Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 4 - Kyltorn och uppfuktare, system Munters, av Lennart Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 6.
Dränering av
rörformig kanal
genom sned
avskärning; h0
kapillär stighöjd,
hs snitthöjd.
Fig. i. Luftens inträngning i en spalt, tillsluten av
kapillärt kvarhållet vatten; h0 kapillär stighöjd.
Fig. 5.
Dränering av
spalt.
Kontaktyta av papper
Ett billigt, för att inte säga det billigaste,
foliematerialet är papper. Det kan lätt formas till
självbärande block såsom i wellpappdynor och
isoleringsmaterialet Wellit. Dessa block är
uppbyggda av i det närmaste rörformiga kanaler.
Strukturen erbjuder stora fördelar men även
problem.
För att få en kompakt konstruktion vill man
hålla kanaldimensionerna nere, vilket
aktualiserar dräneringsproblemet i högre grad än vid
plana spalter, eftersom kapillära stighöjden är
dubbelt så stor i ett rör som i en spalt, då
diameter och spaltvidd är lika stora. I ett rör är
nämligen stighöjden 15/r mm, där r är rörets
radie i mm.
För att ge luften tillträde måste
kapillärverkan i röret brytas på ett eller annat sätt. Olika
metoder har studerats. Den bästa och praktiskt
lättast genomförbara metoden att dränera ett
rör är att skära dess nedre ände snett, fig. 6.
Snittet skall ha en sådan lutning, att dess
vertikala utsträckning, hs blir större än den
kapillära stighöjden h0. Röret dräneras då
spontant. För att åstadkomma denna snedskärning
kan man förse växlarkroppens underkant med
Fig. 7.
Växlarkropp uppbyggd
av plana och
korrugerade ark
av impregnerad
cellulosa.
flikar, fig. 7, ungefär på samma sätt som på
foliepaketet. Vattnet samlas från kanalerna till
flikens spets, där det rinner av. Genom att
avrinningen koncentreras till några få ställen,
kan man, om så önskas, samla upp vattnet i
mycket enkla anordningar, exempelvis rännor
under flikspetsarna.
Ytans vätbarhet är i detta sammanhang av
utomordentlig betydelse. Läggs en vattendroppe
på en vätbar yta och en annan på en icke
vät-bar yta, blir förloppet helt olika. På den
vät-bara ytan sprids droppen ut till en tunn film,
och detta påskyndas om folien är
vattenabsor-berande. På den icke vätbara ytan ligger
droppen kvar. Om därför vattnet då det fördelas
över växlarkroppen, ej kan sprida ut sig över
ytan till en film, kommer det att bilda proppar
i de enskilda kanalerna genom att
vattendropparna bryggar över kanaltvärsnittet.
Tvingas samtidigt luft genom växlaren,
kommer de mindre vattenpropparna att kastas
tillbaka upp, medan de större övervinner luftens
tryck och som kolvar glider ner genom
kanalerna. Kontakten med luften blir givetvis
dålig, vilket har bekräftats av försök. Dessutom
blir tryckfallen genom växlarkroppen av en
sådan storleksordning, att de helt skulle
utesluta användningen av trånga kanaler i detta
sammanhang.
En helt annan bild fås, om folien är vätbar.
Vattnet som tillförs sprider då ut sig till en
tunn film och lämnar luften praktiskt taget
fri passage. En stor kontaktyta emellan luft
och vatten erhålles, och tryckfallen blir små.
Material
Som material har nämnts papper, men givetvis
krävs ett papper, med mycket speciella
egenskaper. Exempelvis är ej allt papper
vatten-absorberande och ej heller hållbart vid den
ständiga vattenbegjutningen i ett kyltorn.
Fordringarna på vattenabsorption kräver ett
poröst, olimmat papper, och med hänsyn till
risken för angrepp av mikroorganismer är det
önskvärt med så ren cellulosa som möjligt.
Inom papperstekniken finns medel och
metoder utarbetade för att göra papper
våthåll-fast. De flesta sådana cellulosakvaliteter har
emellertid genom våtstyrkebehandlingen
förlorat sin vätbarhet. Bland konsthartserna
finnes dock ämnen, som kan ges sådana
egenskaper att de vid impregneringen av
cellulosaarket ej fördärvar absorptionsförmågan.
Speciellt lämplig i detta avseende har en
fenolplast visat sig vara, och dennas lämplighet
förstärkes av, att fenolen har en fungicid verkan.
Försök har visat, att en fenolhartshalt på 5 %
och däröver ger cellulosan tillräcklig
våthållfasthet och även ett gott skydd mot
nedbrytning av mikroorganismer. Exempelvis kan
nämnas, att vid försök med prover som lagts
ned i matjord, normalt innehållande en
representativ flora eller kanske hellre fauna av
mikroorganismer, förstördes vanligt kläde och
obehandlat papper på ca 3 månader, medan fenol-
63 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
