Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 4 - Debatt: Vad kommer kärnenergin att kosta?, av P H Margen och S Segring - Problemhörnan, av A Lg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vesteringsbelastning. Denna belastnings inverkan
minimeras dock genom att AEC hyr ut detta
material och uttar en ränta av enbart 4 ®/o per år,
vilket innebär en subventionering som också
kritiserades av de amerikanska experterna1.
I AEC-kalkylerna räknar man med att sälja
tillbaka plutonium för ett belopp av 12 $/g oberoende
av den bestrålning som bränslet utsatts för. I
verkligheten minskas snabbt det värde som plutonium
har som reaktorbränsle med ökande bestrålning på
grund av bildning av isotopen Pu340, vilken
absorberar neutroner i stället för att frigöra neutroner
genom klyvning. Således har en mycket för hög kredit
antagits för plutoniumförsäljningen från de
anrikade system som har höga utbränningar, vilket måste
betraktas som en ytterligare subventionering genom
AEC av det anrikade systemet1.
För de lättvattenmodererade reaktorerna antogs
att den maximala utbränningen skulle vara 660
GWh/t i dagens läge och 960 GWh/t i framtiden
(motsvarande genomsnittsutbränningar är 312 och
455 GWh/t). För tungvattensystem däremot antogs
att uranmetallbränsle och ett mycket ogynnsamt
bränslebytesschema skulle användas, vilket har
resulterat i en angiven utbränning av endast 92,5
GWh/t i dagens läge och 168 GWh/t i framtiden.
Inverkan av de ogynnsamma antagandena
beträffande utbränningarna på bränslekostnaderna
motverkas delvis, dock inte helt, av den antagna lägre
tillverkningskostnaden per kg för uranmetallelement.
Med sådana antaganden är det förklarligt, att
tungvattensystemets kostnader blev större än
kostnaderna för de anrikade systemen. I den livliga
diskussion som följde på Pittmans föredrag yttrade sig
bl.a. W B Lewis från Atomic Energy of Canada.
Han framhöll, att kanadensarna för sitt
fullskale-projekt Candu, som projekteras för idrifttagning
1964 och med 200 MW eleffekt, kalkylerar med en
anläggningskostnad av 60 M$ och en energikostnad
av 4,75—5,0 milis/kWh, därav ca 3 mills för
kapitalkostnader. Utbränningen beräknas till ca 216
GWh/t, utnyttjningstiden till 7 000 h/år och
belastningen till 80 °/o av full-last. I Kanada räknar man
emellertid med 7 *Vo amortering, medan man i USA
kalkylerar med 14 °/o. Räknar man om Lewis’
uppgifter, hamnar man i närheten av 8 milis/kWh.
De utvecklingskostnader som redovisas i kolumn 1
i tabell 1 i referatet borde kanske också
kommenteras. Enligt Pittman motsvarar dessa belopp "the
cost of the additional research and development
program which would be required to achieve the
assumed reductions in the cost of power from ’the
potential plant’ ". Eftersom amerikanarna hittills lagt
ned jämförelsevis mycket litet utvecklingsarbete på
kraftproducerande tungvattenreaktorer, borde
orsaken till den höga utvecklingskostnaden ha angivits.
I de tabeller som Pittman visade vid föredraget
angav han, att "research and development effort of
the order of 20 Mf" fordrades fram till år 1965 för
tryckvattenreaktorer. För tungvattenreaktorer angav
han på samma sätt "an 80 M$ research and
development program" fram till år 1968. Därjämte
förutsåg han ett "construction program in the
neigh-bourhood of 175 M$" innefattande två prototyper.
Något "construction program" angavs inte för
tryckvattenreaktorer, då ju detta redan är ett passerat
stadium. Det är således vilseledande att vid
jämförelsen addera investeringskostnaden, 175 M$, och
utvecklingskostnaden, 80 Mf.
P H Margen B Segring
Litteratur
1. D20-moderated power reaclors. Symposium 1959. Atomic
Energy Commission TID-7575. Washington 1959.
problemhörnan
Problem 8/59 lydde: "Två plana, cirkulära
glasplattor med radien r hålles åtskilda av ett vattenskikt
med tjockleken s. Hur stor är den normalkraft man
måste applicera för att dra isär plattorna om
randvinkeln & är noll? Vattnets ytenergi må antas vara
y = 36 • 10"3 J/ma. — Exempel: r = 5 cm; s = 0,05
mm."
När man söker dra isär plattorna, uppkommer i
vätskeskiktet ett undertryck, som balanseras av de
radiellt riktade krafter, vilkas säte är
beröringslinjerna mellan vätskan och plattorna. Dessa krafter
förmedlas av den vätskehålkäl, som figuren
antyder. Ytspänningen hos vätskan kan sägas ge
upphov-till ett "krökningstryck", som enligt Laplace utgör
Här betyder y specifika ytenergin; R1 och är
vätskeytans båda huvudkrökningsradier. Dessa
räknas positiva eller negativa allteftersom
kröknings-centrum ligger i vätskan eller i luften. I exemplet
är den ena krökningsradien ungefär lika med
plattornas radier; motsvarande krökning kan därmed
försummas bredvid den som representeras av
hål-kälsradien, vilken ju är ungefär s/2.
Undertrycket i vätskan kan sålunda skrivas
Pmax ’’
2LL
s
Normalkraften blir därmed
Infy
rmax
s
Med r — 5 cm, s = 0,05 mm och y = 36 • 10~3 J/ms
får man
Pmax = 11,3 eller 1,15 kp.
Ovanstående är återgivet efter en av sign. Ög
insänd lösning. Samma beräkningsmetod har använts
av sign. Sbck (problemförf.). G Rosenquist har
behandlat problemet så, att han först deducerat
Laplace^ formel.
Problem 1 /60. En kropp med massan m kg
accelereras från noll på sådant sätt, att den per sekund
tillförda hastighetsenergin är konstant, varvid
kroppen genomlöper sträckan s på t sekunder. Beräkna
den tillförda effekten! Tillämpa formelresultatet på
en sprinterlöpare (m = 75 kg), som löper 100 m på
10 s. Härvid antas alt hela effekten förbrukas på
hastighetsökning, dvs. man försummar de troligen
långt större effektbelopp, som representeras av
luftfriktion m.m., stötförluster och särskilt av de
forcerade hastighetsändringar, vilka sammanhänger med
benrörelsen. A Lg
106 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
