Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 37 - Teknikern i vårt kommande samhälle, av Ragnar Woxén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturvetenskapernas genombrott
En klart lysande milstolpe i den fortsatta
utvecklingen är dansken Örstedt (1777—1851) —
inom parentes sagt den förste rektorn vid
tekniska högskolan i Köpenhamn. Han talade om
harmoni i naturen, han påvisade att elektrisk
ström inverkade på en magnetnål — med
andra ord han upptäckte elektromagnetismen och
möjliggjorde därigenom konstruerandet av
elektriska motorer och generatorer — något
som kom att få utomordentligt stor teknisk
betydelse.
Den tredje och väsentliga fasen i vår
utveckling karakteriseras av sådana nobelpristagare
som Planck, Bohr, Einstein och Heisenberg.
Plancks kvantumteori skall jag inte närmare
beröra men jag vill däremot dröja ett ögonblick
vid Einstein som väl kan sägas representera
den klassiska fysikens topp. I hans
självbiografi — införd i festskriften vid hans
70-års-dag — är det intressant att konstatera att han
säger sig som femåring ha tagit utomordentligt
intryck av att kompassnålen alltid pekade åt
ett och samma håll utan att man rörde vid
den och han drog därav slutsatsen att bakom
tingen fanns något djupt förborgat. Det var
just det fysikaliska fältbegreppet han där
träffat på och som sedan kom att utgöra en
fundamental del i hans kommande teorier.
Ännu intressantare är kanske att han som
tolvåring genom att läsa populärvetenskapliga
uppsatser kom fram till att många av bibelns
berättelser inte kunde vara sanna och att han
därigenom fick ett djupt misstroende mot varje
form av auktoritet — en för en forskare och
sanningssökare utomordentligt viktig, för att
inte säga nödvändig, inställning. — Annars
brukar det ofta vara så att folk när de talar
om auktoritetstro åberopar filosofen Hume och
dennes kritik av orsaksbegreppet — nämligen
att något objektivt sammanhang mellan orsak
och verkan inte finns utan att det bara beror
på våra tankevanor.
Einstein säger vidare att mycket
komplicerade ekvationer — t.ex. de som gäller
gravitationsfält i hans allmänna gravitationsteori —
är så svåra att dem kan man inte uppställa på
basis av empiriska data utan de måste tänkas
ut. Med andra ord: Einstein spekulerade på
samma sätt som de gamla naturfilosoferna i
Grekland och cirkeln är därmed sluten.
Tillläggas må att Einstein aldrig utförde något
experiment för att verifiera sina teorier. Det
överlät han åt andra.
Bohr kan sägas överbrygga den klassiska och
den moderna fysiken. I sin första atommodell
låter han elektronen i sin bana följa den
klassiska mekanikens lag om centrifugalkraften.
Sedan låter han den språngvis byta bana. Där
har vi kvantmekaniken och vid banbytet
utsändes ljusstrålning som ger ett spektrum. Och
sedan har vi — för att inte nämna för många
namn — ånyo Heisenberg som tar steget fullt
ut och inför begreppet ursubstans, att
"materia är energi" och vi är därmed framme vid
den enligt vårt språkbruk dynamiska uppfatt-
ning som kan ge oss oerhört ökade
möjligheter att i snart sagt obegränsad mängd utvinna
och omvandla energi — exempelvis
kärnkraftvägen.
Den möderne högskoleteknikern
Låt oss nu mot denna enligt min uppfattning
nödvändiga bakgrund betrakta och diskutera
den högskoletekniker vi vill ha i vårt
kommande samhälle.
Teknikens resultat och löften
"Vid och närmast efter industrialismens
genombrott gjorde ingenjören stora och ofta helt
individuella insatser i form av uppfinningar och
nykonstruktioner och han kunde göra detta
trots dålig högskoleutbildning i tillämpade
tekniska ämnen men på basis av förhållandevis
goda kunskaper i de grundläggande ämnena
matematik, mekanik och fysik. Han hade lärt
sig att tänka och marken var jungfrulig och
nästan varje nyhet var ett framsteg. Under
många år, ja nästan fram emot det andra
världskriget, gick den tekniska utvecklingen
relativt långsamt. Yid de tekniska högskolorna
kunde man i många fall tala om en
verkmäs-tarutbildning och det räckte i många fall att
lära sig slå i handböcker. Det man hade lärt
sig i högskolan var matnyttigt och kunde ofta
direkt användas när man kom ut i
praktiken.
Det enda vi nu säkert vet är att den
nyutexaminerade högskoleteknikern inte kommer att
syssla med de tillämpningar han fått lära sig
under högskoletiden! Vi har under en kort
tidsperiod fått hjälpmedel som man inte kunnat
drömma om — såsom gasturbiner, reamotorer,
nya material, halvledarteknik,
likströmsöverföring på stora distanser, transistorer. Vi har
rymdflygning som kanske har sin största
betydelse inte genom att vi utforskar Mars och
Venus utan därför att vi framtvingar en helt
ny apparatteknik som kan få sin största
betydelse på andra områden.
Vi håller på att lösa energiproblemet genom
att utnyttja kärnkraften. Vem vet om inte den
gamla värmekrafttekniken kan få en verklig
renässans genom att man tillämpar
magneto-hydrodynamiska metoder. En gas av hög
temperatur får med mycket stor hastighet
expandera genom en dysa som befinner sig i ett
magnetfält. Man har då en elektronström genom
fältet och får likström som man räknar med
att kunna tillvarata. Avgaserna utnyttjas sedan
i en vanlig turbin och det är inte uteslutet att
man med hänsyn till nya oljefynd och billiga
kol på det sättet under lång tid framåt får en
lösning som blir mer ekonomisk än den
atomkraftverken representerar. Det som för dagen
bestämmer utvecklingstakten på de
sistnämnda områdena är faktiskt att vi inte ännu har
tillgång till sådana material som är slitstarka
och tål våldsamt höga temperaturer och tryck.
Men även inom det området arbetas det
intensivt.
TEKNISK TIDSKRIFT 1760 H. 37 1QQ1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
