Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 34 - Bebyggelsesanering vid fastighetsreglering på landsbygden, av Elis Rydström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan (och istället för de tre ursprungliga
gårdarna). Situationen för bebyggelsesaneringen
blir nu knappast sådan, att man ställer frågan
"nu skall väl gårdarna flyttas ut". Situationen
påminner istället mera om en kvarterssanering
i en tätort, överloppsbyggnader finns i
halvdant eller fallfärdigt skick men det finns också
en del nyare byggnader i användbart eller gott
skick. Hur skall nu bykärnan (kvarteret) vara
bebyggd för att fylla sin funktion på bästa sätt?
Och vilka åtgärder kan med statens stöd ge ett
ekonomiskt och tekniskt optimum? Statsbidrag
utgår nämligen för vissa kostnader.
För att få svar på dessa frågor göres först en
översiktlig inventering av samtliga byggnader
— dessa kan exempelvis indelas grovt i tre
klasser: goda, användbara efter viss
reparation, dåliga. När skiftesplanen göres upp, tar
man hänsyn till byggnadernas skick på samma
sätt som en stadsplaneförfattare måste ta
hänsyn till befintliga byggnader. Men
skifteslantmätaren måste gå ett steg längre än
stadsplaneförfattaren. Sedan skiftesplanen tagit form gör
en byggfackman som är specialist på
lantmannabyggnader en noggrannare värdering av de
byggnader, som enligt planen skall rivas för
gott, de som skall rivas för att återuppföras på
annan plats (som regel blir det då nybyggnad
istället för återuppförande av den gamla
byggnaden) och de som bör bli föremål för inlösen
av annan delägare i skifteslaget.
Utflyttningsfrågorna blir föremål för beslut
av lantmätaren (eventuellt biträdd av gode
män) och kommer sålunda — efter viss
prövning hos överlantmätare och lantbruksnämnd
— att ligga till grund dels för sakägarnas
inbördes ekonomiska åtaganden, dels för statens
bidrag till åtgärderna. Om man vid
stadsplanering skulle följa samma metodik som
jorddelningslagen ger möjlighet till, så skulle
stadsplaneförfattaren för ett visst kvarter ha att
dels göra upp planen, dels göra en värdering
inom kvarteret och dels bestämma, när och på
vilka villkor byggnader inom kvarteret skulle
rivas.
Problemet blir som regel att åstadkomma
bättre utrymme i bykärnan för rimligaste
kostnad, inte att spränga byn, fig. 2. Det bör dock
framhållas, att det inte är uteslutet att "flytta
ut" en hel gård, vilket dock endast sker i
nödfall. Som regel bör i sådant fall såväl
bostadshus som ekonomibyggnad på en dylik gård
vara starkt nerslitna. Därjämte bör gården vara
av sådan storlek, att den tål den ekonomiska
åderlåtning, som ett nybygge alltid medför.
Exempel på saneringsplaner
En bild av hur de angivna principerna verkar
i ett praktiskt fall erhålles vid studium av för-
Fig. 2. Samma
by som i fig. 1
efter planerad [-fastighetsreglering.-]
{+fastighetsregle-
ring.+}
Fig. 3. Befintliga förhållanden i en smdlandsbys kärna. Trängseln bland de tio gårdarna A—K är stor.
886 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
