Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 33 - Nya material - Magnesium-toriumlegeringar, av SHl - Syrafast murbruk av kiseldioxid, av SHl - Polyetylenoxid — en vattenlöslig plast, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tabell 2. Egenskaper hos bearbetade magnesiumlegeringar
Tillstånd" Th »/o Samman; Mn •/o sättning At »/. Zn [-Brottgräns-] {+Brott- gräns+} kp/mm1 0,2-gräns kp/mm1 För- . längning
Plåt HK31Ab ...... TI24 2,5—4,0 25,9 20,3 8
HK31Ab ...... T6 2,5—4,0 — — 25,9 14,7 14
HM21XA ...... T8 1,5—2,5 0,35—0,80 23,8 17,5 10
AZ31B ........ H24 — > 0,2 2,5—3,5 0,7 1,3 29,4 22,4 15
Profiler
HM31XA ...... F 2,5—3,5 >1,2 — — 29,4 23,1 10
AZ31B ........ F — >0,2 2,5—3,5 0,7—1,3 26,6 20,3 15
ZK60AC ...... T5 — — 4,8—6,2 37,1 30,8 11
AZ80A ........ F > 0,15 7,8—9,2 0,2—0,8 34,3 25,2 11
a F bearbetad, T8 upplösningsbehandlad, bearbetad och utskiljningshärdad, H24 kallbearbetad, delvis glödgad; b dessutom
0,45—1,0 °/o Zr; c dessutom > 0,45 %> Zr; d 2" provstav, provningstemperatur 20°C.
Gjutlegeringar har först utvecklats och tre sådana
(tabell 1) tillverkas nu kommersiellt i USA. Av dem
rekommenderas HK31A och HZ32A för användning
vid förhöjd temperatur. De har nära lika egenskaper
vid ca 20°C, medan den tredje legeringen ZH62A
har särskilt stor hållfasthet vid denna temperatur.
Av de tre äldre legeringar som tagits med i tabell
1 är AZ92A och ZK51A höghålifasta legeringar och
EZ33A en högtemperaturlegering.
AZ92A, ZK51A och ZH62A har mycket högre
brottgräns vid rumstemperatur än
högtemperaturlegering-arna, men deras hållfasthet avtar snabbt med
stigande temperatur. HK31A har högre brottgräns än
HZ32A och EZ33A vid alla temperaturer. De båda
senare tycks vara närmast likvärdiga. De
höghålifasta legeringarna har relativt liten kryphållfasthet
(ZH62A något större än de båda andra); EZ33A
uppvisar en avsevärd förbättring, men denna är mer
utpräglad hos HK31A och HZ32A. Den förra är bäst
vid 205°C, och den senare är bäst vid högre
temperatur.
Av bearbetade legeringar (tabell 2) är HK31A
tillgänglig som tunnplåt i full kommersiell skala;
HM21XA kan erhållas i begränsad omfattning som
strängpressade profiler. De toriumhaltiga
legeringarna har klart bättre hållfasthetsegenskaper vid mer
än 95—145°C. HK31A-H24 har högsta brottgränsen
vid upp till 260°C, medan HM21XA-T8 har den
högsta över 315°C; denna legering tycks vara
användbar vid upp till ca 450°C. I kryphållfasthet är
toriumlegeringarna ännu mera överlägsna, och av
dem är HM21XA-T8 påtagligt bättre än HK31A.
I strängpressade profiler har den toriumhaltiga
legeringen HM31XA (tabell 2) påtagligt bättre
hållfasthet vid mer än 150°C än övriga legeringar.
ZK60A och AZ80A har visserligen högre brottgräns
vid rumstemperatur, men deras hållfasthet avtar
snabbt med stigande temperatur (T E Leontis i
Metal Progress aug. 1957 s. 97—103). SHl
Syrafast murbruk av kiseldioxid
Vid murning med syrafast tegel används vanligen
ett bruk med en lösning av natrium- eller
kalium-silikat som bindemedel; detta härdas med en
fluo-rid. Det kommer att innehålla ca 90 °/o Si02 och
angrips av svavelsyra genom nedbrytning av
fluoriden samt bildning av natriumsulfat eller kalialun.
I USA har man nu framställt ett nytt syrafast
murbruk vars bindemedel är en 30—35 °/o kolloidal
lösning av kiselsyra i vatten. En speciell härdare, vars
natur inte avslöjats, uppges ge en "ordnad
gelati-nering" av kiselsyran. Resultatet lär bli ett starkt
bruk, till 98 °/o bestående av kiseldioxid.
Det nya bruket (handelsnamn Synar) har bl.a.
använts vid inmurning av ett kärl för koncentrering
av svavelsyra, som nu är ett år gammalt. Man vet
ännu inte hur stor livslängd bruket har men
hoppas att den skall bli större än för vanligt
silikat-bruk. Vid dess användning behövs inte nytt
murverk tvättas med syra (Chemical Engineering 21
april 1958 s. 56). SHl
Polyetylenoxid — en vattenlöslig plast
Man har använt polyetylenoxid i många år. Dessa
produkter är flytande, halvfasta eller vaxliknande,
vattenlösliga ämnen med molvikter på upp till
10 000. Nu har man emellertid i Västtyskland och
USA utarbetat en metod för framställning av
polyetylenoxid med molvikter på 100 000 till flera
miljoner. Dessa produkter, som i USA kallas Polyox,
är hartsade termoplaster vilka kan formsprutas,
strängsprutas, kalandreras och kalldras; folier kan
värmeförseglas vid 80—130°C.
Till utseendet påminner Polyox om polyeten men
skiljer sig klart från denna, andra polyolefiner och
polyepoxider, t.ex. polypropylenoxid, genom sin
löslighet i vatten. Häri liknar den
formaldehydpoly-merer från vilka den dock skiljer sig genom sin
blandbarhet med vatten vid rumstemperatur.
En 20 %> vattenlösning av Polyox är ett elastiskt,
icke klibbande, reversibelt gel. Mera koncentrerade
lösningar är hårda och sega; vattnet verkar i dem
som mjukningsmedel. Den högpolymera
etylenoxi-dens vattenlöslighet avtar med stigande temperatur.
Utfällningstemperaturen beror på polymerens
mol-vikt och lösningens koncentration. Polymeren kan
också saltas ut.
Utspädda lösningars viskositet är starkt beroende
av skjuvhastigheten även vid så låg koncentration
som några hundradels procent. Detta fenomen
beror på det lösta ämnets höga polymerisationsgrad.
Även lågkoncentrerade lösningar får hög viskositet,
t.ex. en 1 °/o lösning 100 P. Lösningarnas
egenskaper bör vara av särskilt intresse för dem som
undersöker kolloidala system i vilka en polymer med
ovanlig förtjockningsförmåga är önskvärd.
De ovanliga halvplastiska egenskaperna hos
lösningar av högpolymer etylenoxid med stigande
temperatur måste bero på ännu icke definierade
verkningar mellan lösningsmedlets och det lösta ämnets
molekyler samt mellan dettas molekyler sinsemellan.
I den serie av linjära polymerer, som börjar med
polymetylenoxid, är bara polyetylenoxid verkligt
vattenlöslig, men trots detta kan den fällas ut vid
en temperatur som överstiger dess smältpunkt.
Trots att polyetylenoxiden är lätt vätbar och vat-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
