 1/h färg, medan en på 115 1 ger upp till
1 500 1/h. En 1,5 X 1,2 m kulkvarn ger bara ca
115 1/h. Apparatens effektbehov är litet, eftersom
inga stora massor behöver sättas i rörelse. Den tar
liten plats och arbetar tyst (Chemical & Engineering
News 25 nov. 1957 s. 61). SHl
Tryckta transistorer
En konventionell glas- eller metallkapslad transistor
innehåller mest tomrum samt en germaniumkristall
liten som ett knappnålshuvud. Ett amerikanskt
program tar nu sikte på att denna kristall limmas
direkt på sin plats i den tryckta kretsen och avmaskas
på lämpligt sätt så att man genom förångning av
aluminium bildar bas-, emitter- och
kollektoranslut-ningar på kristallen samt dessas förbindning till
den övriga kretsen. Man kan redan nu få plats med
t.ex. 10 vippkretsar per kubikcentimeter och man
anser det fullt möjligt att få plats med 100. En så
kompakt enhet är mycket okänslig för stötar och
vibrationer.
Metoden kan få betydelse genom att ge nya
impulser i transistortillverkningen som fortfarande är
en nyckfull process med hög kassationsprocent. Den
nya metoden verkar idealisk för snabb
massproduktion av transistorapparater till lågt pris (Control
Engineering febr. 1958 s. 31). AV
Paraboliska speglar av aluminerad epoxiplast
Den vanliga metoden för tillverkning av paraboliska
speglar för t.ex. bilstrålkastare fordrar speciell
utrustning och mycket arbete vid den slutliga
slipningen. Man kan emellertid gjuta paraboloider av plast
enligt en mycket enkel metod. En vätska i en
roterande, horisontell skål får nämligen parabolisk yta,
och en flytande plast, innehållande en lämplig
härdare, kan gjutas i ett tunt skikt på vätskeytan.
Epoxiplaster med aminhärdare har visat sig vara
särskilt lämpliga för gjutning av paraboliska
speglar. Den krymper litet vid härdningen samt har efter
denna stor hållfasthet och en synnerligen jämn
glas-liknande yta som utan föregående polering kan
alu-mineras genom vakuumförångning. Plasten har
vidare så pass liten värmeutvidgningskoefficient att
den distorsion av paraboloiden, som uppstår genom
temperaturändringar, i allmänhet är utan betydelse.
Spegeln brännvidd / cm bestäms av vätskans
rotationshastighet n r/m enligt den approximativa
formeln / = 45 400/n2. Plastens täthet och viskositet är
utan betydelse. En spegel, lämplig för en
bilstrålkastare, med 1,4 cm brännvidd fås t.ex. vid 180 r/m,
medan en spegel med 91,5 cm brännvidd fordrar
bara 22,17 r/m.
Tillverkningen av en spegel är relativt enkel; den
största svårigheten är att hindra vibrationer hos
den roterande skålen. Detta har man lyckats göra
genom lämpligt val av lager, utväxling och motor.
Man har använt ett epoxiharts (Epon 828) som
härdar vid 80—90°C med 5 % piperidin. Det värmda
hartset blandas med den varma katalysatorn och
hälls i skålen. På denna läggs ett lock som
dammskydd, och den får rotera med önskat varvtal i
5—6 h efter vilken tid plasten är härdad. Man kan
då upprepa proceduren med en mindre mängd ny
plast. I allmänhet erhålls den bästa ytan hos det
andra eller tredje skiktet. Upprepade gjutningar
medger vidare armering av plasten.
320 TEKNISK TIDSKRIFT 1958
Fig. 1. Tunn
paraboloid av
epoxiplast,
gjuten på
kvicksilver. Av den
kan man göra
en spegel med
14 mm
bränn-vidd, lämplig
för
bilstrålkastare.
Man har också provat gjutning av tunna speglar
på roterande kvicksilver (fig. 1). Som skål användes
då en förform av plast för att så litet kvicksilver
som möjligt skall behövas. Användning av
glasfiber för armering av plasten synes inte heller vid
denna metod erbjuda större svårigheter.
Spegelytor framställda enligt den angivna
metoden blir visserligen inte perfekta — de blir en
aning vågiga — men de är klart bättre än icke
slipade ytor, framställda enligt andra metoder.
Speglarna torde vara lämpliga t.ex. för solugnar och
över huvud taget för ljussamlande apparater.
Hittills har man inte försökt att framställa speglar för
astronomiska ändamål ( P B Archibald i Modern
Plastics aug. 1957 s. 116—117). SHl
Förgyllning genom cementering
Man har utarbetat ett bad, innehållande guld i form
av en organisk komplexförening, med vilket man
kan förgylla koppar, kadmium, zink, nickel, järn,
stål och andra metaller genom nedsänkning. Guldet
fälls ut genom en cementeringsprocess vid vilken
motsvarande mängd av grundmetallen går i lösning;
ingen elström behövs. Det uppges att det rena
guldskiktet blir tätare, starkare vidhäftande och får
bättre utseende än elektrolytiskt utfällda guldskikt
trots 25 °/o mindre guldåtgång. Badet har mycket
god spridningsförmåga.
Då ingen anrikning av fri cyanid eller karbonat
uppstår i badet, lär ingen analytisk kontroll av det
fordras. Metoden är därför särskilt lämplig för små
företag. Allt guld i badet kan utnyttjas och det
förbrukade badet kastas. Guldutfällningen avstannar
automatiskt när skiktet nått en viss tjocklek
vanligen 0,075 n.
För järn, pressgjutna metaller, stål och mjuklod
fordras 3 min doppning i ett bad upphettat till
60°C; vid 90°C behövs 1,5 min. För nickel åtgår
15 min vid 60°C badtemperatur, men man kan
också använda 90°C varvid den erforderliga tiden blir
kortare. Vid förgyllning av koppar skall badets pH
vara 7—8 och dess temperatur 45—75°C; inget guld
faller ut, om badtemperaturen överskrider 75°C
(Materials in Design Engineering okt. 1957 s. 183).
SHl
Kontinuerlig tillverkning av
ammonium perklorat
Som oxidationsmedel i sammansatta raketbränslen
användes först kaliumperklorat, som ger stark
rökutveckling. Denna kan man emellertid undvika
genom att ersätta kaliumsaltet med ammoniumper-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
