Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 24 - Nya material - Magnesiumlegeringar för hög temperatur, av SHl - Utskiljningshärdande nitrerstål, av SHl - Epoxiderade polyolefiner som plaster, av SHl - Nickellegering för elektronrörskatoder, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
resistens mot spänningskorrosion. Legeringen kan
lätt gjutas ocli svetsas (Materials in Design
Engineering aug. 1959 s. 134). SHl
Utskiljningshärdande nitrerstål
Utskiljningshärdande stål, innehållande nickel och
aluminium, har länge varit tillgängliga. Vid en
amerikansk undersökning har man funnit att den
effektivaste kombinationen är 5 °/o Ni och 2 °/o Al.
Nitrerstål innehåller vanligen aluminium, men även
krom, vanadin och molybden ger nitrider som
möjliggör härdning (Tekn. T. 1953 s. 1; 1954 s. 242).
Man har nu utarbetat ett nickel-aluminiumstål som
kan utskiljningshärdas samtidigt med nitreringen.
Det innehåller 0,20—0,25 */o C, 0,25—0,45 «/« Mn,
4,75—5,25 »/o Ni, 0,40—0,60 »/o Cr, 0,20—0,30 °/o Mo,
1,80—2,20 «/o Al och 0,08—0,15 %> V. Det får största
hållfasthet och seghet, om det normaliseras vid
925°C, kyls i olja från 900°C, upplösningsbehandlas
vid 690°C och utskiljningshärdas vid 565°C. Stålet
kan emellertid utskiljningshärdas vid ned till 510°C.
Det är relativt litet känsligt för överåldring och kan
därför nitreras vid temperaturer inom ett ganska
stort område.
Det upplösningsbehandlade stålet är lättbearbctat.
Om det sedan nitreras t.ex. i 26 h vid en
sluttemperatur av 550°C, erhålls ett 0,45 mm ytskikt med
hårdheten 92 Rockwell 15N vid 20°C, 80,2 vid 540°C
och 71,5 vid 650°C. Kärnans hårdhet blir 46
Rockwell C vid 20°C och 25 vid 540°C.
Det nya stålet har framför andra nitrerstål den
stora fördelen att kärnan inte behöver härdas efter
nitreringen varigenom distorsion av arbetsstycket
undviks. Vidare har såväl ytskiktet som kärnan stor
resistens mot anlöpning vid användning vid förhöjd
temperatur. Stålet synes därför vara attraktivt som
material för kammar, kugghjul, axlar och lager, av
vilka man fordrar god utmattningshållfasthet och
nötningstålighet vid upp till 540°C (W S Mounce &
A J Miller i Metal Progress fehr. 1960 s. 91—94).
SHl
Epoxiderade polyolefiner som piaster
Handelns epoxiplaster erhålls genom
polykonden-sation av flervärda fenoler, t.ex. bisfenol A, med
epiklorhydrin. De består av en kedja av
glycidyl-eterbindningar och har epoxidgrupper i ändarna.
Man har nu i USA framställt en serie expoxiderade
polyolefiner (Oxiron) med en alifatisk kolkedja som
ryggrad och ett antal epoxidgrupper både inuti
kedjan och i dess ändar. Vidare finns hydroxylgrupper
och dubbelbindningar (fig. 1).
Epoxidgruppernas reaktivitet påverkas i hög grad
av deras ställning i molekylen och av
granngrup-pernas natur. Medan handelns epoxiplaster härdas
mycket lätt med polyaminer men endast med
svårighet med sura föreningar, såsom tvåbasiga
kar-bonsyror och dessas anhydrider, är förhållandet
omvänt för epoxiderade polyolefiner. Dessa härdas
lätt vid rumstemperatur med tvåbasiga karbonsyrors
andydrider men först vid upphettning med aminer.
Genom att härda en epoxiderad polyolefin med
en alifatisk eller aromatisk polyamin får man en
produkt med goda hållfasthetsegenskaper,
tillfredsställande värmebeständighetstemperatur och
utmärkta åldringsegenskaper. Vid rumstemperatur har
polyaminerna ingen verkan ens i närvaro av sura
eller basiska katalysatorer. Sådana system tål
därför lång lagring vid låg temperatur. Vid
uppvärmning härdas plasten dock snabbt av polyaminer.
Som katalysator används härvid i allmänhet 2—4
delar fenol på 100 delar plast.
A CH2 1
ohoac 0 ch/-ch ch
-ch2chchch;ch2ch-chch2ch2ch = chch2ch2chch2ch-
h2c-chch2
\ !
o
ch3
■oc6h4cc6h,och2chch2
CH,
0H
0c6h40ch2ch-ch2
\ /
Fig. 1. Två typer av epoxiplast, upptill epoxiderad
polyolefin (medelmolvikt 1500), nedtill handelns
epoxiplast (medelmolvikt 390).
Anhydrider av tvåbasiga karbonsyror reagerar
snabbt med plasten även vid låg temperatur och
ger härvid hårda produkter som kan efterhärdas så
att de får hög värmebeständighetstemperatur.
An-hydriden reagerar först med en hydroxylgrupp till
en halvester och den härvid uppkomna
karboxyl-gruppen ger sedan en tvärbindning genom reaktion
med en epoxigrupp.
Anhydridhärdad epoxiderad polyolefin blir spröd,
om den inte modifieras på rätt sätt. Den kan
mjukas med en anhydrid med en lång alifatisk
sid-kedja, t.ex. dodecenylbernstensyraandydrid, med en
mättad anhydrid eller en högmolekylär fettsyra. Ett
annat sätt att öka plastens seghet är tillsats av
po-Ivoler. Glykoler används huvudsakligen för detta
ändamål men liar oväntat visat sig också öka
plastens hållfasthet.
Vid epoxideringen av olefinerna tillämpas en ny
metod vid vilken man inte behöver hantera
perättiksyra. Denna framställs nämligen i
reaktions-blandningen ur ättiksyra och väteperoxid med en
stark katjonbytare som katalysator. Plasterna har
10—15 «/o lägre täthet än vanliga epoxiplaster och
är därför drygare i användning. Man kan t.ex.
tillverka starka glasfiberlaminat med bara 26 vikt-fl/o
plast.
Utgångsmaterialen för de nya epoxiplasterna är
billiga. Dessa kostar dock nu 1,75—2,00 $/lb (20—
23 kr/kg), men vid tillverkning i full industriell
skala bör priset kunna sänkas till ca 0,65 $/lb (6,75
kr/kg), dvs. till detsamma som för vanliga
epoxiplaster (F P Greenspan, C Johnston & M Reich
i Modern Plastics okt. 1959 s. 142, 144, 146, 226;
Chemical & Engineering News 8 fehr. 1960 s. 50
—51). SHl
Nickellegering för elektronrörskatoder
En ny nickellegering, innehållande 0,1 % Zr som
primärt och 2 % W som sekundärt
reduktionsmedel, uppges ha både de aktiva katodlegeringarnas
goda emissionsegenskaper och de passiva
legeringarnas låga gränsskiktimpedans och låga
sublimations-hastighet. Härigenom får elektronröret stor
livslängd även under mindre gynnsamma betingelser.
Zirkoniet i legeringen, som kallas X-3012, uppges
ha hög reduktionspotential samt ge stark
elektronemission och snabb aktivering av katoden. Volfram
däremot stabiliserar emissionsegenskaperna, om
uppvärmningen varierar, emedan det diffunderar
långsammare till katodbeläggningen; vidare
kompletterar det zirkoniets reduktionsförmåga när
röret varit i drift en längre tid.
Den nya legeringen lär ha dubbelt så stor
varmhållfasthet som olegerad nickel. Katoder av
legeringen uppges tåla glödgning vid 705°C utan att
mjukna för mycket, medan nickel utan volfram
inte tål mer än 590°C (Materials in Design
Engineering dec. 1959 s. 150). SHl
fi^O TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
