Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 22 - Standardisering av metalliska material och formprodukter, av Halvard Liander och Julius Götzlinger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Sträckgräns och brottgräns för tidigare inom sexstatsgruppen
standardiserade konstruktionsstål; B Belgien, F Frankrike, I Italien, L
Luxemburg, N Nederländerna, T Tyskland.
barhet. Samtidigt har man eftersträvat en
kontinuerlig höjning av hållfastheten för att
nedbringa materialåtgång och vikt. Hållfastheten
bedömes emellertid numera efter andra
synpunkter än förr.
Fig. 2.
Sträckgräns och
brott-gräns för
konstruktionsstål;
- enligt
Euro-normför-
slag,–-enligt
svensk standard.
Tidigare har den tillåtna påkänningen i
konstruktionen, och därmed materialets
utnyttjning, huvudsakligen baserats på materialets
brottgräns. I samma mån som lätta, tunnväggiga
konstruktioner visat sig vara mera
konkurrenskraftiga, vilket till en del beror på en relativ
höjning av materialkostnaderna, har
knäck-nings- och bucklingsproblemen blivit mera
aktuella. Därmed har sträckgränsen blivit
viktigare än brottgränsen.
Ett diagram (fig. 1) över sträckgräns och
brottgräns för tidigare inom sexstatsgruppen
standardiserade konstruktionsstål ger samtidigt
en god bild av den tekniska utvecklingen av
konstruktionsstålen under det senaste
halvseklet. Till följd av sträckgränsens ökande
betydelse för dimensioneringen tenderar
utvecklingen mot högre värden på sträckgränsen i
förhållande till brottgränsen. Det stora antalet
stålsorter i diagrammet är däremot svårare att
förklara. Ur allmän ekonomisk synpunkt är det
säkerligen felaktigt, men det kan inte heller
tekniskt vara önskvärt.
Så länge ingen gallring sker försöker
ståltillverkarna att täcka största antal specifikationer
med så få sorter som möjligt, vilket man vill
uppnå dels genom sortering, dels genom att
hålla brott- och sträckgräns i överkant. Den
senare åtgärden medför att stålen ofta blir
alltför hårda. Mjuka stål kan inte längre
kallbockas, och stål med högre hållfasthet vållar
svårigheter vid svetsning.
Därmed har syftet med standardiseringen inte
nåtts. Vad man skulle önska vore en gemensam
internationell standardserie för
konstruktionsstål med ett fåtal sorter, helst inkluderande
fartygsplåt, och med lämpliga intervaller för
sträckgränsen. Ur sistnämnda synpunkt är ett
Euro-normförslag som publicerades 1958 tyvärr
inte någon ideallösning, fig. 2.
Stålen i de båda grupperna, de svetsbara och
övriga, har nämligen olika hållfasthet, och
hållfasthetsintervallen är ojämna. Diagrammet
visar dessutom att överensstämmelsen mellan
Euro-normförslaget och nu gällande
SlS-stan-dard för konstruktionsstål är mindre god.
För de vanliga stålen är den europeiska
standardiseringen, i motsats till den amerikanska,
ej baserad på den kemiska sammansättningen,
utan som tidigare nämnts på de mekaniska
hållfasthetsvärden man erhåller vid dragprov.
Tyvärr utföres dessa fundamentala prov ej på
samma sätt i olika länder.
Det kan ha sitt intresse att notera att A
Lundgren1 redan 1931 visat, att i synnerhet övre
sträckgränsen är beroende av provstavens form.
Genom ingående undersökningar fastställde
sedan G Malmberg3, att värdet på övre
sträckgränsen är starkt beroende av
provningsbetingelserna och att den stiger med ökande
draghastighet. Han konstaterade vidare att den övre
sträckgränsen aldrig kan utnyttjas i en
konstruktion och hävdade därför med rätta, att den
ej bör ingå i en materialspecifikation. Så är ej
heller fallet här i landet, medan det nämnda
Euro-normförslaget för konstruktionsstål anger
TEKNISK TIDSKRIFT 1 959 563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
