Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 8 - Fastighetsbildningens roll i omdaningen av vår landsbygd, av Gerhard Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 5.
Fastighetsindelning av
by i Jönköpings
län, t.v. före,
t.h. efter
om-reglering.
ytterligare minskar möjligheterna att till fullo
sysselsätta familjearbetskraften. I samband med
omreglering kan i regel viss jord inköpas och
bl.a. användas för att kompensera odlad mark,
som igenplanteras till skog. Detta speciella
tillfälle bör därför utnyttjas, så att man får fram
en markanvändning, som verkligen står sig för
framtiden. Sedan produktionen på detta sätt
koncentrerats till de bättre områdena, kan man
satsa på dessa, höja produktiviteten genom
grundförbättringar och förbättra fältformen
genom att eliminera brukningshinder. Gränserna
mellan odlad mark och skog måste ofta
ändras, så att välbelägna och för maskindrift
lämpade fält erhålls, fig. 4.
Storleks- och arronderingsförbättring
i kombination
Med omreglering kombineras vanligen också
ofta långtgående storleksrationalisering.
Kombinationen har många fördelar. Förfarandet
blir smidigare och resultatet bättre, genom att
de nya fastigheterna inte i samma grad
behöver bindas av det tidigare innehavet av mark
utan mera kan planeras med hänsyn till en
lämplig indelning. Marktillskotten kan på ett
enkelt sätt samarbetas med kvarstående
fastigheter, och man undviker den ofta
uppträdande risken med sammanläggning av
fastigheter och fastighetsdelar — nämligen att
strukturen ytterligare splittras. Framför allt får man
omedelbart en stark positiv inverkan av före-
taget, genom att storleksökningens och
omar-ronderingens fördelar kombineras.
Jordägarnas egen inställning blir avgjort mer positiv,
då i allmänhet en bonde lär ha lättare att
uppskatta, att han får större fastighet, än att han
får förbättrad arrondering.
Jag föreställer mig, att detta samspel mellan
omarrondering och förvärv av tillskottsjord
borde i högre grad påverka
rationaliseringsorganens inköpspolitik än nu är fallet.
Fortfarande saknas ofta ett program på längre sikt,
då det gäller förvärvsverksamheten. Bara för
att skissera hur en samordning skulle kunna
verka, återges nedan en tänkbar indelning i
områdestyper med olika handlingsprogram.
I områden, som har sådan angelägenhetsgrad
och sådana förutsättningar i övrigt, att de
bedöms komma att bli föremål för fullständig
omreglering inom den närmaste tioårsperioden,
synes nämnderna själva böra söka ackumulera
jord och undvika försäljningar, så att området
görs mera omregleringsmoget.
För områden, som bedöms komma att
omregleras senare, dock fortfarande inom loppet
av 25—30 år, blir det inte rimligt att
ackumulera jord, utan det primära målet blir att
åstadkomma storleksförbättringar. Detta gäller även
om sådana skulle ske på arronderingens
bekostnad, eftersom denna likväl inom en ej
alltför avlägsen framtid kommer att
genomgripande förbättras.
För övriga områdestyper bör visserligen
storleksrationalisering gynnas, men samtidigt bör
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 7 ][149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
