Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 40 - Aktuella frågor inom arbetsvärderingen, av Per Ahlén och Hans Wallstén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skattar, men som andra har svårt att uthärda
eller ej alls kan fördra? I det senare fallet blir
det tydligen en fråga om att placera rätt man på
rätt plats, varför det då ur
arbetsvärderingssynpunkt torde vara onödigt att ta med någon
faktor eller faktordel "enformighet" i systemet.
Vikt
Frågan om de olika värderingsfaktorernas
inbördes inflytande återkommer av naturliga skäl
ständigt i debatten om arbetsvärdering. Man
talar då om varje enskild faktors vikt. Någon
generell regel kan icke uppställas utan
vägningen måste anpassas för varje system, varvid
en mängd olika synpunkter äger inflytande.
Det har dock naturligtvis sitt intresse att
jämföra vägningen inom olika system. Man har
flera möjligheter att göra en sådan jämförelse.
Denna försvåras dock av det förhållandet att
det icke är möjligt att entydigt definiera vad
som skall anses utgöra en faktors vikt inom
ett värderingssystem.
Ofta utgår man från den teoretiska
spännvidden inom varje faktor, dvs. skillnaden mellan
det högsta och lägsta poängtalet. Denna
differens, uttryckt i procent av summan av
samtliga faktorers poängdifferenser, säges därvid
utgöra faktorns vikt. Ett sådant förfaringssätt
ger emellertid inte alltid en riktig bild av de
olika faktorernas vikt. Detta gäller i synnerhet
faktorer, som är uppdelade i underfaktorer.
Även om det för varje sådan underfaktor finns
något arbete som kan ges högsta teoretiskt
möjliga poängtal är det inte sagt att det finns
något arbete som kan få maximipoäng inom
samtliga underfaktorer. Den teoretiska
maximala spännvidden inom huvudfaktorn är då
tydligen inget korrekt uttryck för dennas vikt
i värderingssystemet.
Det kan även vara så, att det teoretiskt
maximala poängtalet inom en viss faktor ej bör
inräknas vid angivandet av faktorns vikt.
Detta är fallet om man t.ex. inom faktorn "fysisk
ansträngning" förutsätter att hänsyn skall tas
till varje ansträngnings varaktighet, men att
erforderlig återhämtningstid icke skall
inräknas i ansträngningstiden. Då kan tydligen det
teoretiskt maximala poängtalet aldrig uppnås
vid värderingens genomförande. För tunga
arbeten behöver nämligen enligt
arbetsfysiolo-gerna återhämtningstiden vara lika lång som
ansträngningstiden.
Enligt en annan metod behandlar man
samtliga uppnådda poängtal statistiskt och
beräknar med hjälp härav ett medelvärde, som
sedan får ligga till grund för beräkning av de
olika faktorernas vikt.
En tredje metod att beräkna vägning är att
utgå från den praktiskt uppkomna
poängspridningen för varje faktor. Man väljer i ett sådant
fall ut det högsta poängtal som vid
arbetsvärderingen erhållits med ifrågavarande system
och beräknar skillnaden mellan detta och det
lägsta poängtal som åsatts ett arbete.
Som exempel kan anges det resultat som man
uppnår genom att beräkna den praktiska
vägningen inom några olika svenska
arbetsvärde-ringssystem enligt den tredje metoden, tabell 1.
De olika faktorerna har här hänförts till den
vanligast förekommande grundindelningen av
desamma, nämligen skicklighet, ansvar, fysisk
ansträngning och arbetsförhållanden.
Många vill nog påstå att den andra här
nämnda metoden är den riktigaste vid vägning. Även
den kan emellertid i vissa fall vara
missvisande. Så t.ex. kan inom en viss faktor flertalet
poängtal ligga väl samlade kring mitten av
värderingsskalan, några finnas på skalans
nedre del medan endast några få arbeten bedömes
enligt de högre eller högsta poängtalen. Det
kan då icke vara riktigt att betrakta
tyngdpunkten, beräknad på nämnda sätt, som ett
uttryck för faktorns vikt. Ty för de få arbeten,
som erhåller de högsta poängtalen inom fysisk
ansträngning, kanske just dessa poängtal har
avgörande betydelse för hela värderingsresultatet.
Den tredje metoden är givetvis ej heller helt
korrekt. Använder man sig av den praktiskt
möjliga poängspännvidden tar man visserligen
hänsyn till det nyss nämnda förhållandet, då
ett fåtal arbeten har en mycket hög
arbetssvårighet eller innebär mycket svåra arbetskrav
inom en viss faktor. Men förhållandet att
flertalet arbeten inom just den faktorn kanske
innebär låga eller måttliga krav beaktas inte
alls. En kombination av den andra och tredje
metoden vore därför ett riktigare sätt att
uttrycka faktorernas vikt. Att erhålla ett
entydigt matematiskt uttryck för en sådan
kombination är dock svårt.
Enkelt system
I ett arbetsvärderingssystem brukar varje
värderingsfaktor innehålla en gradvis stigande
skala, där graderna avses ge uttryck för den
stigande arbetssvårigheten. Så t.ex. kan
faktorn "praktik" ha följande gradindelning
(verkstadsindustriens värderingssystem):
Grad Gradbeskrivning Poäng
1 —3 månader 0—1
2 3—12 månader 2—4
3 1—4 år 5—7
4 4—8 år 8—11
5 8 år 12
Här föreligger naturligtvis svårigheter att
avgöra om den erforderliga utbildningstiden
fölen viss befattning t.ex. uppgår till 11 månader
eller om 14 månader kan anses behövligt.
Bortsett från detta, torde denna faktorindelning
vara ett gott exempel på en enkel och
lättfattlig värderingsskala.
Utformandet av gradbeskrivningarna utgör
annars en av de större svårigheter, som
system-konstruktörerna ställes inför. Problemet ligger
i att formulera beskrivningarna så att de blir
så entydiga som möjligt men ändå enkla.
Förekommande svenska värderingssystem
visar tydligt de svårigheter konstruktörerna haft
att kämpa med när det gällt att lösa detta
1094 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
