Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 37 - Teknikern i vårt kommande samhälle, av Ragnar Woxén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Forskningen
Hur har nu olika länder i forskningshänseende
sökt anpassa sig efter dessa nya förhållanden?
I USA har man satsat oerhörda belopp på
forskning och utveckling — i regel i form av
grupparbete och med mycket stora
forskargrupper och resultaten är minst sagt
imponerande. I England har man också nått
förnämliga resultat men där arbetat i mycket mindre
grupper än i USA och karakteristiskt är att
det statliga stödet till forskningen ofta ges för
speciella projekt och till sådana individer och
institutioner som statsmakterna har speciellt
förtroende för.
Västtyskland har även engagerat sig hårt i
forskning och trots att man under Hitler-tiden
och genom det andra världskriget förlorade
många forskare har man nu nått mycket långt
och särskilt kan man notera de stora bidrag
till forskning som kommer från industrihåll.
Om Schweiz kan det väl sägas att man där
framförallt inriktat sin forskning på tekniskt
matnyttiga områden —• såsom kärnenergi,
elektronik, regleringsteknik, automation och
biokemi. Holländarna har en långt utvecklad och
omfattande organisation av sin forskning —
närmast utformad för att svara mot landets
speciella behov. Tyvärr är det relativa
löneläget där sådant att industrien ofta lockar till
sig de bästa begåvningarna från
forskningssidan.
I Frankrike har briljanta individuella resultat
framkommit men man har nog för litet
grupparbete och i regel har vetenskapsmännen så
låga löner att de måste ha biinkomster för att
kunna försörja sig. Generellt kan konstateras
att i sådana länder där vetenskapsmännens och
professorernas löner är relativt sett låga —
t.ex. i Italien, Portugal och Spanien — har
forskningen blivit i hög grad lidande — ett
förhållande som jag återkommer till.
Vad slutligen Sovjet beträffar vill jag först
erinra om att Lenin redan på 1920-talet drog
upp riktlinjerna för bättre skolutbildning och
särskilt högre teknisk utbildning —• något som
i det långa lpppet kanske kommer att betraktas
som hans största insats. Det är onödigt att här
poängtera att Sovjet på kort tid förvandlats
från ett agrarland till industriland och att man
nått oerhört långt inom det tekniska området.
Däremot må det vara mig tillåtet att peka på
två förhållanden. Dels har professorer och
andra vetenskapsmän en utomordentligt aktad och
ekonomiskt förmånlig ställning inom samhället
och dels är samarbetet mellan industrier och
tekniska högskolor långt drivet ifråga om
forsknings- och utvecklingsarbete — kanske längre
än i något annat land — enligt min mening
en mycket lyckosam allians, värd att ta efter.
Sovjet har också målmedvetet ordnat så att
man där utbildar fler högskoletekniker än i
något annat land — både absolut och relativt
sett — och dessutom specialiserar dem efter
sina behov.
I det sammanhanget kan det vara på sin plats
att fästa uppmärksamheten på att kineserna
trots sin meditativa livssyn numer
målmedvetet börjat tillämpa och utveckla västerländsk
teknik och att Kina om 25 år torde komma att
utbilda fler högskoletekniker och
vetenskapsmän än Sovjet. Med sin oerhörda numerär kan
Kina snart vara den största maktfaktorn i
världen ■—■ ett förhållande som vi kanske gör
klokt i att i god tid göra klart för oss.
Utbildningens målsättning
Hur har nu målsättningen för utbildning av
högskoletekniker i olika länder mer eller
mindre målmedvetet anpassats och inriktats efter
dessa nya förhållanden? Under de senaste 10—
15 åren kan man nog ganska allmänt
konstatera en kraftig förskjutning mot fördjupade
studier. I USA har man sålunda väsentligt mer
"graduate students" än tidigare och exempelvis
i Sverige har den förhållandevis nya
licentiatgraden — som svarar mot två års studier efter
civilingenjörsexamen — hastigt blivit
synnerligen attraktiv och jag skulle tro att minst 30 %
av alla studerande kommer att gå den vägen.
Man finner också att de nya civilingenjörerna
i Sverige liksom i många andra länder under
sin fortutbildning numer i stor omfattning —
och till skillnad mot förr — är deltidsanställda
som lärare vid högskolan — en för deras
utbildning och utveckling säkerligen mycket
nyttig verksamhet. Framförallt är de numer i helt
annan omfattning än förr engagerade i
forskning vid högskolan.
Högskolestuderandena förstår också
nuförtiden att skillnaden mellan ett gymnasium och
en högskola inte bara är den att läraren —
magistern eller lektorn — heter professor utan
att en professor nuförtiden är en man som
leder forskning och i vars fotspår man skall
försöka gå när denne strävar mot all forsknings
mål — det att söka sanningen. Minnoms
Frödings ord i Griller och grubblerier:
Dock synes mig sällsamt att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg
Det som är sanning i Berlin och Jena
är bara dåligt skämt i Heidelberg
Det kan tolkas så att sanning i vetenskaplig
bemärkelse inte är något slutgiltigt eller
sakro-sankt utan att den kan utvecklas och måste
modifieras allteftersom nya upptäckter göres. Det
är därför naturligt att forskande bör tilltala de
unga och att vi bör stödja denna lust.
Forskningens tjusning ligger ju framförallt däri att
full och verklig demokrati råder i den
akademiska världen och att nya principer och
upptäckter prövas och väges, godtas eller vrakas
helt oberoende av vem som gjort dem.
Det nordiska samarbetet
Man kan nu fråga sig vad vi i Norden bör göra
i forskningshänseende och svaret blir väl att
varje land måste utforma en nationell politik
härför. Vi måste då komma ihåg att
begränsningen för ett litet land numer alltmera
kommer att ligga på kapitalsidan. Dels kan vi inte
— som t.ex. Sovjet — diktatoriskt dirigera na-
TEKNISK TIDSKRIFT 19(50 H. 34 980
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
