Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 38 - Andras erfarenheter - Elektrolytiska celler för aluminiumtillverkning, av SHl - Fosforhaltiga epoxiplaster, av SHl - Anlöpningsskydd för silver och koppar, av U T—h - Beläggning för spänningsoptisk undersökning av spänningsfördelningar, av CS - Nitrerhärdning av titan, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
attraktiva för aluminiumtillverkarna. Genom att
cellerna av flera orsaker måste göras relativt små
åtgår nämligen stor mängd konstruktionsmaterial per
produktionsenhet, varigenom anläggningskostnaden
Jjlir mycket hög, om inte materialen är billiga (R A
Lewis i Chemical Engineering Progress maj 1960
s. 78—82). SHl
Fosforhaltiga epoxiplaster
Ett sätt att öka epoxiplasters värmetålighet är
införande av fosforatomer i deras molekyler. Man
försöker att på denna väg höja epoxiplasternas
form-beständighetstemperatur från nuvarande ca 350°C
till 500°C. Hittills har man mest studerat metoder för
framställning av lämpliga, fosforhaltiga monomerer.
Härvid har man beaktat kondensation av
epiklor-hydrin med organiska fosforföreningar,
innehållande två eller flera hydroxidgrupper, samt med
införande av epoxigrupper i diallyl- och
triallylfosfin-oxider. Den första metoden har redan givit några
nya föreningar; den andra har ännu inte provats.
En av de första provade reaktionerna är
framställning i två steg av en epoxid ur
tris(hydroximetyl)-fosfinoxid och epiklorhydrin enligt
0P(CH20H)3 + CH2 —CHCH2C1 —>
\ /
O
JZEL+ OP(CH„OCHXH — CH„)a—>
I I
OH Cl
—OP(CH2OCHXH —CH2)3
\/
o
Man har gjort några polymerer av den nya epoxiden,
men deras egenskaper har ännu inte bestämts
(Chemical & Engineering News 1 febr. 1960 s. 36). SHl
Anlöpningsskydd för silver och koppar
Skydd mot anlöpning genom överdrag med mycket
tunna skikt har länge varit föremål för
undersökningar. Man har doppat silverföremål i
halogenlösningar för att åstadkomma en tunn beläggning av
silverhalogenid. Försök att katodiskt utfälla ett
tunt berylliumhydroxidskikt har gjorts. Doppning i
tenn(II)kloridlösning för att få en tunn
tennoxid-hinna har föreslagits.
De flesta försöken har emellertid ägnats direkt
passivering. Sålunda har man föreslagit lösningar
innehållande kromsyra eller dikromater, persulfater,
nitriter, kopparammoniumklorid eller blandningar
av dessa. Elektrolytisk passivering i kromatlösningar
eller katodisk behandling i alkaliska
kromatlösningar eller i kromat med tillsats av svavelsyra eller
saltsyra har försökts, men alla har större eller
mindre nackdelar. Passivering genom behandling
med kromsyra eller dikromat ger ett gott skydd,
men skiktet av silverkromat hindrar lödning.
Vid försök har bästa resultatet uppnåtts med en
lösning av 20 g/1 K2Cr04, 40 g/1 NaXO„ 2 g/1 KCN
och pH 10,5. Doppningstiden har varit 2 min vid
90°C. Silverkontakter passiverade på detta sätt har
utsatts för förorenad luft dels i Foxol, Holland, dels
i Krefeld, Tyskland. Efter 3 månader kunde endast
en knappt märkbar anlöpning iakttas och
lödbar-heten var mycket god. Efter 12 månader hade en
mycket svag anlöpning uppstått, men lödbarheten
var fortfarande god. Motsvarande obehandlade prov
var redan efter tre månader mycket starkt anlöpta
och kunde inte lödas.
För passivering av koppar kan en lösning av 20 g/1
K„CrOj, surgjord med kromsyra, användas vid 90°C
och 2 min doppningstid (J L Melse & P BaEYENS
i 46th Annual Technical Proceedings of the
American Electroplaters’ Society 1959 s. 293). U T—h
Beläggning för spänningsoptisk undersökning
av spänningsfördelningar
Den kända spänningsoptiska metoden (jfr M M
Frocht: "Photoelasticitv", New York 1946—1948; H
Nylander: "Några spänningsoptiska
undersökningar", Tekn. Skr. 101) har under tiden efter 1932
successivt utvecklats därhän att man nu kan
belägga konstruktionen eller provstycket med ett
spänningsoptiskt skikt, antingen en plastfolie eller
ett påsprutat plastskikt. Det viktiga är att
gränsytan mellan konstruktionen eller provstycket och
plasten visar god bindning och är speglande.
När konstruktionen utsättes för en yttre
belastning överförs deformationen till plastskiktet, och
detta blir genom den spänningsoptiska effekten
dubbelbrytande. Olika plastkvaliteter med olika
känslighet finns för områdena 3—50 "/o maximal
töjning. Den förra kvaliteten är avsedd för
undersökning av metalliska föremål; den senare för
gummi-liknande konstruktionsmaterial. Skikttjockleken görs
ca 3 mm, varigenom tillräcklig känslighet kan
erhållas, t.ex. ± 10"s mm/mm svarande mot ± 0,07
kp/mm2 hos aluminium och ± 0.21 kp/mm2 hos stål.
Själva töjnings- och spänningsanalysen sker på
samma sätt som vid den vanliga spänningsoptiska
metoden, dvs. föremålet belyses med polariserat ljus,
och dubbelbrytningen studeras i lämpliga
analysato-rer. Metoden tillåter mätning av spännings- och
deformationsfördelningen vid dynamiska belastningar,
skarpa lokala spänningskoncentrationer och även
egenspänningsfördelningar i svetsade konstruktioner.
Beläggningarna har visat sig motstå väder och
vind under åratal, vilket medverkar till metodens
praktiska användbarhet. Till fördelarna hör även
att varje godtyckligt väld punkt på konstruktionens
fria yta kan undersökas, vilket av praktiska skäl är
omöjligt vid användning av tensometrar eller
tråd-töjningsgivare (F Zandman i Welding Journal maj
1960). CS
Nitrerhärdning av titan
Nitrerhärdning är en metod för åstadkommande av
ett mvcket hårt ytskikt på stål. Då titan har stor
affinitet till kväve, ligger det nära till hands att
tillämpa denna metod för vthärdning av titan.
Enligt en vid Bureau of Standards utförd undersökning
kan man också vid användning av ren kvävgas
erhålla ett jämntjockt och väl avgränsat nitridskikt på
rentitan, men den ofta använda titanlegeringen med
6 o/o Al och 4 % V ger ett tunnare ytskikt och långa
nitridkorn som tränger ända in till kärnans mitt.
Det har visat sig att rentitans slagseghet inte
ändras genom nitrerhärdning men att den nämnda
legeringens minskas katastrofalt, varför den är
olämplig för nitrerhärdning. Orsaken härtill anses
vara att de långa nitridkornen ger brottanvisningar.
Av termodynamiska data, som erhållits vid
undersökningen, har man dragit slutsatsen att aluminiet
i titanlegeringen spelar en betydande roll vid de
långa nitridkornens uppkomst.
Vid 48 h nitrerhärdning av rentitan har man
erhållit en 12,5 tjock ytfilm och därunder ett 100 (i
tjockt nitridskikt. Hela ytskiktets tjocklek växer med
nitrertiden enligt en parabolisk lag och når 200 |i på
168 h (Metal Industry 29 juli 1960 s. 87—88). SHl
1028 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
