Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 38 - Nya metoder - Järnsvamp genom reduktion med naturgas, av SHl - Uran ur fosforsyra, av SHl - Undervattenssprängning med »luftkuddar», av A B
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anläggningen, som består av fem retorter, sköts av
åtta man per skift. Av en malm från Pihuamo,
innehållande 66 % Fe, 0,2 °/o AL,03, 0,5 «/o CaO, 0,2 %
P, 0,2 °/o S och 4 °/o olösligt, får man en järnsvamp,
hållande 85,4 °/o metalliskt järn (91,0 % Fe totalt),
0,4 °/o C, 0,014 °/o S och 6,0 °/o olösligt. För
tillverkning av 1 t järnsvamp åtgår nu 530 m3 (0°C, 760
torr) naturgas (F W Starratt i Journal of Metals
maj 1959 s. 315—318). SHl
Uran ur fosforsyra
Fosforsyra, framställd ur amerikanskt råfosfat
enligt den våta metoden, innehåller 0,01—0,02 °/o uran.
Detta utvinns nu genom extraktion med en 3—6 %
lösning av kaprylpyrofosfat i kerosin sedan
föroreningarna i fosforsyran reducerats med järnskrot.
Kaprylpyrofosfatet har stor affinitet till uran och
är därför ett utmärkt extraktionsmedel, men det är
instabilt och mycket känsligt för
arbetsbetingelserna. För att minska esterns sönderfall kyler man
fosforsyran till 25—30°C före extraktionen. De
förluster av extraktionsmedel som dock uppstår ersätts
med ny ester, framställd av fosforpentoxid och
ka-prylalkohol.
Det uranrika extraktet, som håller ca 0,2 °/o uran,
befrias från fasta, uranfria föroreningar och
blandas sedan med fluorvätesyra. Urantetrafluorid
faller ut och centrifugeras från varefter
extraktionsmedel och fluorvätesyra skils från varandra och
återförs i processen (Chemical Engineering 4 maj 1959
s. 108—111). SHl
Undervattenssprängning med "luftkuddar"
Vid fördjupningen av Welland-kanalen för St.
Law-rence-kanalen (Tekn. T. 1956 s. 473) använde man
sig av luftridåer eller luftkuddar för att begränsa
utsprängning.
Vid undervattenssprängning får man en konformad
krater kring varje borrhål på grund av det motstånd
som vattnet ger mot explosionsgaserna, fig. 1. För
att spränga ut en viss profil måste man då borra
avsevärt djupare än vid övervattenssprängningar och
ladda extra. Detta låter sig svårligen göra i
närheten av byggnadskonstruktioner. Vid sådan
sprängning ovan vatten kan man sömborra en rad tätt
placerade hål. Under vattnet ger en sådan åtgärd
klent resultat då vattnet i hålen är nästan lika litet
sammantryckbart som berget.
Den nya sprängningstekniken innebär att man
fyller hålen med tomma, täta burkar eller annat lätt
sammantryckbart material. Man får då en rad
luftkuddar, som sprängverkan kan rikta sig emot.
Vid Port Colborne tillät myndigheterna
sprängning på vanligt sätt 4 m från kanalsidorna med
högst 6 kg sprängämne i varje intervall i salvan.
Med detta förfarande fick man en sluttande hylla
längs kanalen, och båtarna tvingades att förtöja
ca 4 m från kajen och kunde inte heller utnyttja
hela kanalen vid navigeringen.
Luftkuddetekniken kunde reducera dessa hinder.
Man borrade en rad 15 cm hål med
centrumavståndet 40 cm och djupet 2,5 m i en rad 1,2 m från
den timmerförstärkta kanalsidan, fig. 2. Två
tomburkar med 7,5 cm diameter och 90 cm längd
placerades i varje hål. Burkarna hölls på plats av tre
uppåtriktade metallvingar fästade i nederdelen på
varje burk. Entreprenören tilläts med denna åtgärd
ladda hål knappt 3 m från kanalsidan. Seismiska
mätningar visade att de skakningar som erhölls
motsvarade dem som erhölls vid laddning 6,5 m från
sidan med den gamla tekniken.
Den nya tekniken ger även en möjlighet att
använda kilar med oladdade hål vid schaktsänkningar,
vilket annars varit vanskligt då hålen som skall stå
tomma lätt fylls av det nästan oundvikliga
läckvattnet (World Construction juni 1959 s. 23). A B
Fig. 2. Borrning
för sprängning
vid
Welland-kanalen med [-luftkuddemeto-den.-]
{+luftkuddemeto-
den.+}
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
Fig. 1.
Principskiss av profil
erhållen vid
vanlig undervattenssprängning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
