Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 25 - STF maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som sändes ökar pulstätheten och nödvändiggör t.ex.
en ökad bandbredd, så minskar vinsten med
korrigeringen. Den btir t.ex. vid störning med vitt brus
eller långsam fädning några decibel, för att vid
impulsstörningar eller snabb fädning uppgå till 10—
20 dB. Den automatiska felkorrigeringen är ej något
generellt medel, den kan under vissa förhållanden
vara väl motiverad, men bör alltid vägas mot andra
medel, t.ex. ökad effekt i överföringen, vilka ger
mindre felsannolikhet.
Den kraftigt ökade intagning till den högre
tekniska utbildningen, som Universitetsutredningen har
föreslagit och som nu har godtagits av Biksdagen
(Tekn. T. 1960 s. 201), har utsatts för en del kritik.
Det kraftigaste uttrycket hittills fick emellertid
denna kritik på SER:s möte tisdagen den 31 maj, då
Jöns Ehrenborg, CTH, Åke Karsberg,
Järnvägsstyrelsen, Rolf Langborger, Armétygförvaltningen, och
Gunnar Olderin, Arbetsmarknadsstyrelsen,
diskuterade konsekvenserna av en från 265 (1959) till 435
(1965) ökad förstaårskull vid de nu två, men snart
tre, tekniska högskolorna i Sverige.
Olderin gav en kort sammanfattning av
Universi-tetsutredningens synpunkter på högskole- och
universitetsutbildningen och speciellt på utbildningen
vid våra tekniska högskolor. Intagningen vid de
tekniska högskolorna skall öka från 1 000 per år
nu till 1 850 per år i slutet av 1960-talet. Antalet
civilingenjörer kommer härigenom att förbli av
storleksordningen 20 «/o av totala antalet akademiker.
Langborger redogjorde för de remissyttranden som
avgetts av STF och av Civilingenjörsförbundet inom
Saco och där det speciellt betonades att kvaliteten
på de utexaminerade civilingenjörerna inte får
sänkas och att ingen uppluckring får ske av gränsen
mellan den tekniska och den naturvetenskapliga
utbildningen.
Karsberg redogjorde för utbildningen i Sovjet och
tog utbildningen av järnvägsingenjörer som
exempel. Karakteristiskt ansåg han det t.ex. vara att man
i sin strävan att på allt sätt underlätta
produktionen utbildar ingenjören så att han direkt efter
examen kan ta sin plats i produktionsapparaten.
Specialiseringen är hög och produktionen är stor.
Enbart av järnvägsingenjörer torde produceras 8 000—
10 000 per år vid 13 universitet.
Ehrenborg tvivlade på att den kraftigt ökade
intagningen vid de tekniska högskolorna skulle resultera
i en lika kraftigt ökad utexaminering.
Undervisningen kan inte bedrivas på samma sätt för framtidens
stora kullar som tidigare, och det krävs en snabb
och omfattande förstärkning av såväl lärarkader
som lokaler om högskolorna skall kunna effektuera
statsmakternas beställning av flera goda
civilingenjörer. Speciellt uppseende väckte en undersökning,
relaterad av Ehrenborg. Denna hade utförts vid
CTH och syntes visa att med en med 30 platser
ökad intagning vid CTH i början av 1950-talet
åstadkoms en ökning om endast 10 av antalet
utexaminerade.
Langborger återkom och tog upp frågan om
industrins möjlighet att ta emot de utexaminerade
ingenjörerna. Ejnarsson gav teknologernas syn på
utredningen och efterlyste flera lärare och även
positiva åtgärder för dem som halkar efter i studierna.
Hagson redogjorde för en undersökning, som visat
att arbetsställena för elektroingenjörer ligger till
50 »/o i Stockholm (55 %> i Stockholmsområdet),
16 »/o i Västerås-Ludvika, 14 *Vo i Göteborgsområdet
men endast 6 °/o i Skånelänen. Han ansåg det
därför olämpligt, trots det ökade
rekryteringsunderlaget, att förlägga den tredje tekniska högskolan till
Lund. Håård ansåg det också svårt att på kort tid
nå ett gott utbildningsresultat vid en ny högskola.
Tisdagen den 24 maj blev den stora utflyktsdagen.
Svenska Bergsmannaföreningen och Svenska
Kemiingenjörers Riksförening for med damer till
nejderna vid Dannemora gruvor och Österby bruk. För
bussresenärerna blev det en ljuvlig resa i vårsolen
på delvis nya färdvägar och stämningen var hög
inte minst tack vare klubbmästarens omtanke att
servera ölgäss och TT.
Framme i Österby bjöd platschefen, Johan Palm,
på eftermiddagskaffe i herrgårdssalongen, varunder
han kåserade om traktens historia. Man tänker sig
vanligen ej Uppland som reell bruksbygd, men i
skiftet mellan 1600- och 1700-talet fanns här 40
järnbruk, av vilka för övrigt några då ansågs vara
de största i världen. Deras årsproduktion låg
omkring 1 000 t stångstål.
Frånvaron av myrmalm i dessa trakter gör en
datering av äldsta järntillverkningen problematisk, men
akter från ett arvsmål på 1400-talet talar om en
hytta i socknen. Gustav Vasa deltog 1545 i den första
bolagsbildningen, som emellertid ej blev långvarig i
likhet med flera efterföljande bolagsbildningar.
Först med Louis de Geer blev det verklig fart på
Upplandsbruken. Denne arrenderade de största
bruken Leufsta och Österby 1626 med inlösenrätt,
vilken han begagnade sig av då han köpte bruken 1643.
de Geer hade förmånen att kunna finna kapital,
yrkesfolk och avnämare vid lämpliga tidpunkter och
efter ett tiotal år blomstrade bruken. En bidragande
orsak var även det av vallonerna införda
vallon-smidet, vilket starkt förenklade
stångjärnstillverkningen.
Dannemora gruva var den största gruvan i dessa
trakter. År 1633 fastställde Bergskollegium hur
brytningen skulle fördelas och först i mitten på
1800-talet ordnades driften som samlad delägardrift.
Gruvan ligger i ett leptitstråk med hälleflinta och
malmen finns som magnetit i en kalkstensförekomst.
Närmare bestämt är malmen en basisk
kalkjärnmalm med hög manganhalt. Brytningen ger två
huvudprodukter: styckeformig primärmalm med
mag-netitkorn större än 0,2 mm och Fe över 40 ®/o och
Mn över 2 °/o och dessutom sekundär malm med
lägre järn- och Mn-halter.
Det gamla dagbrottet anses vara Europas största
genom tillmakning uppkomna dagbrott. Kring
detta har nyare tiders magnetiska mätningar gett
starka indikationer om betydligt större malmreserver
(45 000 nr) än vad den Magnusson-Geijerska
utredningen visade 1944 (14 000 m2). Dylika reserver
bidrog att Fagersta Bruks AB kunde låta gruvan
expandera och genom bland annat en enhetlig
brytningsmetod, skivpallbrytning, kombinerad med
rationell utfraktning med radiodirigerad lastning, har
produktionen kunnat stegras från 100 000 t åren
1948—1954 till beräknade 540 000 t för 1960. Dessa
rationaliseringar har även medfört att
skiftproduktionen per arbetare och skift har stigit från 8 till 30 t.
Krossningen sker på 350 m-nivån med två
krossar i serie och krossgodset får falla i ett störtschakt
till 420 m-nivån, varifrån malmskiparna fraktar upp
krossgodset till anrikningsverket i marknivån.
Anrikningsverket är av enkel uppbyggnad, då
malmen är magnetisk, ocli genom krossning och
mag-netseparationer i lämplig ordning uppdelas malmen
i A-malm med 50 "Io Fe och C-malm med 40 °/o Fe
och dessutom makadam, vilken sistnämnda ej är
att förakta som försäljningsprodukt.
Viss export av malm sker över den 40 km avlägsna
hamnen Hargshamn, som nu tar fartyg om 8 000 t
fi^O TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
