Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 34 - Bebyggelsesanering vid fastighetsreglering på landsbygden, av Elis Rydström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
radikala åtgärden. Vissa åtgärder beträffande
byggnader har dock i sammanhanget skett utan
att utflyttning ägt rum —■ exempelvis har
ägaren till lägenheten LH frivilligt till gården C
avstått äganderätten till byggnaderna på den
del av lägenhetens mark, som han har avstått
mot lösen.
Den utflyttande gården G, som finns kvar i
bykärnan endast som en tomt med
mangårdsbyggnaden på, har avstått sin tomtmark i
övrigt i bykärnan till A, C och D. Om man
hade valt saneringsalternativet istället för
utflyttningsalternativet hade gården G säkert fått
behålla sin tomt i bykärnan nedanför
mangårdsbyggnaden, dvs. gårdarna A och C hade
troligen inte fått något tillskott till utrymmet
utanför sina byggnader. Men gården D skulle
sannolikt fortfarande ha fått sitt tomtskifte
fördubblat på grund av att denna gård kan
tillgodogöra sig det tomtskifte till gården G, som
G har förvärvat i samband med tillköp av en
gård till sitt tidigare ägokomplex. Hur skulle
G då ha fått ersättning för vad han sålunda
avstått?
Det gäller här i viss mån samma
frågeställning, för vilken redogjorts i texten till fig. 1.
Efter vilka grunder skall ett gårdskomplex, som
består av flera registerenheter, få ersättning
för "överloppstomtskiften" med tillhörande
byggnader i byn? Denna fråga kan vara
besvärlig, men torde inte vara omöjlig att lösa
även med gällande lagregler. Värre blir det om
det blir fråga om att lösa byggnader, som inte
avses att rivas. Frågeställningen om
dispositionen av "överloppshus" blir mer och mer
aktuell, men är synnerligen svår att komma
till rätta med.
Antag, att inom ett kvarter i en stad håller
på att genomföras en sanering på grundval av
frivilliga avtal. Det kan då visa sig möjligt att
träffa avtal om att en person säljer sitt
bostadshus till staden. Men det torde vara svårare att
få honom att köpa (inlösa) en annan fastighet.
Man kan visserligen tänka sig, att
underhandlingarna möjligen kan utmynna i att han som
dellikvid (i byte) tar en annan fastighet. Men
situationen att en fastighetsägare (i fig. 1—2
ägaren till D) ålägges att förvärva
bostadshuset e — dvs. tilldelas huset mot en av
förrättningsmännen bestämd löseskilling — är en
annan och långt besvärligare än om ägaren till
e ålägges att riva huset ifråga. I det
sistnämnda fallet löser ägaren till D egentligen inte så
mycket huset, som det byggnadsutrymme, som
beredes genom att huset rives.
Byggnadslagen av år 1947 löser liknande
frågor inom stadsplan bl.a. så, att lösningsrätt
föreligger i första hand för ägare av
intilliggande mark, i andra hand för staden (46—
47 §§ byggnadslagen). I vissa fall föreligger
lösningsplikt men då endast för staden (48 §).
Byggnadslagen — ehuru 20 år yngre än
jorddelningslagen — har ej kunnat tänka sig en
lösningsplikt för en enskild fastighetsägare.
I exemplet fig. 3—4 intar samma fråga en
nyckelställning. Ägaren till G äger också eko-
nomibyggnaden (utmärkt med pil på fig. 3—4)
till gården F. Denna ekonomibyggnad bör ■—
som också redovisats på saneringsplanen fig. 4
— tekniskt sett höra till gården E, vars
ekonomibyggnad är i mycket dåligt skick. Läget
på ekonomibyggnaden till F gör, att den helt
naturligt borde höra till E. Ägaren till E är,
liksom ägaren till G, tveksam om inlösen av
ekonomibyggnaden. Båda medger, att den
framlagda planen är den bästa lösningen, men att
träffa en frivillig ekonomisk uppgörelse ser
inte ut att gå. I själva verket torde denna fråga
vara huvudanledningen till, att
saneringsplanen tills vidare stannat på papperet i denna
viktiga del.
Någon möjlighet att i samband med en
fastighetsreglering enligt gällande lagregler fatta
beslut i en dylik fråga torde inte finnas. Träffas
inte frivilligt avtal så torde saken förfalla.
Resultatet härav blir i vårt exempel, att det är
fullt möjligt och lagligt att besluta om en både
för staten och enskilda kostnadskrävande
utflyttning av gården E, men inte att sanera byn
på det tekniskt lämpligaste sättet genom att E
får vara kvar i byn och lösa
ekonomibyggnaden i fråga. Sett från gården G:s synpunkt kan
gården enligt gällande lagregler åläggas att
riva bort ifrågavarande ekonomibyggnad (och
istället ges tillfälle att uppföra en ny inom
egen ägolott enligt planen). Detta medför
emellertid en väsentlig förstöring av
byggnadskapital. En sådan kapitalförstöring kunde undvikas
om ägaren till gården G för de pengar han får
i lösen för ladugården till F rustar upp sin
gamla ladugård.
Det ligger i linje med hela
fastighetsregleringens idé att en sakägare kan få avstå sämre
jord och få bättre (och vice versa). För
mellanskillnader här får han betala lösen. Likaså
kan han få mottaga mera ståndskog än han
avstår och betala värdeskillnaden i pengar. Han
kan åläggas att mot likvid mottaga mark, som
har tomtvärde, som han får betala för. Men
ett åläggande att lösa ett övervärde i form av
en byggnad medger inte lagen, såvida det inte
gäller byggnad, som äges av flera delägare.
Det synes dock sannolikt, att man måste kunna
meddela beslut i en dylik fråga, om en
fastighetsreglering skall kunna utföras på ett
tekniskt och ekonomiskt rationellt sätt.
Handläggningen
Betoningen av de tekniska anläggningarna
borde få konsekvenser beträffande själva
handläggningssättet vid laga skifte. Vid en sådan
förrättning kan vissa frågor få slutligt
avgörande redan under förrättningens gång
("preliminärfrågor"). Exempel på sådana frågor är
enligt gällande lag uppdelning eller
sammanslagning av skifteslag, gränsbestämning
omkring skifteslaget, ägokravsfrågor och undantag
av mark för gemensamt behov. Det gäller alltså
i huvudsak äganderättsfrågor till mark men
inte frågor om de tekniska anläggningarna
(byggnader, vägar, diken). Man kan väl säga,
890 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
