Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 32 - Andras erfarenheter - Alkyder för färger och lacker, av SHl - Månens atmosfär, av SHl - Svetsade aluminiumkåpor, av ty - Stabilisering av flytande väte, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En annan egenskap, som beror på alkydens
återhämtningstid, är färgens förmåga att fylla ut
ojämnheter i underlaget. Den är av stor betydelse för
målningens glans. Några av de första tixotropa färgerna
hade dålig glans, beroende på att färgskiktet noga
följde ojämnheterna hos underlaget. Orsaken
härtill var att färgen gelatinerade innan allt
lösningsmedel avdunstat, varför skiktet vid den fortsatta
avdunstningen krympte sedan färgen upphört att
flyta. Denna nackdel har inte tixotropa färger med
tillräckligt lång återhämtningstid. Man måste därför
göra en kompromiss mellan denna och färgens
resistens mot rinning.
Ursprungligen modifierades alkyderna med
högmolekylära amider, olösliga i lacknafta, men man
har nu funnit att också lösliga alifatiska
aminoföreningar kan användas. Reaktionen mellan
komponenterna är härvid likartad. Först växer
tixotro-pin och toleransen för lacknafta till ett maximum
varefter strukturen snabbt förstörs vid fortsatt
upphettning. Produkterna liknar dem som fås med
polyamider men kan ha vissa fördelar, såsom
blandbarhet med lacknafta och ljusare färg.
Lågviskösa alkyder, som ger 75 °/o lösningar i
lacknafta med ca 10 P viskositet mot normalt ca
30 P, har framställts för erhållande av lättstrukna
lackfärger. De ger emellertid en svag, bestående
klibbighet eller skinnbildning.
Tixotropa alkyder ger en mer tillfredsställande
lösning av detta problem, eftersom de har tillräcklig
fyllighet vid anbringandet på penseln men dock är
lättstrukna. Den våta kantens problem är emellertid
alltjämt olöst; det sammanhänger med alkydens
po-lymerisationsgrad. Möjligen kan svårigheterna
delvis undanröjas genom användning av ett relativt
svårflyktigt lösningsmedel, eftersom den tixotropa
alkyden hindrar färgens rinning.
Styrenhaltiga alkyder används i speciella färger men
har inte uppfyllt de tidigare förhoppningarna att de
skulle bli lika allmänt användbara som alkyderna.
Trots att många omättade monomerer är
tillgängliga har hittills bara styren och på allra senaste
tiden akrylnitril kombinerats med alkyder. I USA
används också vinyltoluen därför att toluen där är
lättare tillgänglig än bensen. Vinyltoluen
sampoly-meriserar lätt med ett större antal olika oljor än
styren, och produkterna har något större tolerans
för lacknafta. I övrigt skiljer de sig inte nämnvärt
från motsvarande styrenprodukter (D M James i
Paint Manufacture nov. 1957 s. 401—403). SHl
Månens atmosfär
Man har på senare tid funnit att månens atmosfär
består av xenon. Brytningen av radiovågor från
avlägsna stjärnor när de passerar tätt intill månen
visar nämligen att den har atmosfär. Då
gravitationen på månen är mycket liten, kan bara de tyngsta
gaserna tänkas stanna kvar, och de är krypton och
xenon.
Månens atmosfär är mycket tunn; dess tryck
motsvarar ungefär det bästa vakuum som har
åstadkommits på jorden. Verkan av den har iakttagits
bara på månens solsida. Härav har man dragit
slutsatsen att radiovågornas brytning beror på att
solljuset joniserar xenon 129 som uppstått genom
sönderfall av "fossil" jod 129. Denna isotop och
den stabila jod 127 anses ursprungligen ha funnits
i lika stora mängder.
Om månens atmosfär hade bildats genom spontan
klyvning av uran, skulle den bestå av 5 %> krypton
och 95 °/o xenon, och månens uranhalt måste vara
under 3 mg/kg, ty i annat fall skulle dess atmosfär
vara tätare än iakttagelserna visar. Uranmängden
på månen kan vara bara omkring hundradelen av
jordytans.
Vore månens uranhalt större, skulle dess inre vara
flytande på grund av värmeutvecklingen vid
klyvningen. Månen rör sig emellertid en smula
oregelbundet i sin bana därför att dess massa är
asymmetriskt fördelad. Detta visar att dess inre är fast.
Teorin att månen en gång slitits ur jorden, där
Stilla havet nu finns, kan inte vara riktig, ty man
kan beräkna att månatmosfären i så fall skulle
bestå av 93 »/o krypton och 7 °/o xenon, vilket inte är
fallet (Chemical & Engineering News 17 febr. 1958
s. 55). SHl
Svetsade aluminiumkåpor
En stor ålervinningsledning för varmluft i en
cellulosafabrik har tillverkats helt i aluminium. Till
ledningen, som är ca 70 m lång och 1 200 mm i
diameter, hör två kåpor varav den ena är särskilt
imponerande med en intagsöppning med
dimensionerna 3 600 X 1 900 mm. Kåporna och ledningen har
utförts av 2 mm tjock aluminiumplåt svetsad i I-fog
med argonbågsvetsning. Konstruktionen i kåporna
stagas upp med L-profiler 50 X 50 X 5 mm av
aluminium, som nitats till kåporna (AGA-svetsning
1958 h. 1 s. 9). ty
Stabilisering av flytande väte
Väte förekommer i två isomerer, orto- och paraväte.
Vätekärnan (protonen) ger nämligen ett fält som
teoretiskt sett kan anses alstrat genom protonens
spin. Då det finns två atomer i varje vätemolekyl
och därmed två protoner, kan dessa anses rotera
antingen åt samma håll eller åt motsatta håll, dvs.
deras spin kan vara parallella eller antiparallella.
Det förra är fallet för ortoväte, det senare för
paraväte.
Det är också en skillnad mellan de båda
molekylslagens energi. Ortoväte har sålunda rotationsenergi
även vid den absoluta nollpunkten, medan paraväte
praktiskt taget saknar rotationsenergi vid vätets
kokpunkt. När ortoväte övergår till paraväte
frigörs därför energi. Sådana omvandlingar sker
ständigt i gasformigt eller flytande väte, men vid en
given temperatur uppstår en jämvikt vid vilken per
tidsenhet lika mycket ortoväte övergår till paraväte
som paraväte till ortoväte.
Vid rumstemperatur består sålunda vätgas normalt
av 75 °/o orto- och 25 °/o paraväte. Vid vätes
kokpunkt (—253°C) är jämviktssammansättningen i
stället 0,2 °/o orto- och 99,8 °/o paraväte. Kyls därför
vätgas snabbt från rumstemperatur till
kondensa-tionstemperaturen, erhålls en vätska som är
instabil, ty omvandlingen av orto- till paraväte går inte
så fort att jämvikt mellan de två molekylslagen kan
upprätthållas under kylningen.
Nyss kondenserat väte innehåller alltså mycket
mera ortoväte än som svarar mot jämvikt. Därför
övergår ortoväte långsamt till paraväte under
värmeutveckling varigenom flytande väte avdunstar. Vill
man inte förlora en mycket stor del av vätskan
genom avdunstning, måste man vid lagring av
flytande väte ha en stor kylanläggning i gång för att
föra bort det frigjorda värmet.
I USA har man emellertid nu funnit att ortoväte
snabbt kan överföras till paraväte under
kondensa-tionsprocessen med en järn (III) hydroxid som
katalysator. Härigenom kan man direkt erhålla flytande
väte, till 95 °/o bestående av paraväte. Denna
stabiliserade produkt kan lagras i vanliga Dewar-kärl
TEKNISK TIDSKRIFT 1 958 237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
