Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 18 - Minneselement i framtida datamaskiner, av Lars Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
serar filmen, andra går vid sidan av. När man
kopplar om en viss film, induceras en
elektromotorisk kraft i alla de ledningar som passerar
rätt ovanför filmen, men ej i de som går vid
sidan. Det torde dock vara svårt att få
tillräcklig koppling mellan filmen och det översta
filmplanet.
Drivning av filmer
För drivning av filmer önskar man god stigtid
på pulserna så att man kan utnyttja filmernas
potentiella snabbhet. Emellertid är de
strömmar som behövs av storleksordningen ett par
ampere.
Filmerna erbjuder ännu många problem.
Bland annat är deras egenskaper ännu ej
tillfredsställande kontrollerade i tillverkningen.
Deras användning kräver stor mekanisk
stabilitet i den apparatur i vilken de placeras.
Deras dimensioner är inte väsentligen mindre än
t.ex. ferritkärnorna, och man får nog säga att
de nu inte är särskilt attraktiva.
Fältemissionskomponenter
De nu behandlade magnetiska filmerna kräver
aktiva element för sin funktion. Man har länge
önskat finna en komponent som kan användas
för alla funktioner i ett datasystem, och man
har då undersökt möjligheterna att utnyttja
sådana fysikaliska fenomen som fältemission och
elektroluminiscens.
Om man har ett tillräckligt kraftigt elektriskt
fält vid en katodyta, kan några elektroner
tränga igenom potentialbarriären vid
katod-ytan och frigöras (tunneleffekt). Vid små
fält-styrkor är antalet elektroner som på detta sätt
frigöres mycket obetydligt, men ökas
fältstyrkan till 107—10® V/cm ökar antalet elektroner
mycket kraftigt.
Man har nu tänkt sig att utnyttja detta
fenomen i en fältemissionstriod, fig. 12. Katoden
är en yta med många små vassa spetsar,
plan-parallell med en anod som är så slät som
möjligt. Mellan dessa båda skikt har man tänkt sig
en isolator, vari ett galler inlagts, med vars
hjälp man avser att styra fältet vid
katod-ytan. För att man med rimliga spänningar skall
få stora fältstyrkor vid katodytan, måste
spetsarna på katodytan vara mycket fina, ca 1 jx i
radie. Vid de höga fältstyrkor som måste
föreligga i isolatorn insättes dess mekaniska
hållfasthet på stora prov; en fältstyrka av 107 V/cm
skulle med ett dielektrikum med en
dielektricitetskonstant av 10 som isolator ge krafter av
storleksordningen 40 kp/mm2, vilket säkert
skulle påverka anordningens dimensioner.
Den spänning som måste påläggas elementet
innan fältemission uppträder har vid
laboratorieförsök visat sig vara av storleksordningen
50—60 V, trots att dimensionerna gjorts mycket
små och trots att katodytan gjorts så finspetsad
som möjligt.
Intresset för fältemissionskomponenter var
ännu sommaren 1958 mycket stort på MIT, men
sedan man gjort arton fruktlösa försök att göra
en användbar diod, har man mer eller mindre
uppgett försöken i denna riktning. Man trodde
inte heller att det skulle vara möjligt att
tillverka en komponent med stor livslängd,
eftersom materialen utsättes för så stora
påkänningar. Efter vad jag erfarit, pågår i Sverige
liknande försök med kanske något
gynnsammare resultat. Arne Schleiman-Jensen har
tillverkat förstärkartrioder efter dessa principer.
Supraledande komponenter
Lågtemperaturtekniken har frambringat en ny
familj komponenter som tilldrar sig mycket
stort intresse (Tekn. T. 1958 s. 1041).
Fenomenet supraledning upptäcktes 1911 av
Kammerlingh Onnes, som fann att kvicksilver
nedsänkt i ett bad av flytande helium helt
saknade elektrisk resistans. Man har sedermera
funnit att en stor mängd material och
legeringar uppvisar denna egenskap; ungefär hälften
av alla metaller är supraledare. Det synes som
om atomvolymen på något sätt bestämmer
supraledningsegenskaper. Alla supraledare vi-
Fig. 8. Element
för
koordinat-ualsminne; upptill momentlägen för "nolla"
resp. "etta".
Fig. 9. Utlösning spulser för ett minne med icke-för störande avläsning;
t.v. "nolla", t.h. "etta"; upptill momentlägen, i mitten frågepulser i det
yttre y-fältet, nedtill karakteristiska spänningspulser.
460 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
