Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 3 - Torrsmorda lager, av Wll - Nya metoder - Rengöring av radioaktiv utrustning, av SHl - Lagring av gas i poröst berg, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Radiallager
Liksom vid axiallager är det produkten av
yt-belastning och rotationshastighet pn som är
avgörande för livslängden, åtminstone för lager
med diametern 9,5—22 mm. Livslängden är
beroende såväl av lagrets funktion som av
axelmaterialets hårdhet. För utslitningstiden 10 000
h anges följande värden på pn (i
kp/cm2-r/min):
Axelmaterialets vickers-
hårdhet .................. 160 300 600
pn för oscillerande axel,
fast bussning ............ 10 900 11 200 12 300
fast axel, roterande bussning 9 100 9 800 11 200
roterande axel, fast bussning 5 300 6 000 7 700
Axelns ytfinhet spelar liten roll för
livslängden. För en svarvad och smärglad axel har
samma resultat erhållits som för en slipad axel.
Plastmaterialet som överföres från bussningen
till axeln ger i varje fall en jämn yta som är
oberoende av axelns ursprungliga ytfinhet.
Montering
Alla glidlager är känsliga för bristande
parallellitet mellan axeln och bussningen. Om axeln
är dåligt uppriktad i förhållande till
bussningen eller axelns nedböjning på den del som
ligger i bussningen överskrider ett visst värde,
utsätts bussningens kanter för större
påfrestningar än övriga delar av dess glidyta. Denna
ojämna fördelning av belastningen minskar
givetvis lagringens livslängd.
I vissa fall har bristande uppriktning med
framgång kunnat elimineras med hjälp av
självjusterande lagerhus. Vidare
rekommenderas hopborrning av hål för samma axel.
Lagren bör skyddas mot inträngande damm, smuts
och andra föroreningar. Wll
nya metoder
Rengöring av radioaktiv utrustning
Dyrbar utrustning, t.ex. pumpar och centrifuger,
som använts i Hanford och därvid förorenats med
radioaktiva klyvningsprodukter, har tidigare helt
enkelt grävts ner när de blivit slitna eller har gått
sönder. Nu kan man göra ca 90 °/o av dessa
maskiner tillgängliga för reparation genom att
behandla dem i en tvättinrättning där de
dekontami-neras.
Den radioaktiva utrustningen avståndshanteras
under hela tvättningen. Den doppas först under 0,5—
2 h i en omrörd 90—100°C vattenlösning, hållande
25 o/o natriumhydroxid och 2 %> kaliumpermanganat.
Efter grundlig sköljning med vatten behandlas den
ca 30 min i en likaledes omrörd ca 20°C
vattenlösning, hållande 30 °/o salpetersyra och 2 %
järn-(II) ammoniumsulfat. Slutligen sköljs den med
vatten.
De besvärligaste föroreningarna är rutenium,
zirkonium, niob och strontium som alla förekommer
i klyvningsprodukterna. Andra radioaktiva element,
såsom cesium, har inte vållat några svårigheter. Är
utrustningens radioaktivitet inte tillräckligt liten,
tvättas den på nytt. Man har mycket sällan behövt
tvätta mer än tre gånger.
Många föremål lär bli så rena att de kan hanteras
som om de vore nya. På andra kan man arbeta i
högst 4—8 h i sträck. Då största delen av
utrustningen är av rostfritt stål, skadas den inte av
syrabadet. Mjukt stål kan behandlas på samma sätt,
om doppningen i syran görs kort. Kolstål erbjuder
emellertid ett ännu olöst problem, om exakt
passning skall bibehållas.
Elmotorer kan inte räddas, då man inte kunnat
finna något bad som tar bort de radioaktiva
föroreningarna utan att skada isoleringen och
metallerna i motorerna. Dessa måste därför alltjämt
grävas ned. Man har inga planer på att gräva upp
tidigare nedgrävd utrustning (Chemical & Engineering
News 1 sept. 1958 s. 117—118). SHl
Lagring av gas i poröst berg
Idén att lagra gas i poröst berg är relativt ny. Den
kläcktes när jordgasen tog slut vid USA:s östkust,
medan nya gasförekomster upptäcktes vid
Mexikanska Golfen. Man tyckte att det tömda, porösa
berget borde kunna göras produktivt igen genom
injektion av jordgas från annat håll. Då de
ifrågavarande geologiska formationerna hållit gas i
miljoner år, borde injekterad gas kunna utvinnas efter
lagring i månader, och de första underjordiska
gaslagren skapades, vanligen i vattenfylld sandsten.
För metodens tillämpning i Europa är situationen
annorlunda. Gasförande lager är sällsynta, varför
lagerplatserna måste väljas med ledning av
geologiska undersökningar. Vidare är det vanligen fråga om
lagring av koksugnsgas som är dyrare än jordgas
och vars sammansättning är mer komplicerad. På
grund av det senare kunde man frukta att bergets
porer skulle täppas till av hartsartade produkter.
En tredjedel till hälften av gasen i den helt fyllda
reservoaren kan inte återvinnas varför man måste
investera en betydande gasmängd.
Europas första underjordiska gaslager kom till i
Tyskland nära Hannover. Där upptäckte man vid
oljeprospektering några år före andra världskriget
en sandstensdom, täckt av ett tjockt lager av tät
lera. Möjligheterna att lagra gas i sandstenen
undersöktes 1952; nu är anläggningen i gång, och t.ex.
i februari 1956 hjälptes de hårt ansträngda
gasverken med 7,65 miljoner m3 gas från lagret. Det tar
många år att fylla en sådan reservoar, och i
november 1957 var den fylld bara till 60 °/o; den innehöll
då 120 miljoner m3, men hela denna volym kan inte
återvinnas.
Det andra europeiska gaslagret inrättades i
Frankrike vid Beynes nära Versailles. Det är av stort värde
för Paris gasförsörjning. En gasledning har nu
byggts från kolfälten i Lothringen till lagret. Den
kan utnyttjas kontinuerligt, då gas pressas in i lagret
under sommaren och tas ut från det under vintern.
Gaslagren har utförts i sandsten fylld med
saltvatten som måste förträngas av gasen. När denna
tas ut följer dock alltid en hel del vatten med
varför man satt in ett 50 mm, koncentriskt rör i det
150 mm vida borrhålsfodret. Vattnet går genom
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
