Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 37 - Elektrolytisk ytbeläggning med platinagruppens metaller, av Uno Trägårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektrolytisk
ytbeläggning med
platinagruppens metaller
621.357.7
På sista tiden har platinametallerna mer och
mer börjat användas som beläggningsskikt på
grund av sina goda fysikaliska egenskaper och
höga resistens mot kemikalier.
Av denna grupps sex metaller är det endast
osmium, som icke är av intresse för
ytbeläggning. Samtliga andra av gruppens metaller kan
erhållas som blanka utfällningar, vilka
uppskattas efter olika egenskaper, rodium på
grund av stor hårdhet och slitstyrka,
palladium av samma anledning ehuru dess hårdhet
är mindre varigenom det är bättre lämpat som
kontaktmetall, iridium används på grund av
sin höga värmebeständighet osv.
Platina
En platineringselektrolyt för utfällning av
blanka platinaskikt patenterades redan 1883 av
fransmannen Pilet. Huvudbeståndsdelen var
kloroplatinasyra H2PtCl0 • 6H20 (vanligen kallad
platinaklorid). Detta bad har sedermera
studerats av Atkinson. Denne fann att det
arbetade bra endast i mycket stark saltsur lösning
med högre temperatur, vilket gör att det blott
kan användas för beläggning på ädla metaller,
som ej angrips av den sura lösningen.
Hittills har man emellertid vid kommersiell
platinering använt
diamminodinitritoplatina-och natriumhexahydroxiplatinatbaden. Det
förra innehåller Pt(NH3)2(N02)s, vanligen kallat
"P-salt" jämte ammoniumnitrat och
natriumnitrit med svagt ammoniaköverskott. Då det
arbetar vid 95° C, måste ammoniakförlusten
ständigt ersättas. Dessutom ökar
nitritjonkon-centrationen under användningen, vilket
medför nedsatt strömutbyte.
Det andra badet innehåller Na2Pt(OH)6 • 2 H,0
löst i utspädd natriumhydroxid. Det
absorberar lätt koldioxid från luften och
utfällnings-betingelserna har mycket snäva gränser. Det
lämpar sig endast för mycket tunna
beläggningar, högst 2,5 |i.
Ett nytt stabilt platinabad1, lämpligt även för
utfällning av tjocka beläggningar har nyligen
utarbetats vid Johnson Matthey Research
Laboratories av N Hopkin och L F Wilson. Det
är grundat på komplexa nitritoplatiniter av
formeln ICjPt(N02)a X,.a, där X representerar
en anjon, t.ex. klorid, sulfat. De undersökte
kaliumklorotrinitritoplatinit K2Pt(NOE)3Cl,
ka-liumdiklorodinitritoplatinit IC,Pt(N0.,)aCl2,
ka-liumtrikloronitritoplatinit K2Pt(N02)2Cl3 och
kaliumsulfatodinitritoplatinit K2Pt(N02)2S04
samt motsvarande perkloratonitritoplatinit och
samtliga med olika katjoner.
De fann att praktiskt taget alla dessa salter
ger utfällningar med god kvalitet och med ett
strömutbyte av ca 10—15 %, alltså av samma
storleksordning som krombaden. De har även
undersökt kaliumdinitritoplatinatsalter med
acetat-, borat-, tartrat-, citrat-, fluoroborat-,
fos-fat- och sulfamatradikaler. Även dessa gav
lovande resultat.
Bästa resultatet erhölls emellertid med en
elektrolyt, som numera förekommer i handeln
under beteckningen "DNS platina plating
solution". Den består av sulfatodinitritoplatinasyra
H.2Pt(N02)2S04 med en halt motsvarande 5 g/1
platina. Som anod används platina, vilken dock
är olöslig, varför utfälld metall måste ersättas
med koncentrerad saltlösning. Lösningens pH
måste hållas under 2 annars faller metallen ut
som pulver. Strömtätheten skall vara 0,5 A/dm2
och temperaturen 30—70°C, bäst är 50°C. Vid
denna temperatur erhålles ett 2,5 jx skikt på
2 h vid 0,5 A/dma.
Trots det låga strömutbytet utvecklas ingen
vätgas. I stället uppstår efter någon tid en lätt
fällning, som bör filtreras från, och lösningen
blir mörkfärgad. Detta inverkar dock icke på
utfällningen som blir mycket blank med en
hårdhet av 400—450 Vickers. Beläggningen är
fri från porer vid tjockleken 12 n på koppar.
Över 25 n har platinaskiktet tendens att
spricka. Beläggningar på silver skyddar fullständigt
för svavelväteanlöpning.
Badets låga pH begränsar i viss mån dess
användning till beläggning av koppar och
kopparlegeringar, silver, nickel, bly och titan. För
beläggning av stål, tenn, zink och kadmium
fordras ett mellanskikt av silver eller nickel.
Rodium
Rodium kan fällas ur sulfat-, fosfat-, blandade
sulfat-fosfat-, fluoroborat- och
sulfamatelek-trolyter2. Som anod kan man använda
platinableck, och lösningarna tillförs motsvarande
rodiumsalter som ersättning för utfälld metall,
emedan rodium ej löses anodiskt vid
elektrolysen. Sulfatelektrolyt är den mest använda.
Den måste innehålla ett visst syraöverskott.
Ett vanligt recept är 10 g/1 rodium och 20 ml/1
svavelsyra i överskott. Strömtätheten bör vara
1—2 A/dm2 och temperaturen 50—75° C.
Strömutbytet är beroende på flera faktorer, badets
åldring, syraöverskott, temperatur etc. och kan
bli upp till 70 %.
Det utfällda rodiumskiktet är mycket hårt och
nötningsbeständigt samt praktiskt taget inert
mot alla kemikalier, varför det är mycket svårt
att avlägsna ett felaktigt skikt. Inte ens
kungsvatten angriper metallen. Av rykande
svavelsyra vid ca 300° C löses metallen. Då metallen
icke förändras i luften, är den utmärkt som
beläggning på elkontakter av koppar och silver.
På grund av höga inre spänningar uppstår i
det utfällda metallskiktet sprickor eller
kracke-lering. Dessa sprickor kan gå rätt genom
skiktet ned till grundmetallen. Ju tunnare rodium-
TEKNISK TIDSKRIFT 1760 H. 37 1QQ1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
