Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 33 - Sjötransporterad gas, av Bengt M Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gasdistributionen från gasverken, måste man
vidta speciella åtgärder för att ej redan
befintliga gasapparater skall behöva genomgå i vissa
fall rätt stora omändringar i konstruktionen.
För flytande gas i form av gasol till
direktkonsumtion finns redan sedan
mellankrigspe-rioden en stor upparbetad marknad i såväl
Amerika scyn Europa. Efter senaste kriget har
marknaden vuxit snabbt i samband med
oljeindustrins stora frammarsch. I Amerika finns
nu ca 10 miljoner konsumenter, och även i
Italien, Frankrike och Tyskland kan antalet
kunder räknas i miljoner. Danmark har ca
700 000 flaskgasförbrukare.
I Sverige är det, som tidigare nämnts, Svenska
Skifferolje AB i visst samarbete med det
danska A/S Kosangas samt AB Koppartrans, som
på en relativt kort period upparbetat en god
marknad. Man har ca 45 000 hushållskunder
och 25 000 kunder bland hantverk och
småindustrier. Restauranger och pensionat
använder i stor utsträckning gasol. Fiskebåtar har
gasol för start av tändkulemotorer, räkkokning
osv. Under 1958 förbrukades ca 25 000 t gasol
i Sverige, vilket motsvarar 60—70 miljoner m3
stadsgas. Den svenska stadsgasproduktionen är
som jämförelse nu 310 miljoner m3 per år,
varav i Stockholm ungefär 150 miljoner.
En del gasol levereras i stadsgasverkens
distributionsnät. I Södertälje och Sundsvall har den
tidigare stadsgasdistributionen helt ersatts med
gasol, varvid denna blandas med luft för att
man skall få ner värmevärdet och erhålla en
gas som i förbränningshänseende är mer lik
stadsgasen. En viss justering av gasbrännarna
har dock måst genomföras i dessa fall. Flera
andra gasverk använder gasol för att täcka
vinterspetsar i belastningen.
Gaseldning i villor och småstugor har blivit
populär. I Stockholm finns ca 6 000 sådana
anläggningar. Detta har under kalla vinterdygn
medfört stora belastningar, vilka enklast täcks
med tillsatsgas av olika slag, bl.a. gasol. Efter
förångning kan denna genom blandning med
luft, generatorgas eller rökgaser göras mera lik
stadsgasen och blandningen erhålla samma
värmevärde som den normala gasen. I
Stockholm använder man generatorgas för detta
ändamål.
Gasol kan även användas som råvara för
framställning av normal stadsgas i de
förgasnings-anläggningar för petroleumprodukter, som
börjat bli vanliga på olika håll i Europa. I
Stockholm finns en dylik anläggning (Tekn. T.
1960 s. 162) som komplement till
kolgasugnarna och Jönköping har en anläggning, som
svarar för hela gasproduktionen. I Stockholm
används dock för närvarande tjockolja och i
Jönköping lättbensin som råvara. Användning av
gasol i stället blir givetvis en prisfråga.
Sjötransporten av naturgas befinner sig i ett
mycket tidigt skede och det är därför svårt
att uttala sig om dess framtida möjligheter.
Visserligen har väl det engelska experimentet
visat, att den är tekniskt möjlig, men den
ekonomiska sidan är inte ännu helt klarlagd. Dels
fordras mycket stora investeringar i fartyg och
landanläggningar, dels är det många led i
kedjan från naturgaskällan till konsumenten, och
även om dessa kanske var för sig kan göra en
kalkyl på sina kostnader, så har man i dag
svårt att verkligen ge ett pris med tanke på att
man, när transporten kommer i gång på allvar,
givetvis vill göra bästa möjliga affär av den.
Vissa kalkyler har publicerats. De siffror man
uppger för gasen på förbrukningsplatsen
varierar mellan 0,9 och 1,8 öre per 1 000 kcal
för gas levererad per tanker, återförångad och
"reformerad" till normal stadsgastyp.
Engelsmännen hade beräknat kostnaden för gasen med
"Methane Pioneer" efter reformering till 1,2
öre per 1 000 kcal, och ingenting har hittills
antytts om att kalkylen inte skulle hålla.
Nämnda priser gör sådan gas konkurrenskraftig med
vilket annat bränsle som helst i Europa. Av
Domain och Grimöuard3 uppskattas priset för
gas levererad från Sahara till Sverige till 1,5—
1,8 öre per 1 000 kcal. Som jämförelse kan
nämnas, att priset för exempelvis olja Eo 1
levererad hos en villakund i Stockholm i
januari 1960 var 2,2 öre per 1 000 kcal och till
storkonsumenter vid leverans direkt från båt
kostade tjock eldningsolja något under 1 öre.
Det bör påpekas, att olika bränslen ej får
bedömas enbart efter kaloripriset. Gas har ofta
så många fördelar, enkla, billiga installationer,
bekväm leverans, högre verkningsgrad,
sot-och rökfrihet etc., som tillsammans medför, att
man med god ekonomi kan betala ett högre
kaloripris.
För närvarande göres marknadsanalyser och
priskalkyler inom bl.a. gaskommittéerna i OEEC
Paris och ECE i Genève, och man bör avvakta
resultatet, innan något bestämt uttalande om
flytande metanens roll i Europas energiförsörjning
görs. Personligen tror jag dock, att den kan
komma att spela en stor roll i framtiden
kanske även i Sverige. Vårt lands belägenhet och
de långa avstånden mellan industri- och
befolkningscentra gör sjötransport av gas
speciellt lockande jämfört med rörledningar, som
bl.a. måste passera långa vägar under vatten,
t.ex. från Köpenhamn till Malmö eller från
någon finländsk hamn till Stockholm. Den
statliga bränsleutredningen 1951 talar i sitt
betänkande 1956 om ett nationellt gasnät från
för-gasningsanläggningar på torvmossar och större
hamnar som en framtida möjlighet. Man
konstaterar, att det billigaste sättet att distribuera
stora energimängder är att göra detta via
gasledningar.
Det förefaller i dag inte otroligt, att vi
framdeles kunde få en mottagningsstation för
flytande metan i någon hamn som Malmö med
ett gasnät till skånestäderna, som ju ligger
tämligen tätt, eller i Stockholm med en ledning
till industrier i Bergslagen, passerande och
försörjande en del av mälarstäderna med gas
i förbifarten. Skall ett dylikt projekt kunna
genomföras, är nog förutsättningen, att ett
samarbete mellan större industrier och något eller
några gasverk etableras.
91 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
