Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 31 - Mineralutvinning med atomsprängämnen, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidvis torkade flodbäddar ned till
vattenper-meabla och vattenmagasinerande skikt i
berggrunden för tillvaratagande av vatten från
starka nederbördsperioder;
uppbrytning och uppluckring av fattiga
malmer före läkning;
exploatering av oljeskiffrar och
tjärsands-förekomster genom uppluckring och
upphettning för frigöring av oljan direkt;
sprängning av berg för nivellering av vägar
och för anskaffande av fyllnadsmaterial till
vägbyggen.
Det påpekas3 att radioaktivitetens intensitet
sjunker med en faktor 10 för varje sjufaldig
ökning av tiden från explosionsögonblicket
och att en dödlig dos av radioaktiv strålning
är ca 400 R under kort period. Enligt Atomic
Energy Commission kan en person vid
kontinuerligt arbete tillåtas absorbera 300 mR
under en vecka.
Ur dessa uppgifter kan man beräkna att det
måste förflyta 11 år från
explosionsögonblicket innan aktiviteten sjunkit så mycket att
gruvarbete kan pågå kontinuerligt i ett
halv-sfäriskt skal på 10—20 m avstånd från
detona-tionens medelpunkt. Amerikanska auktoriteter
framhåller emellertid att berget är ett mycket
effektivt strålskydd och att 0,3 m berg
reducerar strålningsnivån till högst tjugondelen av
den ursprungliga. Genom kontroll av det
område, inom vilket materialet blir starkt
radioaktivt, och genom rätt användning av
sandsäckar som skydd, kan gruvarbete utföras utan
större risk.
Plowshare-programmet
För att närmare utreda atombombers
användning för civilt bruk utförde AEC under oktober
1958 fyra provsprängningar under jord i det
tidigare nämnda berget vid Nevada Test Site.
De ingick i Plowshare-programmet, i vilket
man önskade utnyttja den explosiva kraften
hos både fissions- och fusionsreaktioner. Vid
de hittills utförda proven torde endast den
förra typen ha använts.
Tamalpais-provet, den första av de nya
sprängningarna, ägde rum i en kammare
inklädd med salt. Man använde en laddning
ekvivalent med 80 ± 20 t TNT. Under det att
närmaste avståndet till bergsluttningen i
Rainier-projektet var 240 m var det i
Tamalpais-för-söket endast 99 m (fig. 7).
Vid detonationen erhöll bergsluttningen en
synlig vtchock, som medförde att några block
lossnade från den. Ehuru stollen störtade ihop
i närheten av detonationspunkten blev den
stålförstärkta alkoven med instrumenten på
42 m radiellt avstånd fullkomligt intakt (fig. 8).
Sprängningsporten på 43 m avstånd, som var
konstruerad för 5,2 kp/cm2 statisk hållfasthet,
var oskadad.
Däremot läckte något ädelgaser och ansenliga
mängder CO och H„ ut i tunneln. De senare kan
ha bildats av trä, kabelisolation och paraffin
som fanns i laddningskammaren. Läckningen
Fig. 7. Profil över laddningarnas lägen vid de fyra sprängningarna i
berget vid Nevada Nuelear Test Site i oktober 1958. Bergartsbeteckningar
enligt fig. 1.
ägde antagligen rum i det starkt
sönderspruckna, men ej smälta berget omkring kammaren
in till närliggande orter eller stollar, avsedda
för andra skjutningar och dessutom möjligen
till ett rör med 200 mm diameter (2 i fig. 8)
eller ett borrhål med 200 mm diameter (3 i
fig. 8).
Tamalpais-provet liar utförts för erhållande
av underlag för Gnome-experimentet som skall
utföras sommaren 1959. Genom det tänker man
skapa en värmeficka i bergsalt vid Carlsbad i
New Mexico och utnyttja den upplagrade
energin för generering av elenergi. Under 1960
skall man fortsätta med en stor
hamnfördjupning på Alaskas nordvästkust.
Neptun-provet utfördes i en stoll 30 m från
bergsluttningens yta (fig. 7 och 9).
Laddningens storlek motsvarade 90 ± 10 t TNT. Den
skapade en krater i bergsluttningen på 60 X 45
m2 och 9 m djup, varvid ca 21 000 t berg
kastades utför sluttningen. Där utströmmade små
mängder av radioaktivt material (< 2 %), men
vid ytan kunde endast små föroreningar
märkas. Strålningsintensiteten efter 5 dygn var
mindre än 100 liiR/h med undantag för en yta
av 12 X 14 m, där den steg till 1 R/h. Endast
smärre bergpartier lossnade i en tunnel på
50 m radiellt avstånd från detonationspunkten.
Logan-experimentet utfördes med en
laddning, som var 2,5 gånger så stor som den vid
Rainier-projektet (motsvarande 4,5 kt TNT)
och som bringades att detonera i inre ändan
av en rak stoll (fig. 7 och 10). Detta försök
gjorde man antagligen för att erhålla data om
Fig. 8. Plan över Tamalpais-försöket; laddningsrummet var 6 X 6 X
5,1 m och invändigt klätt med ett 600 mm tjockt skikt av bergsalt.
Laddningen motsvarade 80 ± 20 t TNT; sprängdjup, beräknat till
jämförbar skala, 231 m (201 m vid Rainier-projektet).
774 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
