Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 19 - Petroleum som kemisk industriråvara, av Bengt G Rånby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom att bygga egna stora tankbåtar och
samtidigt planera oljeledningar både till
Västeuropa och Östersjön. Den petrokemiska
industrin i USSH är under snahh uppbyggnad.
Petroleum som kemisk råvara
Av föregående avsnitt framgår, att man med nu
kända och uppskattade reserver kan förutse en
riklig tillgång på petroleum under ett par
generationer framåt i tiden. När tillgången om
50—75 år enligt uppskattningarna kan väntas
bli knapp, får man räkna med begränsad
produktion och högre priser. Därmed skulle
råoljans användning gradvis allt mer komma att
reserveras för mer angelägna ändamål, vilkas
ekonomi är förenlig med högre råoljepriser.
Nuvarande råoljepriser gör petroleum till en
ekonomiskt synnerligen förmånlig kemisk
råvara. Världsmarknadspriset på råolja (fob)
varierar från 1,80 till 3,30 $/barrel (13,15—
24,00 $/t) allt efter kvalitet, täthet,
utskeppningshamn etc. Omräknat till noteringar i
svenska kronor blir oljepriset 70—130 kr/t.
Den arabiska råoljan säljs nu för 70—90 kr/t.
medan de nord- och sydamerikanska råoljorna
(Texas, Kalifornien, Venezuela) kostar 90—130
kr/t. Fast notering för Sovjetunionens råolja
saknas, men de ryska priserna uppges ligga
under världsmarknadspriset.
Den framtida prisutvecklingen för råolja och
naturgas är mycket svår att förutse. I USA har
priset på naturgas ökat betydligt snabbare än
råoljepriset. Naturgas är fortfarande den
billigare kemiska råvaran av de två, t.ex. för
etylenproduktion. Om den nuvarande
prisutvecklingen fortsätter, kommer de två
råvaru-tvperna, som båda används parallellt i stor
skala i USA, att bli likvärdiga ur prissynpunkt
redan på 1960-talet. Partipriset för naturgas i
USA är nu 20—22 cent per 1 000 kubikfot,
vilket motsvarar ca 50 kr/t (den "torra" gasens
volymvikt är normalt 22 kg per 1 000
kubikfot).
Den mängd petroleum, som används för
kemisk produktion, är liten jämförd med
förbrukningen som bränsle. Världens totala
petrokemiska produktion torde knappast överstiga
22 Mt. Därav kommer 18 Mt på USA (1957),
och eftersom en betydande del av denna
produktion grundas på naturgas, blir den del av
råoljan, som förbrukas av världens
petrokemiska industri, bara 1—2 % av den totala
konsumtionen (890 Mt 1957). Sett mot denna
bakgrund har den petrokemiska industrin ett
gynnsamt råvaruläge.
De stigande råoljepriser, man kan vänta sig
i framtiden, torde i första hand begränsa
råoljans användning för industriell
energiproduktion till förmån för kol och — om några
decennier — allt större mängder atomenergi10.
Vid stigande petroleumpriser går vi dessutom
så småningom mot det läge, då teknisk
utvinning av skifferolja, skiffergas och kolväten
från oljesand kan väntas bli lönsam även vid
fri konkurrens med råolja11. Därmed mångfal-
digas den petrokemiska industrins råvarubas.
Denna utveckling är särskilt viktig för
Sverige, vars enda betydande kända reserv av
fossilt bränsle är stora mängder oljeskiffer (totalt
12 700 Mt i Närke, öster- och Västergötland
samt på Öland), ur vilka 410 Mt olja beräknas
kunna utvinnas12. Sveriges nuvarande
petro-leumkonsumtion var 1957 10,4 Mt.
Utvinningen av petrokemiska råvaror ur
petroleum tillgår på i princip två sätt:
genom direkt separering av vissa
komponenter, t.ex. paraffiner och aromatiska ämnen,
genom destillation, extraktion, kristallisation ocli
andra rent fysikaliska metoder;
genom isolering och upparbetning av
produkter från oljeraffinering (krackning,
reformering, polymerisation, alkylering etc.), såsom
aromater, paraffiner och olefiner, av vilka de
senare inte finns i den ursprungliga råoljan.
Vid raffineringen erhålls också vätgas,
svavel-och syrehaltiga föreningar, t.ex. svavelväte,
merkaptaner och naftensyror. Dessa
biprodukter har i stigande grad börjat användas för
kemisk produktion av bl.a. ammoniak (av vätgas
och luftkväve), elementärt svavel (Tekn. T.
1952 s. 909) och sulfonsyror.
De viktigaste petrokemiska utgångsmaterialen
är omättade alifatiska kolväten (olefiner) och
enkla aromatiska kolväten (framförallt bensen
och dess homologer). Dessa utgångsmaterial
erhålls inte bara som biprodukter vid
petroleumraffinering utan också i stor utsträckning
i särskilda pyrolysanläggningar, som matas
med naturgas, petroleumgas eller flytande
petroleumfraktioner.
Den petrokemiska industrins
utveckling fram till 1940
l)en petrokemiska industrin började omkring
1920 i USA. Den första produkten var
isopro-pylalkohol, som började framställas av
propv-len ungefär samtidigt av Standard Oil Co. i
Bayway, New Jersey, oeh Carbide and Carbon
Chemicals Corp. i Clendenin (nära Charleston),
West Virginia.
Metoden enligt Carleton Ellis1" innebär i
princip en addition av vatten till propylen med
hjälp av koncentrerad svavelsyra. Primärt
bildas ett surt isopropylsulfat, som vid
utspädning av svavelsyran med vatten (från 75—80
till 35—40 %) ger isopropvlalkohol, varvid
svavelsyra återbildas.
H3C-CH= CH2+H’åQ-4-»
—► H3G - CH - CHs +HiiQ-> H3C — CH - CH3
OSOsH OH
Metoden används inte bara i USA utan också
i Storbritannien och Japan. Den är numera
utformad som en helt kontinuerlig process som
ger 95 % utbyte, räknat på propylenen".
När denna process för framställning av
iso-propylalkohol först togs i bruk, hade vissa
primitiva metoder för krackning av högkokande
råoljefraktioner utarbetats. Genom krackning-
483 TEKN ISK TI DSKRI FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
