Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 23 - Europas oljeförsörjning och Suez-krisen, av Hans Wiborgh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vår kontinent företogs inom USA en serie olika
åtgärder. Importen av den medelhavsburna
oljan från Främre Orienten avbröts, och det
tanktonnage, som friställdes härigenom kunde
disponeras för trafik i motsatt riktning.
Eftersom avståndet Persiska Viken—New York
motsvarar omkring dubbla distansen US Gulf—
UK medförde arrangemanget, att ett dubbelt så
stort transportarbete kunde utföras på traden
USA—Europa av det tanktonnage, som normalt
trafikerar routen Persiska Viken—USA.
Samtidigt ökade USA sin oljeexport under perioden
nov. 1956—april 1957 med i genomsnitt drygt
2 Mt per månad. Denna exportökning
representerade ungefär 6 % av den amerikanska egna
oljeförbrukningen, och över 20 % av Europas
främmande oljeimport. Understödsprogrammet
verkställdes och de ökade exportkvantiteterna
kunde disponeras genom en mild
produktionsökning, en ökad import från Venezuela jämte
en minskning av landets oljelager från 92 till 78
dagars förbrukning, dvs. med 12 Mt.
Sydamerika, i första hand Venezuela och Antillerna,
ökade därutöver sina oljeleveranser på Europa
med närmare 10 Mt/år. Det nu beskrivna
hjälp-programmet medförde att Europa kunde
tillgodogöras ett extra tillskott — utöver
normalleveranserna — av storleksordningen 35 Mt/år.
Dessa tillskott minskade trycket och
reducerade i motsvarande grad behovet av europeiska
leveranser från produktionsbaserna inom
Främre Orienten. Transportarbetet därifrån
var som tidigare framhållits allt för stort för en
koncentration av leveranserna via Kap.
Det har framhållits, att integriteten av Främre
Orientens produktionsbaser inte alls berördes
av krisförhållandena vid Suez primärt sett.
Oljeproduktionen påverkades däremot av de
omgrupperingsåtgärder, som måste genomföras
för att säkra Europas oljeförsörjning med
tillgängligt tanktonnage. Effekten blev ej heller så
allvarlig som blockeringen av medelhavsoljan
först gav en antydan om, och i själva verket
upprätthölls inom Främre Orienten en
omfattande oljeproduktion även under krishalvåret:
Medelproduktion
maj—oktober 1956 november—april 1957
Mt/månad Mt/månad
Kuwait ................5,1 3,5
Saudi Arabien .. 4,3 3,1
Irak......................3,1 1,1
Iran ....................2,4 2,6
Övriga ................0,7 0,7
15,6 11,0
Produktionen i Främre Orienten sänktes
sålunda under krishalvåret från en årsfrekvens
av 185 Mt till ca 130 Mt, dvs. med 55 Mt/år.
Produktionsbortfallet överensstämmer i stort sett
med den kvantitet, som i stället blev tillgänglig
för Europa genom ökad export från USA och
Venezuela pius det tillfälliga avbrottet av
leveranser från Främre Orienten via Medelhavet
till USA och Kanada. Iraks läge var mest
bekymmersamt; de stora mest utbyggda fälten
ligger i norra delarna av landet med
IPC-led-ningarna till Banias och Tripoli som enda
exportled. Fälten vid Basra (Zubair) ger blott
ca 30 % av totalproduktionen. Ekonomiskt sett
drabbades också Irak hårdast genom
rörledningsbrotten, och dess förluster i oljeroyalties
uppgår hitintills till omkring 1 000 Mkr.
Förut har beskrivits, att före krisen en
kvantitet av omkring 60 Mt/år levererades från
Främre Orienten via Suez till Europa.
Summariskt beräknat representerade dessa leveranser
ett transportarbete av storleksordningen 0,6 •
• 1012 tonkilometer. Motsvarande transportarbete
för leveranser av samma kvantitet olja till
Europa via Kap uppgår till storleksordningen
1,1 • 1012 tonkilometer. Med vidbehållet
tanktonnage kunde därför blott drygt hälften av
normalleveranserna effektueras, dvs. ungefär
35 Mt/år. Det var också med approximativt
denna årsfrekvens, som Kap-trafiken
upprätthölls under krishalvåret.
Omläggnings- och substitutionsprogrammen
kunde naturligtvis inte genomföras i en
handvändning. Ad hoc kunde uppgiften liknas vid
att momentant leda in en älv i en ny fåra utan
översvämningar eller andra skadeeffekter.
Genom samordningen lyckades denna uppgift,
och redan vid årsskiftet 1956—1957 synes
läget ha stabiliserats kompletterat med de
ransoneringsåtgärder, som vidtogs inom Europa.
Det i huvudsak under november—december
1956 utformade programmet för kristillförseln
av Europas oljebehov hade alltså följande
ungefärliga struktur:
Normaltillförsel ...................... 120 Mt/år
Kristillförsel
från USA................ 25 Mt/år
från Syd- och
Mellanamerika ................ 35 „
Från Främre Orienten
via T AP................ 15 „
via Kap ................ 35 „
110 Mt/år 120 Mt/år
Minskningen i tillförseln under krishalvåret
blev relativt begränsad. Reduktionen fördelade
sig dock ojämnt på de olika derivaten, och det
ligger även i sakens natur, att helhetsbilden
ej kan registrera alla de flaskhalsar och andra
svårigheter, som uppstod vid realiseringen av
programmet och som sannolikt försvårade
planeringsarbetet. I mars 1957 öppnades norra
delen av IPC-ledningen från Irak (den mindre
grenen till Banias) och de restriktioner, som
genomförts i Europa kunde också snart slopas.
Vi kom lindrigt lindan den gången.
Slutsatser
Med USA:s medverkan och med stöd av de
europeiska samarbetsgrupperna blev
verkningarna av Suezkrisen ej allvarligare än att
Europa kunde tillföras större delen av sitt
oljebe-liov; krisläget begränsades också till blott 6
månader. Mot bakgrunden av de oljepolitiska
förhållandena i USA måste amerikanarnas
TEKNISK TIDSKRIFT 1 958 ()15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
