Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 18 - De oförstörande provningsmetodernas fysikaliska bakgrund, av Sven Malmqvist - Människan som feldetektor, av GAH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sökspote
Dubbel
ct
Instickspole Omgivande spo/e
Dubbel Enkel
Fig. 18.
Principer för
elektro-induktiv materialprovning;
upptill
absolutmätning, nedtill [-differensmätning.-]
{+differensmät-
ning.+}
Elektro- och magnetinduktiv provning
Inom den oförstörande materialprovningen får
de elektro- och magnetinduktiva metoderna
alltmer ökad betydelse (Tekn. T. 1956 s. 733).
De kan lätt automatiseras och har en hög
av-verkningsförmåga. Båda metoderna bygger på
samma princip. En spole matas med
växelström vars frekvens väljes efter det
undersökta materialet och även efter den typ av fel
som man söker. Växelströmmen genom spolen
ger upphov till ett magnetfält som ändrar
styrka och riktning i takt med strömmen.
Närmar man ett metalliskt föremål mot
spolen, inducerar det varierande magnetfältet
strömmar i detta. Man kan populärt säga att
metallen på olika djup i materialet tjänstgör
som varven i en spole med den skillnaden att
varven i detta fall är kortslutna. Magnetfältet
inducerar strömmar i dessa "varv" och
strömmarnas storlek kommer förutom av
magnetfältets styrka att bero av motståndet i "varvet"
dvs. materialets elektriska ledningsförmåga.
Dessa strömmar ger i sin tur upphov till
magnetfält, vilka motverkar det ursprungliga
magnetfältet och som alstrar en motspänning i
spolen. Strömstyrkan i denna kan under för
övrigt konstanta förhållanden sägas vara ett
mått på materialets elektriska ledningsförmåga.
Vanligare än denna metod med endast en spole
är användandet av två eller fyra spolar. Många
olika kopplingsmöjligheter utnyttjas i olika
apparatkonstruktioner, fig. 18.
Man skiljer också mellan absolutmätning och
differensmätning. Differensmätningarna kan
utföras på olika delar av samma provstycke
eller som i vissa konstruktioner på två
provstycken, fig. 18. Den senare metoden lämpar
sig för kontroll av ett materialparti beträffande
kvalitetssammanblandning. Man använder då
en likare i den ena spolen och låter de i par-
tiet ingående enheterna passera den andra
spolen. Är materialen identiska uppstår ingen
spänning mellan sekundärspolarnas utgångar.
En svaghet hos dessa metoder är att mätningen
sker indirekt, dvs. att man mäter skillnader i
den elektriska ledningsförmågan, vilka kan
bero på många faktorer, t.ex. sprickor, felaktig
värmebehandling, olika diameter hos prov och
likare osv. Man kan visserligen skilja mellan
variationer som beror på olika ledningsförmåga
och olika diameter men man måste då använda
en faskänslig detektor.
Att tolka de resultat som fås med olika
inställningar av apparaturen kan vara
komplicerat. Metoderna har dock sin givna användning
för provning av exempelvis tråd med avseende
på sprickor då tråden tillverkas med god
diametertolerans och har då visat sig ge goda
resultat. Ett okritiskt tillämpande på mer
komplicerade uppgifter har dock inte sällan
resulterat i stora besvikelser. En elektroinduktiv
metod är inte så flexibel som t.ex.
ultraljudsmetoden när det gäller att finna sprickor, men
den är ofta snabbare och lättare att
automatisera. Vid magnetinduktiva förfaranden
kommer även provstyckets permeabilitet in i
bilden som variabel, vilket ytterligare
komplicerar metoden.
Utom de här nämnda metoderna för
oförstörande materialprovning finnes ett flertal
metoder med var sitt speciella
tillämpningsområde, t.ex. sprickindikering med penetrerande
vätskor, enkel spektralanalys,
termokraftmätningar och alla de nya metoder som
atomenergiutvecklingen fordrar eller erbjuder.
Människan som feldetektor. I den tilltagande
automatiseringen söker man successivt avlasta
människan från tröttande, rutinmässiga
kontrolluppgifter. Vissa egenskaper hos människan kan emellertid
svårligen byggas in i en apparatur, ögat är t.ex.
känsligare än någon fotocell och har en hög
upplösningsförmåga, och människan har med ögats
hjälp en helt oöverträffad förmåga att analysera
komplexa mönster.
Vidare är förmågan att lära och förmågan att
växla mellan olika uppgifter särdrag, som ännu ej
kan kopieras på teknisk väg. Människans mest
påtagliga överlägsenhet är slutligen att rationellt
utreda och klara komplexa beslutsituationer.
Människan som felsökare har emellertid en rad
fel. Då en människa tvingas att fokusera
uppmärksamheten på ett snävt område eller en speciell
företeelse, blir hon samtidigt blind och döv för det
mesta som ligger utanför detta område. Om hon ej
bereds tillfälle att växla uppmärksamhetsinriktning
uppträder pauser, "blockage", i
observationsförmågan, så att denna momentant slocknar med några
sekunders mellanrum. De signalfrekvenser som
människan kan registrera och reagera på är begränsade
till ett relativt trångt band. Kommer signalerna för
tätt medför detta förvirring och blockage, kommer
de för sällan sjunker uppmärksamheten. Allt detta
gör att människan konstruktionsmässigt ej är
särskilt väl lämpad för en hel del kontinuerliga
fel-sökningsuppgifter (Gunnar Johansson vid
Getåkon-ferensen 7—8 nov. 1959 och 6—7 febr. 1960). G Al I
TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 17 483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
