Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 38 - Andras erfarenheter - Tankfartyget »Seirstad»s förlisning, av N Lll - Kanske bot mot strålningsskador, av SHl - Gasuppkolning av stål vid hög temperatur, av SHl - Framställning av polykarbonat, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är dock det enda riktiga. Man skall placera lasten
så långt mot fartygets ändar, som
trimförhållandena medger. För rederierna borde "Seirstad"s
för-lisning leda till den slutsatsen att alla tankfartyg,
och således också de äldre, förses med en lodikator
eller en motsvarande räknemaskin. Vidare bör
framhållas att om ett fartyg går rätt emot sjöarna i så
hårt väder att man blott kan komma framåt med
ca 3 knops (loggad) fart, så utsätts skrovet för långt
större påkänningar än om man låter fartyget driva
tills stormen bedarrat något (Veritas april 1958 s. 1).
NLll
Kanske bot mot strålningsskador
Celler, som utsatts för intensiv radioaktiv strålning,
blir visserligen så skadade att de inte kan repareras,
men man tror sig nu ha funnit ett sätt att rädda
många mindre starkt angripna celler. Vid försök
med bakterier, som bestrålats med ultraviolett ljus,
har man nämligen funnit att generna inte skadas.
Strålningen förändrar i stället vissa råvaror,
puri-ner och pyrimidiner, som används vid uppbyggandet
av genernas nukleinsyror.
Det är ett tidsintervall mellan bestrålningen och de
skadade kemikaliernas användning för
uppbyggande av abnorma gener. Cellen behöver sålunda ca 30
min för att tillverka genernas nukleinsyror. Kan man
därför hindra denna verksamhet under 60 min,
hinner de skadade råvarorna försvinna troligen genom
enzymatiska processer. När cellen sedan återupptar
sin verksamhet har den normalt råmaterial till sitt
förfogande.
För att stoppa cellernas verksamhet har man
använt kloramfenicol, ett antibiotikum erhållet av
Streptomyces venzuelae eller genom syntes. Detta
medel kan visserligen inte användas på människor,
men det är länkbart att man kan finna ett medel
som använt tillräckligt snart efter bestrålning kan
hindra skador även hos människor. Denna
förhoppning vilar också på förutsättningen att
UV-strål-ning har i princip samma effekt som joniserande
strålning; det finns stöd för denna uppfattning
(In-dustrial & Engineering Chemistry maj 1958 s. 33 A).
SHl
Gasuppkolning av stål vid hög temperatur
Den uppkolning av stål som föregår dess ythärdning
kan utföras bl.a. i en karburerande atmosfär.
Härvid upphettas stålet i regel till 925—940°C. Man har
nu såväl i Ryssland som i USA provat användning
av högre temperatur och har härvid fått resultat
som tycks visa att betydande vinst kan göras på
detta sätt. Ännu har temperaturer på 980—1 040°C
inte använts i praktiken, men man väntar att så
snart skall bli fallet.
Fördelen med användning av den högre
temperaturen är framför allt att uppkolningen går fortare.
Enligt amerikanska resultat kan man t.ex. erhålla
ett lika tjockt uppkolat skikt på 6 h vid 980°C som
på 12 h vid gängse förfarande. De amerikanska
proven har utförts med de låglegerade stålen SAE 4620,
8620 och 9310 samt med kolstål 1018 och kolstål
tillhörande 1100-serien.
Ryssarna har funnit att stålets kornstorlek växer
något vid 930°C men inte märkbart vid 1 000—
1 050°C. Orsaken härtill torde vara att betydligt
längre upphettningstid behövs vid den lägre
temperaturen. Amerikanarna har inte heller iakttagit någon
korntillväxt vid den högre temperaturen utom hos
kolstålen, men dessas kornstorlek växer lika mycket
vid den nu i praktiken använda uppkolningstempera-
turen. Ingen korntillväxt iakttogs t.ex. hos stål
8620 vid uppkolning 24 h vid 1 040°C.
I USA anser man att den i praktiken lämpligaste
uppkolningslemperaturen är 980°C som är bara
40—65°C högre än den nu använda. Denna
temperaturhöjning medför en halvering av uppkolningstiden,
och den bör inte minska uppkolningsugnens
livslängd alltför mycket (P M Unterweiser i Iron Age
22 maj 1958 s. 123—125). SHl
Framställning av polykarbonat
Polykarbonat, som ännu framställs bara i
försöksskala i Tyskland och USA, är en ny typ av
termoplast med flera tilltalande egenskaper (Tekn. T.
1957 s. 1140). Enligt uppgift är plastens
deformationstemperatur ca 140°C, och den bibehåller sin
stora seghet vid ned till — 70°C. Den är mycket
resistent mot vatten och är olöslig i alifatiska
kolväten. Den löses däremot av klorerade kolväten
och sönderdelas sakta av alkalier.
Enligt en tysk uppgift kan polykarbonat
framställas genom omestringsreaktioner mellan
dihydroxi-föreningar eller diestrar av kolsyra och
monofunktionella aromatiska eller alifatiska
hydroxiförening-ar. Som exempel kan nämnas en reaktion mellan
en 4,4’-dihydroxidifenylalkan och en
kolsyra-diester:
n HOC6H4C(CHs)2C6H4OH + n R2COs —►
—► R[—OCaH4C(CH3)2C6H4OCO—]„ R + 2 n ROH
Reaktionen påskyndas av vanliga
omestringskata-lysatorer, mest av de alkaliska, såsom
alkalimetal-ler, alkaliska jordartsmetaller, deras oxider,
hydrider och amider, eller av metalloxider, såsom
zinkoxid, blyoxid och antimontrioxid. Vid tillverkning
av en högpolymer plast måste den alkaliska
katalysatorn neutraliseras under reaktionens gång,
varefter omestringen fullbordas med en sur
katalysator. Stor mängd alkalisk katalysator ger nämligen
sidreaktioner som leder till förgrening och
tvärbindning av makromolekylerna. Under lämpliga
betingelser kan dock linjära polymerer erhållas.
Lämpligast för kommersiell tillverkning är troligen
reaktion mellan en 4,4’-dihydroxidifenylalkan och
fosgen:
NaOH
n HOC6H4C(CH8)2C6H4OH + n COCl2–*■
[—OC6H4C(CH3)2C6H,OCO—]n + 2 n NaCl
Enligt denna reaktion lär man kunna erhålla
polykarbonat med molvikter på upp till 150 000.
En annan tänkbar framställningsmetod är
omest-ring av bisaryl- och bisalkylkarbonat sinsemellan
eller med dihydroxiföreningar. Vidare kan man
tänka sig reaktioner mellan bisklorokolsyraestrai
av dihydroxiföreningar och dihydroxiföreningar i
närvaro av ett syrabindande ämne.
Enligt uppgift framställs det amerikanska
polykar-bonatet Lexan av bisfenol A, dvs.
2,2-bis(4-hydr-oxifenyl) propån, och difenylkarbonat.
Reaktionsblandningen hålls vid 200—230°C och 25—40 mb
tills 80—90 »/o av den fenol som bildas vid
fullständig omestring avlägsnats. Då höjs temperaturen
till 290—300°C och trycket minskas till ca 1 mb.
När reaktionen fortgår växer reaktionsblandningens
viskositet, och den blir slutligen så hög att hartset
lämpligen kan tas ur reaktionskärlet genom
strängsprutning under tryck av en inert gas.
Man lär ha funnit att det är fördelaktigt att
använda karbonatet i överskott. Härigenom går
omestringen fortare, och bisfenolen, som sönderdelas
vid mer än 180°C, stabiliseras som ester. Difenyl-
996 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
