Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 6 - Nya metoder - Automatisk gjutning av strängpressningsämnen, av SHl - Sand som värmebärare vid termisk krackning, av SHl - Sköljmålning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1.
Flytsche-ma för
krack-ning med sand
som
värmeöverföringsmedium.
varvid metall av det hydrostatiska trycket pressas
in i formen genom ingjutet, medan luften går ut
genom kanalerna i dess topp. Då ingjutet härvid
befinner sig under metallytan i skänken, kommer
de föroreningar som finns på smältans yta inte in
i formen. Metallen stelnar när den kommer i
kontakt med formens övre yta; den tränger därför inte
in i luftkanalerna och täpper till dessa.
Stelnandet fortgår uppifrån och från sidorna. Då
ingjutet sitter i centrum av formens botten, kan
krympningen utan svårighet kompenseras genom
tillflöde av smält metall. Trots det relativt låga
trycket vid gjutningen blir ämnena finkristallina och
homogena. Stelnandet tar grovt räknat 5—6 s/cm
ämnesdiameter. Efter på lämpligt sätt avpassad tid
lyfts form och gjutskål ur skänken och skils åt
varefter ämnet stöts ut.
Hela gjutprocessen sker automatiskt; man behöver
bara fylla mer smält metall i skänken när så
behövs. Vanligen placeras flera formar i samma
gjutskål och fylls på en gång, naturligtvis genom
individuella ingjut. Man har på detta sätt gjutit upp
till 16 ämnen samtidigt (Metal Treatment & Drop
Forgning sept. 1959 s. 331—332). SHl
Sand som värmebärare vid termisk krackning
I en västtysk anläggning för termisk krackning av
petroleumdestillat har man uppnått en effektivare
värmeöverföring än vanligt genom att använda
flui-diserad sand som värmebärare (jfr Tekn. T. 1958 s.
195, 569; 1959 s. 780). Fabriken skall ge 35 000 t/år
olefiner med 2—4 kolatomer, varav 20 000 t/år är
etan.
Liksom vid vanlig krackning med ånga kan man
behandla gaser och destillat med en kokpunkt på
upp till 150°C, men dessutom kan man använda
mera högkokande destillat och råolja som
utgångsmaterial vid sandkrackningen. Vid vanlig
ångkrack-ning ger de senare råvarorna koksavsättningar i
reaktionsrören och kan därför inte bearbetas. Vid
sandkrackning däremot fastnar koksen på
sandkornen och bränns bort vid sandens återupphettning.
Då koksavsättningen sålunda inte vållar några
svårigheter, kan man välja krackningstemperaturen
så att högsta möjliga utbyte av önskade olefiner
erhålls. Genom variation av temperaturen kan man
ändra propen-etenförhållandet från 0,3 till 0,8 utan
minskning av det totala utbytet av C2—C4-olefiner.
Förhållandet kan ändras inom ännu vidare gränser,
men då avtar totalutbytet.
Angå
Tung olja
[-Avlopps-Separator-]
{+Avlopps-
Separator+} matten
Med bensin som utgångsmaterial får man 30—35 °/o
utbyte av eten mot 22 °/o vid vanlig ångkrackning.
Med kondenserade gaser som råvara kan
temperaturen hållas lägre, och utbytet av eten blir då ännu
högre; etan ger t.ex. upp till 80 %> eten.
Utgångsmaterialet förvärms till 420°C i en rörugn
(fig. 1), blandas med överhettad ånga och går till
reaktorn där det möter en ström av het sand. Med
denna hålls reaktionstemperaturen vid 760—900°C.
Sanden fluidiseras av gasströmmen varigenom
temperaturfördelningen blir mycket jämn. Kolvätena
krackas på 0,4—0,6 s; den snabba reaktionen
gynnar bildning av olefiner.
De krackade gaserna går genom en cyklon för
avlägsnande av damm till en avgaspanna som ger
processångan. Genom insprutning av vatten i gaserna
kondenseras sedan högkokande ämnen som skils
från i ett elektrofilter och utnyttjas som bränsle.
Efter behandlingen med vatten kyls gaserna i en
tubkylare och går sedan till
gassepareringsanlägg-ningen, vilken ger strömmar av eten, propen,
C4-kolväten, aromater och en restgas, huvudsakligen
bestående av metan och väte.
Vid krackningen avsätts ett koksskikt på
sandkornen. Från reaktorn rinner sand med 110—170°C
lägre temperatur än den ingående sandens. Genom
en gaselevator lyfts sanden till en lagringstratt med
luft, förvärmd till 540°C; samtidigt bränns koksen
bort genom upphettning med högkokande kolväten
som erhållits som krackningsrest. Avgaserna från
tratten befrias från damm i en cyklon, och deras
värme utnyttjas för ånggenerering och
luftförvärmning (Chemical Engineering 29 juni 1959 s. 37; 24
aug. 1959 s. 66, 68). SHl
Sköljmålning
Vid sköljmålning, som kan anses vara en
utveckling av doppmå ning, hälls färg i en jämn ström
över föremål vilka passerar det ställe där färgen
kommer ut. Metoden har förbättrats genom
användning av en tunnel i viiken färgen sprutas mot
föremålen i strålar från ett stort antal munstycken.
Från sprutzonen passerar de till en
översköljnings-zon och därifrån till en tredje zon i vilken man
vid en viss temperatur håller en konstant
koncentration av lösningsmedelsånga. I den sista zonen flyter
färgen mycket fint.
Färg från den första och andra zonen rinner ned i
behållare under tunneln. Den filtreras, dess
viskositet justeras, och den pumpas sedan tillbaka till
den första zonen.
Då ett mycket stort överskott på färg används vid
sköljmålning, kan färgen nå alla delar av föremålet;
den rinner sedan av i en jämn ström utan
virvelbildning. Valet av antalet färgstrålar, dessas bredd
och längd och färgens tryck bestäms till stor del
av formen hos det föremål som skall målas, dess
dimensioner, den hastighet varmed det skall passera
genom tunneln och den använda färgens
fiytegen-skaper.
Med en sköljmålningsmaskin ("flow coater") kan
man anbringa vilken grundfärg, som helst, bara
föremålets storlek tillåter dess passage genom tunneln
på en transportör. Föremål, som inte kan
dopp-målas på grund av ogynnsam form, kan oftast
skölj-målas med grundfärg. Även täckfärger kan
anbringas genom sköljmålning, om föremålets form
medger att färgen får god flytning vid avrinningen.
Numera lackerar man hela ytterskalet till kylskåp
i sköljmålningsmaskin både med grundfärg och
täckfärg, men detta är ännu ett specialfall. När det
målade föremålets utseende är av mindre betydelse
137 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
