Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 23 - Åskrisk och åskskydd, av Dietrich Müller-Hillebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åskledarskyddets värde
Av en helt annan art är frågan om skydd av
mindre bostadshus på landsbygden.
Sannolikheten för en åskskada är mindre, deras
ekonomiska värde står inte i rimlig proportion till
åskskyddets kostnader och effektivitet. Enligt
Landsbygdens Försäkringsbolags tioårsstatistik
(1945—1954) är medelskadebeloppet för
åsk-bränder i byggnader med åskledare 2 120 kr.
Av 10 000 byggnader med åskledare har 5,4
erhållit åskskador. Jämfört med värdena för
byggnader utan åskledare, 9,6 skadade
byggnader av 10 000 med ett medelskadebelopp av
1 670 kr., kan värdet av åskledarskyddet synas
mycket tvivelaktigt.
Denna slutsats är dock ej riktig. Vid en
förfrågan hos ca 40 försäkringsbolag om
åskledarens förekomst på landsbygden upplystes, att
högst 1—2 % av byggnaderna är försedda med
åskledare, i första hand kyrkorna men inte ens
alla dessa. Skadorna på kyrkor med åskledare
hade under 25 år (1935 till 1959) följande
omfattning: två kyrkor förstördes genom brand
— Vånga kyrka i Östergötland 1959 (fig. 5)
och Gåsborns kyrka i Värmland 1935 —• två
blev skadade genom brand och 14 erhöll
krossskador genom blixtens sidurladdningar.
En totalskada på ett större försäkrat föremål,
t.ex. en kyrka, påverkar i hög grad statistiken.
Man kan emellertid beräkna en övre gräns för
åskledarens ekonomiska skyddsvärde. Under
åren 1950—1954 uppstod inga större åskskador
på byggnader med åskledare, inalles anmäldes
27 skador (däremot 82 skador 1945—1949) med
1 000 kr. i medelskadebelopp. Skadan var
0,98 % av försäkringsvärdet för brandhärjade
byggnader med åskledare. Under samma
tidsperiod var skadebeloppet för byggnader utan
åskledare 6,7 % av försäkringsvärdet.
Åskledarens ekonomiska värde är 1 —■ 0,98/6,7 =
= 0,854, dvs. 85,4 %; en övre gräns, som kan
sjunka under 75 % genom enstaka storskador.
H Schmidt8 beräknar åskledarens
skyddsvärde i Schleswig-Holstein under 1919—1935 till
90,6 % för lantbruksbyggnader med massiva
väggar och tegelpannor. Värdet måste ses mot
bakgrunden att större metallföremål i
byggnader, såsom elledningar, vatten- och
värmeledningar, på den tiden fanns i mycket mindre
utsträckning än i dag.
I Schweiz undersökte Ch Mosel7 5 828
skadefall på byggnader utan åskledare samt 1 220
skadefall på byggnader med åskledare under
1925—1937. Skadebeloppen var 1,85 % resp.
0,36 % av försäkringsvärdet. Åskledarens
skyddsvärde beräknas härav till 80,5 %.
Om man drar ifrån alla fall som har uppstått
genom överspänningar i elledningar (2 901
skadefall i byggnader utan och 634 med
åskledare) och genom sidurladdningar vid
blixtnedslag i närbelägna träd eller i grannskapet,
återstår skador för 4,16 % resp. 0,47 % av
försäkringsvärdet. Åskledarens skyddsvärde
beräknas då till 88,7 %. Detta belopp är påverkat
av nio stora skador (i byggnader med
felaktiga åskledare) med ett belopp av mer än
Fig. 6. Åskledare i
tråd vid bostadshus.
10 % av försäkringsvärdet. Utan dessa skador
skulle åskledarens skyddsvärde ha uppgått till
96,8 %, ett teoretiskt värde, med vilket
försäkringsbolagen ej kan räkna.
Fel i byggnader med åskledare
Om större metallföremål i byggnaden, som
befinner sig i förbindelse med jord, ej är
anslutna till åskledaren, kan en sidurladdning från
blixten slå över till dessa föremål. Risken
härför är synnerligen stor i trakter där marken är
en dålig elledare, särskilt i trakter med granit,
synlig eller några meter under markytan.
Risken är även stor för höga föremål, t.ex.
kyrktorn, eftersom induktion från åskledarlinan
kan ge en spänningsgradient på upp till 50
kV/m, oaktat alla åtgärder att hålla
jordledarens resistens låg.
Om höga föremål bredvid byggnaden, som
skall skyddas, ej är anslutna till åskledaren,
riskeras en urladdning från föremålet till
byggnaden. Höga träd t.ex. måste förses med en
nedledare (fig. 6), och denna skall förbindas
med jordledaren.
Ett betryggande avstånd mellan en elledning
och de till åskledaren anslutna föremålen
finns i regel ej. Vilket metallföremål som helst,
en järnstång eller en tråd, kan minska detta
avstånd. Elledningar i byggnader med åskledare
måste på något sätt förenas med åskledaren.
Detta kan göras direkt eller med ventilavledare.
Det kan också ske genom en
överslagsanordning, som är placerad så, att ett eventuellt över-
Sonnokkhet
%
Fig. 7. Sannolikheten för blixtströmmar av viss storlek vid nedslag i
höga föremål; t.v. undersökningar pä skorstenar och torn, A enl.
Institutet för Högspänningsforskning, B enl. Hylthén-Cavallius & Strömberg,
C enl. Mac Cann; t.h. D sammanfattning och E AIEE’s standardvärden.
fi^O TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
