Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 44 - Nya material - Plastbeläggning för miniatyrgolfbanor, av SHl - Enkristaller av metaller med hög smältpunkt, av SHl - Höghållfasta stål för hög temperatur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya material
Plastbeläggning för miniatyrgolfbanor
Upprätthållande av en god yta på
miniatyrgolfbanor har visat sig vara ett svårlöst problem på grund
av den svåra slitning som banorna utsätts för. Man
är i allmänhet glad, om man får ytan att hålla en
hel säsong, och man måste då ständigt hålla den
fri från lösrivna partiklar.
I USA har man emellertid nu börjat använda en
polyuretanbeläggning, som uppges hålla två
säsonger och ibland tre. Man använder en lösning av en
tvärbunden elast, dvs. allt isocyanat samt alla
hydr-oxidgrupper och andra reaktiva grupper har
reagerat. Produkten kan trots detta lösas i
dimetylforma-mid, innehållande högst 1 % av en icke angiven
tillsats.
Lösningen är en gul sirap, innehållande 30—40 %
elast, och har 20—80 P viskositet. Den kan
anbringas bl.a. med pensel eller rulle. Den erhållna
filmen har 175—385 kp/cm2 brottgräns och 850—
950 % brottöjning. Den häftar bra vid gummi
(naturligt och syntetiskt), PVC, väv, trä, läder och
betong men dåligt vid metaller.
Vid beläggning av golfbanor lägger man på
lösningen i två skikt; det första får torka innan det
andra anbringas. Innan det senare torkat beströr
man ytan med ett skarpkantigt polyuretanpulver
med 1,5—2 mm kornstorlek. Efter en lätt tryckning
med en trävals får beläggningen torka, varefter
överskott på pulver sopas bort. Det kvarvarande
har delvis löst sig och har blivit fastsvetsat vid
underlaget (Industrial & Engineering Chemistry aug.
1960 s. 31 A). SHl
Enkristaller av metaller med hög smältpunkt
Enkristaller av högsmältande metaller och
metall-föreningar (tabell 1) tillverkas nu kommersiellt i
USA genom en kristallodlingsprocess liknande den
som tillämpas för safirer (Tekn. T. 1950 s. 1139).
Man smälter emellertid med ljusbåge i stället för
med låga. En stor fördel är härvid att ingen
behållare för materialet behövs, varigenom förorening
Tabell 1. Egenskaper hos enkristaller av metaller
och metallföreningar
Smält- Hårdhet Största Största
punkt diameter längd
°C Vickers mm mm
Volfram ............ 3 380 67 16 300
Molybden ........... 192 19 300
Vanadin ............ 1 726 189 19 300
Niob ................ 2 415 167 9 300
Tantal .............. 119 16 300
Titanoxid Ti01M ... Titan(III)oxid TisOs . . ca 1 760 1 406 9 50
.. okänd 1 351 6 12
Titankarbid TiC0 94 .. Molybdendisilicid ... . ca 3 200 3 230 9 19
2 030 1 097 6 12
av det undviks samt att högre temperatur kan
uppnås och olika atmosfärer kan användas.
Enkristaller har större duktilitet än polykristallina
material. De innehåller relativt små mängder
föroreningar och kan bearbetas och formas vid
betydligt lägre temperatur än den vanligen använda. Man
kan t.ex. gänga en enkristall av volfram vid
rumstemperatur utan att den spricker. Enkristallerna är
icke porösa; deras densitet är inom försöksfelen
lika med den teoretiska.
De nya enkristallerna kan bidra till lösandet av
många problem inom högtemperaturelektroniken,
och de bör kunna göra god tjänst när materialet
skall tåla nötning, korrosion och hög temperatur.
Volframkristaller kan t.ex. med fördel användas till
kontaktspetsar i vakuumbrytare, tilledningstrådar i
vakuumapparater och i andra fall då god avgasning
är av betydelse.
Halvledare för hög temperatur kan tillverkas av
icke-metalliska enkristaller, t.ex. av titandiborid.
Flera av oxidkristallerna har intressanta
elledningsegenskaper. Titandiborid har en ovanlig
kombination av god ledningsförmåga, hårdhet och resistens
mot korrosion (Materials in Design Engineering aug.
1960 s. 13—14). SHl
Höghållfasta stål för hög temperatur
I Storbritannien tillverkas nu tre höghållfasta,
rostfria stål för användning vid hög temperatur. Som
utgångspunkt vid utarbetande av dessa stål har man
valt ett 12 fl/o kromstål med låg kolhalt. Härdat har
detta rimliga mekaniska egenskaper, men dess
hållfasthet minskas genom upphettning till 650°C som
kan behövas efter svetsning. Krom gynnar bildning
av ferrit, varvid härdningseffekten förloras. Detta
kan man hindra genom att öka kolhalten, men
stålet förlorar då sin svetsbarhet, och dess slagseghet
minskas.
För att erhålla ett högtemperaturstål måste man
först och främst öka kromstålets resistens mot
anlöpning genom tillsats av legeringsämnen, såsom
molybden och vanadin. Då dessa element också
gynnar ferritbildning, måste stålet stabiliseras genom
tillsats av t.ex. nickel och niob. De nya stålen, som
kallas Jethete, är därför 12 % kromstål med låg
kolhalt, innehållande molybden, vanadin, niob och
vissa andra ämnen.
Jethete M.151 innehåller sålunda Cr, Ni, Mo och V
i sådana mängder att stålet är fullständigt
austeni-tiskt vid lösnings- och svetstemperatur. Dess
resistens mot anlöpning är inte så stor att den hindrar
mjukglödgning före bearbetning. Stålet används mest
som plåt som måste kunna göras tillräckligt mjuk
för formning. Det kan därefter härdas genom en
relativt enkel värmebehandling som inte fordrar
särskilt hög upplösningstemperatur.
Jethete M.152 liknar Jethete M.151 i
sammansättning men har särskilt hög slagseghet och låg
omslagstemperatur från segt till sprött brott. Det har
avsevärt högre hållfasthet än 12 °/o kromstål. Jethete
M.153 innehåller Cr, Ni och Mo. Det är något
billigare än Jethete M.152 och har utarbetats till
ändamål, för vilka M.152:s höga hållfasthet inte fordras.
De nämnda stålen har god hållfasthet vid 400—
500°C. För gasturbiner behövs emellertid stål som
tål högre temperatur. Man tillverkar därför Jethete
M.160 som innehåller Cr, Ni, Mo, V och Nb, det
sistnämnda elementet ger den önskade ökningen av
högtemperaturhållfastheten. Det senaste stålet i
serien är Jethete M.210, som innehåller Cr, Ni, Mo,
Co och B och kan användas vid ännu högre
temperatur än M.160 (Metallurgia jan. 1960 s. 25—26). SHl
1216 TEKNISK TIDSKRIFT 19<50 H. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
