Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 41 - Svensk textilindustri, av Ivar Lindquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mässigt domineras textilindustrin av
bomullsindustrin med ca 12 000 anställda. Ylleindustrin
har 8 000—9 000, trikåindustrin ca 8 000,
linneindustrin ca 3 000 och slutligen sidenindustrin
ca 1 000.
Det är en ganska utbredd uppfattning, att
textilindustrin till övervägande del skulle bestå
av småföretag. I och för sig är det inte något
fel med småföretag. Det finns ingen grund för
uppfattningen, att ett företags effektivitet
skulle vara proportionell mot storleken. Ser man
emellertid på de enskilda företagens storlek
kan man konstatera, att textilindustrin
ingalunda är någon småindustri i jämförelse med
annan svensk industri.
Antalet anställda per arbetsställe är större
endast i gruvindustrin och massa- och
pappersindustrin. Bara i Borås finns två textilföretag
med mer än 2 000 anställda och ytterligare tre
med 600—1 000 anställda. 1951 års
företagsräkning visar, att mindre än 1 % av
bomulls-och ylleindustrins arbetareantal var sysselsatta
inom småföretag. Motsvarande siffra för
trikåindustrin var 3,5 %. En internationell
jämförelse visar, att den genomsnittliga
företagsstorleken inom textilindustrin i övriga Europa
och Amerika är mindre än hos oss.
Rent allmänt kan man säga, att
textiltillverkningen här i landet helt domineras av de stora
företagen, men att en mindre del av
tillverkningen fördelas på ett relativt stort antal
mindre företag. Man kan uttrycka det så, att det
i regel icke är tekniskt ekonomiskt möjligt att
bedriva textilindustri i mindre enheter, men
att det finns en del mindre områden, inom
vilka stordrift inte ger några egentliga fördelar.
Med utgångspunkt från den felaktiga
förutsättningen att textilindustrin skulle vara en
utpräglad småindustri, har den varit föremål
för den ekonomiska expertisens välmenta men
icke uppskattade omsorger. Inom de kretsarna
har man lancerat ett nvtt ord, nämligen
strukturrationalisering. I detta ord inlägger man
allt efter behov olika betydelser från
prisöverenskommelser till företagsfusioner. Ordet är
nytt, men de företeelser, som det täcker, är
lika gamla som den ekonomiska historien. Man
har menat, att textilindustrin vore i trängande
behov av en strukturrationalisering i
betydelsen sammanslagning av företag till större
enheter.
Den svenska textilindustrin är en av landets
äldsta industrigrenar och har genomgått
otaliga utvecklingsprocesser och kriser med
sammanslagningar och nedläggningar av företag
som följd. Samtliga större textilföretag här i
landet har uppstått genom fusioner, och den
processen fortgår alltjämt. Varje samgående av
företag leder emellertid inte till rationalisering.
Åtgärder av det slaget är naturligtvis
berättigade endast om de leder till mätbara fördelar,
och kombinationerna måste väljas med all den
omsorg, som endast fackmannen är mäktig.
Resultatet av de under många årtionden
genomförda fusionerna har lett till en
tillverkningskoncentration, som torde sakna motstycke
i andra svenska industrigrenar. Sålunda svarar
exempelvis två företag för ca 45 % av
yllevävnadsproduktionen, två företag för 60 % av
damstrumptillverkningen, fem företag för 50 %
av underklädesproduktionen. Inom
silkesindu-strin svarar tre företag för 100 % av
fodertillverkningen och inom bomullsindustrin fyra
företag för 45 % av hela produktionen. Vidare
kan nämnas, att fyra företag inom
bomullsindustrin svarar för ca 85 % av all
lakanstillverkning och 92 % av all blåtwills. Man kan
konstatera, att svensk textilindustri såväl
stor-leksmässigt som strukturellt väl kan hävda sig
såväl i jämförelse med annan svensk industri
som med textilindustrin i utlandet.
Teknisk standard
Mekaniseringsgraden är mycket hög inom
textilindustrin. Var finner man i andra
industrigrenar exempel på att en arbetare betjänar
tusentals maskinenheter, som fallet är i
spinnerierna, eller 40 och mera så komplicerade
maskiner som moderna vävstolar* och
stickmaskiner? Den tekniska utvecklingen på
maskinområdet för textilindustrin är
utomordentligt snabb. Den redan tidigare höga
mekaniseringsgraden ökar för varje dag.
Det finns få upplysningar, som kan utgöra ett
konkret underlag för en jämförelse av den
tekniska standarden inom olika länders
textilindustrier. På de områden, där en sådan
jämförelse är möjlig, kan man konstatera, att den
svenska textilindustrin väl kan mäta sig med
andra länders i fråga om teknisk effektivitet.
Andelen automatiska bomullsvävstolar var t.ex.
1957 i Sverige 90 %, i Storbritannien 16 i
Västtyskland 47 % och i Holland 38 %. Det
ligger för övrigt i sakens natur, att man i ett
höglöneland som Sverige genom långt driven
mekanisering och automatisering söker minska
den manuella insatsen så mycket som möjligt.
Textilindustrin utgör därvid inget undantag.
Därmed följer i praktiken en ökning av
kapitalinsatsen, som blir allt större och större.
Kostnader
I textilindustrin är totalt investerat 3 500 Mkr.,
vilket egentligen endast överträffas av
metall-och verkstadsindustrin med 20 000 Mkr. sariit
massa- och pappersindustrin med 10 000 Mkr.
Utslaget per arbetare går det 89 600 kr. inom
textilindustrin, vilken siffra placerar
textilindustrin på tredje plats bland svenska
industrier. Den överträffas endast av massa- och
pappersindustrin, dryckesvaru- och
tobaksindustrin samt den kemisk-tekniska industrin.
Vid investering i dag inom spinnerier,
väverier och en viss del av trikåindustrin uppgår
anskaffningskostnaderna för
maskinuppsättningen till en arbetare till 750 000—1 000 000 kr.
Då textilindustrins investeringar per arbetare
är högre än i de flesta andra industrier,
behöver det icke närmare förklaras, att
anläggningarnas utnyttjningsgrad är av avgörande bety-
1122 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
