Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 15 - Pansar och Pansarvärn, av Mirco Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Forskning ocli försök är i liög grad inriktade
på att med bibehållen eldverkan och
skydds-förmåga samt såvitt möjligt ökad snabbhet och
aktionssträcka göra stridsvagnarna lättare bl.a.
genom användning av titanlegeringar och
lättmetall, genom krympning av stridsvagnarnas
volym med mera ekonomiskt utnyttjande av
utrymmet samt genom användning av
effektivare motorer med mindre
bränsleförbrukning. Man söker få fram en "huvudstridsvagn"
om 30—40 t. Än har emellertid dessa försök
icke lett till något resultat, som kunnat omsättas
i produktion, än mindre i organisation.
Vårt stridsvagnsbestånd utgörs nu till
övervägande del av den i Korea stridsprövade och
internationellt väl ansedda medeltunga
Centu-rionstridsvagnen, fig. 3 (stridsvagn 81, 50 t)
samt den lätta stridsvagn m/42 (22 t). Den
senare är under genomgripande ombyggnad —
bl.a. förses den med en avsevärt bättre kanon,
bredare band och kraftigare motor — och
kommer därefter att kallas stridsvagn 74 (25 t),
fig. 4. Dessutom finns bl.a. stormkanonvagnar,
dvs. små stridsvagnar utan torn, av vilka
infanterikanonvagnen på omkring 9 t är den
vanligaste, fig. 5.
Av ekonomiska skäl och för att öka
möjligheterna att använda mindre broar bör vi
sträva efter lättast möjliga stridsvagnar. Men
stridsvagnarna i våra främst i öppen terräng
uppträdande pansarförband måste vara åtminstone
jämbördiga med motståndarens. När
infanteriförband anfaller i öppen terräng krävs för dem
understöd av stridsvagnar av samma klass som
pansarförbandens. Uppgiften att understödja
infanteriförband, som strider i skog och
små-bruten terräng, kan däremot lösas med lättare
och billigare stridsvagnar.
Pansarbandvagnar
Stormakterna liar pansarbandvagnar för
transport av såväl skytte- som understödsförband.
1 regel är ett fordon avsett för en grupp —
10 man — jämte fordonsbesättning på i regel
2 man. Specialbyggda pansarbandvagnar finns
t.ex. för stridsledning, för sjukvårdstjänst och
för tunga granatkastare. För transport av ett
pansarskyttekompani åtgår 12—15 fordon, och
för en bataljon 60—80 fordon.
Pansarbandvagnarna håller sig i
storleksordningen 5—20 t och är i regel beväpnade med
en närskyddskulspruta. Även en 20—30 mm
kanon eftersträvas. De större
pansarbandvagnarna är avsedda för transporter på stridsfältet,
fig. 6, medan de mindre i regel ingår i
spaningsförbanden, fig. 7. För att
pansarbandvagnarna icke skall bli för tunga, har
pansartjockleken i regel begränsats till 15—20 mm, vilket
ger skydd mot finkalibriga eldvapen och
splitter från artilleriprojektiler. Moderna
pansarbandvagnar är ibland amfibiefordon.
Pansarbandvagnarna bör kunna skydda för
radioaktivt damm, varför fordonen görs täckta.
Möjligheter bör dock finnas att strida från
fordonet icke blott med dess eget vapen utan även
Fig. 8.
Amerikansk pansar-värnskanon Bat
106, 10,6 cm
kaliber, verksam
skottvidd mot
rörligt mål
omkring 700 m.
Fig. 7. Rysk mindre amfibiepansarbandvagn, ca 3,5 t.
med truppens, t.ex. genom luckor i taket eller
på sidorna. Den transporterade truppen måste
i samband med stormning snabbt kunna
komma ut ur fordonet. Vissa typer kan på ett
ögonblick fälla ner hela bakväggen.
Ett anfall med infanteriet uppsuttet i
pansarbandvagnar innebär många väsentliga fördelar.
I öppen terräng, där avståndet mellan
utgångsläget för anfallet och fiendens främsta
stridsställningar ofta blir stort, kommer den
anfallande truppen fienden in på livet på väsentligt
kortare tid. Ammunitionsåtgången för
nedhåll-ning under anfallet minskas i proportion till
tiden. Infanteriets ocli stridsvagnarnas
förluster går ned. När infanteriet tvingas ta upp
striden avsuttet, är dess krafter sparade.
Fig. 6. Amerikansk amfibiepansarbandvagn M 59,
19 t, en 12,7 mm närskyddskulspruta, 10 man + 2
mans besättning, 55 km/h.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
