Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 29 - Stora elektrostålugnar, av Per Erik Hammarlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid är det av största vikt, att man
slipper göra för många efterchargeringar i ugnar
med utsvängbart valv, då man därvid förlorar
ugnstid. Resultatet blir, att man vinner i
totalverkningsgrad genom att öka höjden, i varje
fall så mycket som nyss nämnts.
Valvringar
Valvringar gjordes förr i tiden med en
diameter som var lika med ugnsfatets diameter
eller t.o.m. mindre. Numera är det vanligt att
bygga valvringarna större än ugnsfatet, så att
de skjuter utanför. På detta sätt skyddar man
valvringen bättre från värmeinverkan, och man
har härigenom t.o.m. kunnat gå ifrån
vatten-kylningen. Emellertid är det vanligast, i varje
fall i Sverige, att valvringen kyls med vatten
för att den inte skall slå sig och för att
an-fangsteglens livslängd skall ökas. Det blir dock
mer och mer vanligt att man går ifrån sandlås,
varvid man i stället litar på goda anliggningar
i ytorna runtom den utvidgade valvringen. En
intressant tendens är också att man försöker
göra valvringarna av standardprofiler.
Valvringen är normalt upphängd i fyra punkter.
Luckor
Luckor på stora ugnar görs nästan alltid
vattenkylda och lucköppningen förses med
kyllådor i sidor och valv. Ibland används en
kyl-slinga för luckvalvet, så att man kommer helt
bort från svetsfogar, vilket är fördelaktigt för
livslängden. Den intressanta frågan är
huruvida man skall ha en sidlucka eller inte. En
sådan ger vissa komplikationer för ugnens
infodring, men den väsentligaste nackdelen är
att man har ganska stora värmeförluster genom
luckorna. Därför bör man för varje särskilt
fall allvarligt överväga, huruvida man
verkligen behöver en sidlucka. Numera kan man ju
laga infodring med spruta. För ugnar med
omrörare faller argumentet för sidlucka vid
slaggrensning också bort.
Elektroder
Elektrodmastkonstruktioner finns i två typer.
Den ena har vertikala fasta master med
löpbanor samt horisontella elektrodarmar. Dessa
kan röra sig upp och ner med hjälp av vagnar,
som med sina hjul löper på löpbanorna (fig. 9).
Den andra typen har de vertikala masterna fast
hopbyggda med de horisontella
elektrodarmarna (fig. 10). Masterna löper upp och ner
lagrade på rullar, som är placerade i ugnens
övriga konstruktionsparti.
För medelstora och små ugnar används båda
typerna i ungefär lika stor utsträckning, men
för stora ugnar är den sista typen med rörliga
master förhärskande. Detta beror utan tvivel
på att man, då man tippar ugnen, inte har
masterna i sitt högsta läge och att man
därigenom har mindre svårigheter att gå fri från
traversbanan.
Fig. 8. Botten titi ljusbågsugn med 5 m fatdiameter.
Elektrodarmarna (fig. 11) görs vanligen av
ståltuber eller i lådkonstruktion. Strömmen
förs över i vattenkylda koppartuber utefter
armen. Man bör se till att den elektriska
isolationen mellan elektrodklämman och ugnens
övriga delar ligger så långt bort från själva
elektrodklämman, att man har den skyddad
från flammor, som man ju inte kan undvika
omkring klämmorna.
Elektrodklämmor har under tidernas lopp
funnits av många typer, och det finns
fortfarande en rad patent på klämmor som anses
ha fördelar framför andra. Den enkla klämman
med en tryckback, som klämmer fast
elektroden mot den motsatta väggen, tycks emellertid
ha blivit så gott som allenarådande. Väggen,
som backen trycker elektroden mot, är ut-
Fig. 9. Elektrodmaster för 5 m ljusbågsugn under
montering i verkstad; i förgrunden löpbanorna, i
vilka elektrodarmarnas vagnar skall löpa.
TEKNISK TIDSKRIFT 725 7 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
