Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 28 - Nya metoder - Automatisk, satsvis process, av SHl - Återvinning av betvätska, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kata
lysator
Alkohol
Syra
nya metoder
Automatisk, satsvis process
I vissa fall har satsvisa processer avsevärda fördelar
framför kontinuerliga. Detta gäller t.ex. vid
tillverkning i relativt liten skala och vid
genomförande av långsamma reaktioner, såsom förestring.
Vidare kan man utföra flera reaktioner efter varandra
i samma kärl och erhåller ofta bättre
isomerfördel-ning och bättre utbyte än vid kontinuerliga
processer.
Satsvisa processer har dock nackdelen att de är
relativt dyra i drift när de måste styras manuellt.
Vidare är det svårt att erhålla en jämn produkt
genom att processen inte kan föras lika för sats
efter sats. Av dominerande betydelse är nämligen
att ändpunkterna för varje steg i processen
fastställs exakt, och olika apparatförare bedömer
härvid temperatur- och tryckavläsningar något olika.
Dessutom är deras teknik och snabbhet vid
omställningarna av apparaturen olika och bara någon
minuts tidsförskjutning kan spela en betydande roll
även vid en långsam process.
I USA har man emellertid börjat automatisera
satsvisa processer för att minska driftkostnaden och
erhålla en jämnare produkt. Det bästa sättet att nå
dessa mål är programmering. Härvid försöker man
vanligen reglera reaktionstiden, men vill man
erhålla en jämn produkt med så stor hastighet som
Fig. 1. Schema över automatisk, satsvis framställning av ftalatmjuk-
ningsmedel; —— processens huvudström,–-vatten, värme och
tryckluft, - information.
möjligt, måste man se till att optimala betingelser
(temperatur, tryck m.m.) nås vid slutet av varje
steg innan man övergår till det nästa. Därför skall
programgivaren ingripa först när optimala
betingelser nåtts.
En automatiserad, satsvis process är tillverkning av
ftalatmjukningsmedel genom kokning av ftalsyra
och en alkohol under återlopp i närvaro av en
katalysator, följd av upparbetningsprocesser (fig. 1). Det
vid förestringen bildade vattnet dras av i ett
vakuumförlag. Varje steg i tillverkningen skall utföras
vid en viss temperatur och ett visst tryck.
Programgivarens huvuddel är ett antal kamskivor
monterade på samma axel. När denna roterar ger
kammarna över brytare impulser till regleringsdon,
t.ex. ventiler. När processen satts i gång styrs den
helt automatiskt. Programgivaren ges impuls för
övergång till nästa steg från tryck-, temperatur- eller
tidmätare. Den sköter då om alla omställningar
som skall göras för nästa fas. Apparatföraren
öppnar tömningsventilen vid processens slut.
Genom automatiken lär produktionen ökas med
15—25 %>. Den viktigaste tidsbesparande detaljen är
de tryckluftdrivna ventilerna, av vilka 25 ingår i
apparaturen. Temperatur- och tryckregulatorerna,
som ger impuls till regleringsventiler, ställs om med
solenoidventiler, vilka får impuls från
programgivaren och reglerar trycklufttillförseln. Alla övriga
ventiler är av kolvtvp och är antingen stängda eller
öppna; de rapporterar automatiskt sin ställning till
programgivaren.
Vid automatisk reglering får man en jämnare
produkt därför att ändpunkterna för processens steg
bedöms lika för sats efter sats och apparaten ställs
om med mycket liten tidsförskjutning (Chemical &
Engineering News 4 jan. 1960 s. 34, 36). SHl
Återvinning av betvätska
Ekonomisk upparbetning och oskadliggörande av
stålverkens betvätska är alltjämt ett olöst problem
(Tekn. T. 1956 s. 353; 1957 s. 448, 845; 1958 s. 1191).
Nya förslag till processer kommer emellertid.
Vid en amerikansk process, som man visat är
tekniskt genomförbar, används en elektrolytisk cell med
titankatod och bly-antimonanod, skilda åt av ett
anjonbytarmembran. Förbrukad betvätska förs in
i katodrummet, där järn fälls ut på katoden, medan
sulfatjonerna passerar genom membranet. Utarmad
järn(II)sulfatlösning från katodrummet leds över
till anodrummet, där sulfatjonerna reagerar med
vatten till svavelsyra och syre. Utflödet från
anodrummet är något järnhaltig svavelsyra som kan
återföras till betningsanläggningen.
På grundval av resultat från en halvstor
regenereringsanläggning för 380 1/h betbad beräknas en
anläggning för 155 nvYdygn kosta 2,5 M$.
Regenereringen beräknas gå med en förlust av ca 1 500 $/dygn,
om det utvunna järnet krediteras med 10 $/t.
Trots att den beskrivna processen inte går ihop
ekonomiskt är en annan elektrolytisk
regenereringsmetod beredd att göra debut i USA. Vid den är
första steget lånat från Ruthner-processen (Tekn. T.
1956 s. 353) som visat sig oekonomisk. Förbrukat
betbad indunstas nämligen först titi kristallisation,
varvid fast järn(II)sulfat och regenererad svavelsyra
erhålls. I stället för att överföra järnsulfatet till
järnoxid för man det till en elektrolytisk cell, där
järn fälls ut.
Den elektrolytiska cellen är delad i tre rum; ett
blyanodrum, innehållande svavelsyraanolyt, är skilt
från ett mittrum genom ett katjonbytarmembran
som låter vätejoner vandra mot katoden. Järn (II)-
fi^O TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
