Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 10 - Nya metoder - Kontinuerligt arbetande gummiblandare, av SHl - Duplexförkromning, av SHl - Åttiksyra och myrsyra ur cellulosafabrikernas avloppsvatten, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fektbehov lika stort som den periodiska biandarens
eller något större, men den förras är konstant,
medan den senares har en topp vid blandningens
böljan. Vid den kontinuerliga blandningen kan man
använda relativt låg temperatur, varigenom risken
för överhettning blir liten (Chemical & Engineering
News 23 nov. 1959 s. 48). SHl
Duplexförkromning
Enligt uppgift kan blankförkromade delar på bilar
ges bättre korrosionsresistens genom
duplexförkromning än genom den vanliga enkla förkromningen.
Vid den förra metoden fäller man först ut ett blankt,
sprickfritt kromskikt och sedan på detta ett blankt,
finsprickigt skikt. De båda skikten har tillsammans
2,5—5 tjocklek. De läggs på ett underlag av
koppar och blanknickel som fällts elektrolytiskt på
pressgjuten zink eller stål.
Att ett dubbelt kromskikt har större
korrosionsresistens än ett enkelt är lätt att förstå, då porer i
skikten knappast kommer att sammanfalla,
varigenom ett dubbelt skikt blir tätare än ett enkelt.
Varför det yttersta skiktet skall vara sprickigt är
däremot svårt att inse. Emellertid påstår man att
duplexförkromning av pressgjutna zinkdelar
fördubblar dessas korrosionsresistens trots att det är
svårare att skydda dem än stål (Engineers’ Digest aug.
1959 s. 296). SHl
Ättiksyra och myrsyra
ur cellulosafabrikernas avloppsvatten
Mycket mer än hela världens behov av ättiksyra
och myrsyra förloras i dag med avloppsvattnet från
tillverkning av pappersmassa genom kokning av
ved med alkali eller neutral sulfit. Vid några
fabriker indunstas avloppsvattnet, och de organiska
ämnena i det utnyttjas som bränsle. De båda syrorna
är dock härvid praktiskt taget värdelösa.
På senaste tid har man emellertid i USA visat att
man lätt genom tillämpning av kända metoder kan
utvinna så mycket ättiksyra ur avloppsvattnet från
framställning av halvkemisk massa genom kokning
med neutral sulfit att omkring en femtedel av USA:s
behov av ättiksyra kan täckas. Ännu större mängder
ättiksyra och myrsyra kan erhållas ur avloppsvatten
från sulfatfabrikerna.
I avloppsvattnet från fabriker, som kokar med
neutral eller alkalisk lut, har man i många fall
funnit en total halt av ättiksyra och myrsyra på 4—
10 °/o av den framställda cellulosans vikt. Detta
motsvarar 2—4 °/o av träts torrvikt. Det vatten som
faller vid tvättning av cellulosan kan koncentreras
till 40—50 °/o torrsubstanshalt i multipelindunstare
och surgöras med svavelsyra varvid en lösning
hållande 10—15 °/o ättiksyra och myrsyra erhålles.
Syrorna kan sedan utvinnas genom extraktion och
azeotrop destillation (Tekn. T. 1946 s. 1307). Härvid
möter dock vissa svårigheter beroende på
syralösningarnas stora halt av föroreningar. Genom den
relativt höga halten av myrsyra uppstår
korrosionsproblem, och en annan svårighet är bildning
av-emulsioner vid extraktionen. Ett lyckligt
genomförande av processen beror på val av ett lämpligt
extraktionsmedel och en lämplig apparatur.
Extraktion med ett lättflyktigt lösningsmedel, t.ex.
en blandning innehållande aceton, möjliggör
utvinning av nästan all organisk syra ur det surgjorda
avloppsvattenkoncentratet. Ur extraktet kan
lösningsmedlet återvinnas genom destillation och
användas på nytt.
Extraktskiktet från extraktionskolonnen a (fig. 1
Fig. 1. Utvinning av ättiksyra och myrsyra ur
indunstat och surgjort avloppsvatten genom
extraktion, upptill med lättflyktigt och nedtill med
svårflyktigt lösningsmedel, samt efterföljande
destillation; a extraktionskolonn, b föravdrivare, c
lösningsmedelskolonn, d och d1 kondensorer, e
raffinatko-lonn, f avvattningskolonn, g vattenkolonn, h„ h., hs
kokare, i separeringskärl.
upptill) går till föravdrivaren b där lösta, icke
flyktiga ämnen avskils som destillationsåterstod.
Ångorna går till lösningsmedelskolonnen c från vilken
lösningsmedlet erhålls som destillat. Vattenlösningen
från extraktionskolonnen, raffinatet, går till
raffi-natkolonnen e där i vattnet löst lösningsmedlet drivs
av; ångorna går till lösningsmedelskolonnens
kondensor d.
Som destillationsåterstod från
lösningsmedelskolonnen erhålls en vattenlösning av ättiksyra och
myrsyra. Den går till avvattningskolonnen / där vattnet
avdrivs genom azeotrop destillation med en tillsats.
I vattenkolonnen g återvinns i vattnet löst tillsats.
Som återstod från avvattningskolonnen erhålls en
vattenfri råsyra som genom destillation delas upp i
ren ättiksyra och ren myrsyra.
Extraktion med ett svårflyktigt lösningsmedel kan
också användas. Härvid extraherar man det
indunstade och surgjorda avloppsvattnet på samma
sätt (fig. 1 nedtill); behandlingen av raffinatet och
föravdrivningen av extraktet är också oförändrade.
Ångorna från föravdrivaren går emellertid till
avvattningskolonnen f i vilken vattnet drivs av genom
azeotrop destillation; som återstod erhålls en
vattenfri blandning av syror och lösningsmedel.
Den leds till lösningsmedelskolonnen c från vilken
råsyra erhålls som destillat och extraktionsmedel
som återstod. Vattnet från separeringskärlet efter
avvattningskolonnens kondensor d går som förut
till vattenkolonnen g för återvinning av tillsatsämne
(D F Othmer i Chemie-Ingenieur-Technik okt. 1959
s. 673—674). SHl
TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 7 J(f3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
