Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 39 - Stabilisering av kohesionsjordar, av Lennart Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förbättringen av jordens hållfasthet i
vatten-indränkt tillstånd beror dels på dess minskade
känslighet för vatten genom ändring av
adsorp-tionsförhållandena, dels på den med tiden
ökade hållfastheten. Liknande resultat har nåtts
med mjälor och styvare leror.
Vid ett enkelt prov med en mjäla från södra
Dalarna stabiliserades en provkropp med 5 %
kalciumhydroxid och lagrades ca 7 dygn (fig.
10 t.v.). En annan provkropp var ostabiliserad
(fig. 10 t.h.). På översta bilden har de placerats
i var sin skål, i vilken vatten fyllts till 1 cm
höjd. Den ostabiliserade provkroppen
genom-dränks snabbt och faller sönder, medan
vattenuppsugningen i den stabiliserade
provkroppen är relativt liten. Under de ca 3 månader
som gått sedan provet utfördes har den
stabiliserade provkroppen ej förändrats.
Resistens mot frysning och upptining har
undersökts relativt litet, främst beroende på
brist på lämplig mätmetod. Metoder som
använts i andra sammanhang har visat sig mindre
lämpliga för stabiliserade jordar7. Enligt en
rysk undersökning12 vid stabilisering med kalk
och bitumen av en grus-jordblandning minskar
hållfastheten till en början vid upprepade
nedfrysningar men stannar sedan vid ett ungefär
konstant värde.
Från praktiken föreligger emellertid ett
flertal goda resultat av minskning av tjälskador
genom stabilisering13. Ett fåtal praktiska prov
i liten skala har utförts i Sverige med gott
resultat. Dessa har animerat till fortsatta prov
i större skala och till laboratorieprov med en
lämplig apparatur.
Vid en provväg som byggdes sommaren 1957
har provborrningar utförts i slutet av
vinterperioden. Därvid har man konstaterat att ingen
vattenanrikning eller israndbildning inträffat
i det stabiliserade lerlagret eller ovanför detta
men väl under det. Detta kan antyda att
isolationen mot vattentransport underifrån varit
tillräckligt god.
Resultatet kan även anses visa att det
stabiliserade lerlagret haft bättre inre hållfasthet och
mindre kapillär vattenhalt än den
underliggande ostabiliserade leran. Frostsprängningen har
därför haft mindre inverkan på den
stabiliserade leran, större håligheter genom sprickning
har ej uppkommit. Härigenom har inga islinser
uppstått genom inpumpning av vatten vid
upprepade nedfrysningar. Förmodligen har såväl
denna förbättring i resistens som den minskade
vattentransportförmågan bidragit till resultat.
En jords tjälkänslighet, svällning och
krympning sammanhänger intimt med lerfraktionens
adsorptionsförhållanden. Förhållandet mellan
den absorberade och den fria vattenmängden i
kapillärerna beror därjämte av jordens
struktur och kornfördelning. En magrare jord håller
proportionsvis mera kapillärt vatten än en
styvare. Vid frysning av en lera övergår vattnet
i hålrum och kapillärer till is och utvidgar sig.
Det adsorptivt bundna vattnet har redan en
iskristalliknande struktur"-la, varför
volymökningen av detta vatten blir liten eller ingen.
Tryckbrotrgrans
kp/cm’
12
°0 7 28dygn
Tid
Fig. 9. Lagringstid och tryckbrottgräns för en sandig
lättlera med ca 60 °/o av materialet finare än 0,06 mm
och med 25 °lo lerfraktion,–-vät utan kalk, –
Proctor-vattenhalt utan kalk, • • • våt med 5 "h> kalk,
—–Proctor-vattenhalt med 5 °!o kalk.
Den förstörande verkan av det i kapillärerna
till is frusna vattnet kommer att bero av dess
mängd, och av förekomsten av hålrum på
samma sätt som vid frysning av fuktiga, porösa
material. Vid upprepad frysning tillkommer
betydelsen av vattentransportförmågan, vilken
i regel är ganska liten i stabiliserade leror.
Det adsorptivt bundna vattnet verkar inte
förstörande. En väl komprimerad och koagulerad
lera bör således ha en ganska god resistens mot
sönderfrysning, främst genom att den
förstörande vattenmängden är liten. Resistensen
beror vidare på materialets inre hållfasthet
eller kohesion och dess förmåga att uthärda
spänningarna vid det frusna vattnets
volymökning. Vid upptining minskas vattenvolymen
åter, medan den kapillära volymen är något
större än före nedfrysningen. Genom
konsolidering kan materialet återta sin ursprungliga
volym utan större nedsättning av hållfastheten.
Skulle leran emellertid ha benägenhet för
svällning kan en sådan inträffa innan
materialet hunnit konsolideras efter upptiningen. En
Ca-jonstabiliserad leras benägenhet i detta
avseende är emellertid ganska liten, medan en
leras med monovalenta motjoner är betydligt
större. I det senare fallet kan i ogynnsamma
fall en snabb hållfasthetsnedsättande
konsistensförändring inträffa genom en
urlak-ningseffekt. I extrema fall kan hållfastheten
minskas så att trafiklasten ger ett genombrott,
ett tjälskott uppstår.
Styva leror är i regel mindre tjälfarliga än
lättleror. Mycket grovkorniga jordar är ej
heller tjälfarliga. I området mellan de utpräglade
friktionsjordarna och de utpräglade
kohesions-jordarna finns det tjälfarligaste området. I detta
kan finnas jordarter som har stor förmåga att
hålla kvar huvudsakligen kapillärt vatten.
1056 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
