Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 39 - Stabilisering av kohesionsjordar, av Lennart Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kostnaderna för moderna vägar stiger snabbt.
Nybyggnad av särskilda vägar för snabbgående
och tung biltrafik ersätter numera de
hävdvunna för alla slag av fordon avsedda
förbindelselederna. Dessa motorvägar ges en
standard som i fråga om linjesträckning,
lutnings-och kurvförhållanden tidigare var otänkbar.
Kostnaderna för dessa moderna motorvägar
blir höga, 2—5 Mkr/km.
De ekonomiska fördelarna genom
stabilisering erhålls genom att man på arbetsplatsen
omvandlar ett sämre material till ett bättre,
som kan användas i stället för material som
annars måste påföras. Mindre mängder behöver
därigenom grävas ut och föras till sidtipp,
mindre mängder behöver hämtas från sidtag,
och transportarbetet blir mindre.
En vägbyggnad blir alltid billigast om man
ordnar så att skärningsmassorna jämnt räcker
till för att fylla bankarna. Genom att
skärningarna inte behöver grävas ut under balansplanet
och genom att bankarna kan fyllas till full höjd
möjliggöres också stora besparingar genom
stabilisering av annars mindre lämpliga material.
Därjämte erhålles en avsevärd besparing i grus,
vilket bl.a. ur naturvårdande synpunkt är av
stort intresse.
Utom dessa direkta kostnadsminskningar
erhålles också vanligen besparingar i minskade
tidsförluster, särskilt under blöta
väderleksperioder; man får enklare arbetsförhållanden,
minskat underhåll av maskiner och liknande
indirekta kostnadsminskningar. Dessa fördelar
motiverar ofta användning av stabilisering på
transportvägar och även när stabilisering av
rent vägtekniska orsaker ej behövs.
Vid den stora RiLa-utställningen i Jönköping
sommaren 1959 var t.ex. huvudvägarna
stabiliserade, varigenom kostnaderna blev över 15 %
lägre än med konventionellt byggnadssätt.
Jordartsindelning vid stabilisering
Jordarterna är polydispersa system med från
plats till plats skiftande sammansättning,
bestående av fasta mineralpartiklar och partiklar
av organiskt material samt av markvätska med
däri lösta salter och gaser. Vid klassificering
av de fasta mineralpartiklarna används i
allmänhet Atterbergs på kornstorleken grundade
system, som blivit internationellt vedertaget:
Kornstorlek
mm
Block ......................................>200
Sten ........................................200—20
Grus ........................................20—2
Sand ........................................2—0,2
Mo ............................................0,2—0,02
Mjäla ......................................0,02—0,002
Ler ..........................................< 0,002
Denna skala är mycket lämplig för svenska
förhållanden och för den vanligaste jordarten,
moränen, som täcker större delen av landet.
Jordarterna är sällan väl sorterade varför
beteckningarna i regel blir kombinationer av
olika korngruppsklasser.
Fig. 2.
Kalkstabiliseringens utveckling i USA (enligt
National Lime
As-sociation ).
Vid stabilisering kan det vara lämpligt att ha
en annan indelningsgrund, nämligen i
friktionsjordar eller granulära jordar och
kohesions-jordar efter mängden material med < 0,06 mm
kornstorlek:
Mängd < 0,06 mm
%>
Granulär jord.............. 0—20
Kohesiv-granulär jord ...... 20—35
Kohesionsjord ............. 35—100
Denna indelning är grundad på att den
finkorniga fraktionen är bärare av de kohesiva
och vattenhållande egenskaperna i en jordart.
De grövre kornen är krossningsprodukter av
de moderbergarter som bildat jordarten och
har därför samma mineralsammansättning som
dessa. Med avtagande storlek blir kornen
uppdelade i primärpartiklar och de vittringsbara
mineralens omvandlingsprodukter.
Lerfraktionen består i regel till största delen
av primärpartiklar och vittringsprodukter av
de ursprungliga mineralen. Under
nedbrytningsprocessen har kornens form och utseende
förändrats. De finaste kornen har en stor aktiv
yta med elektrisk laddning och
adsorptionsförmåga och mer eller mindre utpräglade
kolloidala egenskaper. Adsorptionsförmågan är
särskilt framträdande hos lermineralen och
mängden av dessa och dess absorberade joner
dominerar lerfraktionens egenskaper.
Kohesionsjordar består alltid av aggregat av
sammankittade finare partiklar, och i
aggregaten är grövre partiklar såsom grus, sand eller
mo inneslutna. I torrt tillstånd har en
kohesionsjord i allmänhet tillräckligt hög
skjuvhåll-fasthet för att bära förekommande trafik. I
fuktigt tillstånd är kohesionsjordens egenskaper
väsentligt olika den granulära jordens, som
tillåter vattengenomströmning utan att dess
bärighet påverkas.
Kohesionsjordarnas grövre partiklar har
förmåga att kapillärt hålla kvar eller suga upp
vatten. Lerfraktionens partiklar omger sig
dessutom med en vattenfilm som är adsorberad på
kornytan. En kohesionsjord påverkas väsentligt
kraftigare av befuktning än en granulär jord.
Skjuvhållfastheten avtar mot noll, jorden
sväller avsevärt, konsistensen ändras och kan i
extrema fall övergå från fast eller plastiskt
tillstånd till flytande form.
I sådant tillstånd kan jorden tränga in i
granulära jordar, som används i överbyggna-
1050 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
