Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 2 - Nya metoder - Tillförsel av vätska och gas i bestämda proportioner, av SHl - Fästning av blyinklädnad vid träkärl, av SHl - Högtemperaturindunstare, av SHl - Nya material - Laminat av kryssfaner och metall, av SHl - Böjliga elvärmeelement, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Metod
för fästning av
blyinklädnad
vid träkärl.
Fig. 1. Högtem-
peraturinduns-
tare.
befinna sig i ett horisontalplan för att inget
hydrostatisk! tryck skall uppstå. De båda strypflänsarna
kommer då att stå under samma differentialtryck
och släpper därför igenom materialmängder som
står i ett bestämt förhållande till varandra. Vill
man variera detta förhållande kan 02 ersättas med
en ventil (L D Bkice i Chemical Engineering 21 sept.
1959 s. 166. SHl
Fästning av blyinklädnad vid träkärl
Vid den vanliga metoden att fästa blyplåt vid
trä-kärlsväggar används bultar vilkas huvuden sedan
kläs över med blyplåtsbitar som svetsas fast vid
plåtklädseln. Detta förfarande är tillfredsställande,
om kärlet inte utsätts för temperaturväxlingar, men
används det för varma vätskor, är fastsättning med
bultar så stel att blyplåten bucklas.
En annan metod, som med gott resultat tillämpats
vid ett amerikanskt företag, består i användning av
blyplåtsklammer i stället för bultar. Man trär
remsor av blypiåt genom hål i träväggen, löder fast
dem på inklädningsplåtens utsida och viker ned
dem över träväggen (fig. 1). Metoden användes först
för 15 år sedan för 12 blyklädda behållare var och
en rymmande 75 m3. Blyplåten var 3 mm tjock.
Behållarna har använts vid ca 115°C och har inte
vållat något besvär.
Hålen i träväggen görs 75 X 75 mm och placeras
på 0,9—1,2 m avstånd från varandra. För t.ex. ett
1,8 m högt kärl görs en rad hål i sidorna på dessas
halva höjd och för ett 3,6 m högt kärl behövs
hålrader 1,2 och 2,4 m ovan bottnen. Plåtremsorna
görs av samma material som inklädnaden, ca 75 mm
breda och 100 mm långa. Då de löds fast utifrån,
måste hålen vara 75 mm höga för att blylödaren
skall kunna arbeta (Chemical Engineering 7 sept.
1959 s. 158). SHl
Högtemperaturindunstare
Fram till mitten av 1940-talet framställdes vattenfri
natriumhydroxid satsvis genom indunstning av lut i
direkteldade, öppna pannor av gjutstål. Därefter
började några tillverkare att använda kontinuerliga
indunstare, upphettade med Dowtherm. För att få en
produkt av hög kvalitet måste man emellertid gå upp
till 370°C temperatur vid vilken Dowtherm börjar
falla sönder.
I USA har man emellertid nu konstruerat dels en
direkteldad, kontinuerlig indunstare, dels en sådan
värmd med en cirkulerande saltsmälta (Du Ponts
HTS-salt). I den senare, som varit i drift över ett
år i Kanada, flyter värmebäraren i ett slutet system
varigenom ingen risk för förorening av produkten
föreligger. Värmebäraren tål upp till 540°C.
Saltsmältan går in i indunstarens mantel med 400
—425°C temperatur och flyter nedåt till ett
utloppsrör som leder till ett lagerkärl för salt (fig. 1).
Av skärmar leds saltsmältan vinkelrätt mot de tuber
genom vilka luten (73 °/o NaOH, 125°C) strömmar
uppåt. På indunstarens topp finns en ångseparator
från vilken vattenångan leds till en kondensor i
vilken trycket hålls vid ca 970 mb. Vattenfri
natriumhydroxid (99,8 °/o renhetsgrad) lämnar
indunstaren med 375°C temperatur och går till en
apparat för tillverkning av flagor (Chemical
Engineering 21 sept. 1959 s. 98. 100). SHl
nya material
Laminat av kryssfaner och metall
I många fall är två material bättre än ett. Binds
metallplåt vid en kryssfanerskivas båda sidor, ökas
materialens styvhet avsevärt. Detta gäller givetvis
bara för plana skivor utan förstyvningar.
Vid en given vikt av 12 kg/m2 har t.ex. ett laminat
av kryssfaner med stål på båda sidor 75 gånger så
stor styvhet som motsvarande 1,6 mm stålplåt. Med
aluminium på båda sidor väger laminatet 7 kg/m2
och har 100 gånger så stor styvhet som 0.97 mm
stål med vikten 7,3 kg/m". Ett 6 mm laminat med
förzinkat stål på båda sidor har lika stor styvhet
som 5 mm stål men väger bara en fjärdedel så
mycket per ytenhet.
Praktiskt taget vilken kombination som helst av
kryssfaner och metall kan tillverkas. De mest
använda materialen t.ex. i USA är 0,48—0,6 mm
rostfritt eller förzinkat stål och 0,4 mm aluminium,
limmade på kryssfaner av furu. Det använda
limmet begränsar laminatets resistens mot värme; i
allmänhet tillåts inte högre arbetstemperatur än
75°C. Det finns dock specialbehandlade laminat som
tål upp till 175’°C (G E Ki.oote i Materials in Design
Engineering sept. 1959 s. 99—101. SHl
Böjliga elvärmeelement
En ny amerikansk produkt för kemiska laboratorier
är en glasfiberväv, impregnerad med ett kiselgummi
som gjorts elledande genom tillsats av kimrök. Av
väven, som tillhandahålls i band med bredder på
12—150 mm, kan man klippa värmeelement med
önskad effektförbrukning. Elementens användbarhet
begränsas av kiselgummits värmetålighet. Denna
tilllåter upp till 205°C kontinuerligt och upp till 315°C
under korta perioder.
Den elledande glasfiberväven tros kunna få stor
användning inom kemisk industri, t.ex. för
upphettning av rörledningar och reaktionskärl, och i
kemiska laboratorier för upphettning av många olika
apparater. Man lär också föreställa sig att det nya
materialet skall få användning för värmning av
draperier, golvplattor och kokkärl samt inom armén för
värmning av kläder och skodon.
59 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
