Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 36 - Transmissionsledningar för mikrovåg, av Bengt Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
meters krökningsradie. De anordningar som
skulle fordras för att effektivt utmata eller
uppfånga en sådan ytvåg skulle dessutom få
helt opraktiska dimensioner.
G Goubau liar emellertid visat 1950, att man
lar en starkt ökad fältkoncentration intill
ledaren, dvs. minskat r„, om ledarens ytreaktans
för vågen ökas. Detta kan även uttryckas så,
att man gör ytvågens fashastighet något mindre
än en fri vågs. Man kan minska fashastigheten
med en tunn dielektrisk beläggning på tråden
eller genom någon form av korrugering av
trådens yta såsom på en tråd med cirkulära spår
eller en flätad ledare. Mest praktisk och
ekonomisk förefaller den dielektriska
beläggningen att vara.
Den ökade fältkoncentrationen åtföljs dock
av större resistansdämpning, enär
lednings-strömmen associerad med en viss överförd
effekt samtidigt ökar, vartill kommer en viss
dämpning i den dielektriska beläggningen. Med
en 5 mm grov koppartråd och vid frekvensen
3 000 MHz, men med en beläggning av tråden
av ett 0,25 mm tjockt polyetenskikt blir ru —
14 cm, medan dämpningen blir 1,8 dB per
100 m.
De största praktiska problemen med denna
vågledartyp ligger i utmatningen av energien
på tråden, utformningen av stöd för tråden som
ej orsakar strålningsförluster samt undvikandet
av små krökningsradier. Utmatning av vågen
sker bäst från en tratt kopplad till en
koaxial-ledning (fig. 12). Trattens radie bör vara
större än r0 för att ej strålningsförluster från
tratten skall bli för stora. Vanligen förloras 1—3
dB vid en sådan matningsanordning, en
förlust som har mindre betydelse ju större avstånd
överföringen gäller.
En speciell nackdel vid utomhusupphängning
av vågtrådar är deras känslighet för
meteorologiska förhållanden. Begndroppar och frost
på tråden kan åstadkomma en förödande
dämpning. Detta är en av huvudorsakerna till
att vågtrådar ej hitintills fått nämnvärd
användning inom mikrovågstekniken.
Användningsmöjligheterna är större vid lägre
frekvenser, några hundratal till tusen megahertz, då
överföringsegenskaperna här ej så mycket
påverkas av väderleken.
Speciella tillämpningar inom
mikrovågsområdet finns dock, t.ex. för en vertikal förbindelse
mellan en sändare på marken och en
antennreflektor uppe i en hög mast samt vidare för
mobila militära förbindelser.
Jämförelse ur användningssynpunkt
De olika ledningstypernas relativa meriter och
svagheter vid olika tillämpningar har i
huvudsak framgått av redogörelsen för deras
elektriska och mekaniska egenskaper.
För effektöverföring är den mer eller mindre
böjliga koaxialledningen och den rektangulära
vågledaren de viktigaste ledningstyperna.
Koaxialledningen har den mycket stora
fördelen av att dess elektriska egenskaper endast
varierar långsamt och kontinuerligt med
frekvensen ända upp tills den första högre
vågtypen uppträder. För frekvenser under ca 3 000
MHz kan dess dimensioner väljas tillräckligt
stora med hänsyn till dämpning och
effektkapacitet för de flesta ändamål. Rörvågledare är
då å andra sidan på grund av deras stora
yttermått och stelhet mycket obekväma och
dyrbara vid installationer, fig. 13.
Då frekvensen ökas över 3 000 MHz får
rörvågledare mer lätthanterliga dimensioner. Å
andra sidan medför koaxialledningens
dämpning och impedansirregulariteter allt större
nackdel. Mycket grova kablar kan ej användas
på grund av faran för högre vågtyper och
skulle under alla förhållanden ställa sig
ekonomiskt ofördelaktiga jämfört med de mekaniskt
enklare rörvågledarna. Rörvågledare
dominerar alltså över 3 000 MHz trots deras nackdel
av begränsad bandbredd. Denna är dock i
allmänhet tillräcklig ocli medför huvudsakligen
den nackdelen att ett stort antal vågledartyper
måste hållas tillgängliga.
Vågtrådens svagheter har redan berörts. Den
användes endast i speciella fall. Planledningar
användes av naturliga skäl ej alls för
effekttransmission.
Helt annorlunda utfaller jämförelsen vid
ledningars användning för uppbyggnad av kretsar
och komponenter för mikrovåg. Tidigare
användes väsentligen bitar av rörvågledare eller
stela koaxialledningar. Nu tenderar man
alltmer till att introducera dubbelplanledningen,
vilken får ersätta koaxialledningen nästan helt
och rörvågledare i sådana fall, då icke alltför
stora krav ställs på effektkapacitet eller
noggrannhet. Koaxialledningens nackdel är att den
leder till en besvärlig tillverkningsteknik i
konstruktioner, där många förgreningar ingår.
Detsamma gäller fastän i mindre grad
rörvågledare, men dessa kan i många fall vara
oumbärliga ur andra synpunkter, t.ex. vid
komponenter för mycket liög effekt, komponenter för
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
Fig. 13.
Rörvågledare för
relativt låga
frekvenser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
