Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 23 - Nya metoder - Svängande bommar med automatisk manövrering, av N Lll - Explosionsformning av höghållfasta material, av SHl - Jonretardation med bur-polyelektrolyter, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utökas och den menliga inverkan för svängningen,
som orsakas av fartygets slagsida, kan helt
elimineras. Om en vinsch skulle bli skadad kan man med
hjälp av det rörliga bomfästet enkelt flytta
bommen, så att den endast hänger i det yttre topprepet
och manövreras med gajar på känt sätt. Den
oskadade vinschen betjänar då lastvajern.
Vid redan utförda arrangemang har bommarnas
lyftförmåga varierat mellan 2,5 och 6 t, men
systemet kan även tillämpas för betydligt tyngre lyft
(enl. firma Marinkonstruktioner, Göteborg). N Lll
Explosionsformning av höghålifasta material
En metod att bearbeta material genom utnyttjande
av den energi, som plötsligt utvecklas vid explosiva
ämnens detonation, kan kallas explosionsformning.
Den kan användas för bearbetning av metaller som
inte kan formas i pressar eller enligt andra
konventionella metoder (jfr Tekn. T. 1958 s. 195).
Amerikanska undersökningar visar att man med
patrondrivna verktyg kan stansa hål i höghålifasta
legeringar, driva upp flänsar på rör av sådana
material och forma arbetsstycken av "icke formbara"
rostfria stål. Vidare lär man vid explosionsformning
kunna undvika återfjädring vid formning av
titan-legeringar och kunna bärtia material som inte kan
formas enligt någon annan metod.
Vid stansning av hål har man använt ett något
omändrat don för indrivning av stålpinnar i betong.
Man har med den gjort hål i stålplåt med 175
kp/mm2 brottgräns utan att sprickor intill hålet har
uppstått. Formning med lågexplosiva ämnen, som
snarare brinner än detonerar, utförs i en sluten
kammare som tål 3 500 kp/cnr tryck. Formning
med högexplosiva ämnen görs i en kammare,
bestående av en dragpressningsmatris och en
explosionskammare i vilken sprängämnet bringas att detonera.
Explosionen sker några centimeter från metallplåten
(Materials in Design Engineering jan. 1958 s. 168).
SHl
Jon retardation med bur-polyelektrolyter
Med en burpolymer ("snake-cage-resin") menas ett
förnätat polymersystem innehållande en instängd
linjär polymer. Den behöver inte vara ett
sampoly-merisat eller en ymppolymer, men den skiljer sig
från en blandning av två polymer genom att dess
komponenter inte kan skiljas från varandra genom
behandling med ett lösningsmedel. Burpolymeren
bara sväller i detta. Den liknar i vissa avseenden
ett klatrat (Tekn. T. 1956 s. 927). Den förnätade
polymeren bildar en bur ur vilken den linjära
poly-meren inte kan komma ut därför att dess molekyl
är för stor.
Många olika burpolymerer kan framställas. Av
dem är burpolyelektrolyter system som kan svälla
i vatten. De kan användas för avsaltning av vatten
och har då vissa fördelar framför jonbytare. Dessa
måste regenereras genom behandling med kemikalier
vilket ofta är dyrbart, medan burpolyelektrolyter
kan regenereras med bara vatten.
Genom att blöta en anjonbytare (t.ex. Dowex 2)
i akrylsyra och sedan polymerisera denna får man
en burpolyelektrolyt som lätt kan befrias från yttre
polymeriserad akrylsyra genom behandling med
utspädd natriumhydroxidlösning. Burpolymeren
motsvarar då en biandbädd, bestående av anjon- och
katjonbytare i molekylär blandning.
Burpolymerens katjongrupper (i anjonbytaren)
sitter mycket nära dess anjongrupper (i den fångade
polyakrylsyran); avståndet mellan dem är högst
10 A. Polymersystemet är därför invändigt
neutraliserat, och om det kommer i kontakt med t.ex. en
natriumkloridlösning, absorberar det både natrium
-och kloridjonerna relativt svagt och reversibelt.
Därför kan man partiellt avsalta vatten med
burpolyelektrolyter, och dessa kan regenereras med bara
vatten.
Används en pelare av polyelektrolyt (i en kolonn),
kan man separera många vattenlösliga joniserade
och icke joniserade material genom att mata in en
viss mängd av lösningen i kolonnen och därefter
tvätta med vatten. Då jonerna absorberas svagt,
uppträder de i de senare fraktionerna av eluatet, dvs.
deras rörelse i kolonnen retarderas.
Separationsmetoden kallas därför jonretardering. Vid arbete i
kolonn fraktioneras blandningen i många steg, och
joniserade ämnen kan därför skiljas mycket
effektivt från icke joniserade.
I ideala fall är jonretardering en mycket snabb,
kromatografisk separeringsmetod med synnerligen
stor avverkning. Burpolyelektrolyten har nämligen
stor absorptionsförmåga därför att den liksom
jon-bytarna är ett i vatten svällt gel i vilket joner lätt
kan diffundera. Vidare är diffusionen in i gelet och
ut ur det snabb. Jonretardering liknar mycket
jonuteslutning (Tekn. T. 1953 s. 191, 890; 1954 s. 1079)
i sin verkan men beror på absorption av joner,
medan jonuteslutning beror på motsatt effekt.
Vid ett försök att separera natriumklorid och
sackaros användes t.ex. en 54 cm hög bädd bestående
av 97 ml burpolymer (anjonbytaren Dowex 1 och
polyakrylat). Bädden förbehandlades med flera
100-millilitersatser av mättad natriumkloridlösning och
tvättades sedan med ca 2 1 vatten. Tillflödet bestod
av 2,0 g sackaros och 0,67 g NaCl i 6,0 ml lösning.
Därefter eluerades med avsaltat vatten.
Flythastig-heten var 3 ml/min och temperaturen 25°C.
Separeringen blev god (fig. 1) genom att de stora
sockermolekylerna inte i större utsträckning kunde
diffundera in i polymeren (M J Hatch, J A Dillon & H B
Smith i Industrial & Engineering Chemistry nov.
1957 s. 1812—1819). SHl
Fig. 1. Separering av natriumklorid och sackaros
genom jonretardering; - sackroshalt i eluatet
(en funktion av brytningsindex), ....................natrium-
kloridhalt i eluatet.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
