Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 17 - Nya metoder - Reaktionsmotorbränsle ur stenkol, av SHl - Bottenbubbling vid avgasning av metallsmältor, av SHl - Oxidation av biproduktsaltsyra med salpetersyra, av SHl - Skyddsskikt på metalldelar vid värmebehandling, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till en stabiliseringskolonn i vilken de cykliska
kolvätena befrias från lösta gasformiga kolväten.
Slutligen delas produkten genom destillation upp i
bränsle och metylcyklohexan. Bränslet innehåller ca
10 % inte fullt mättade kolvätens en halt som
enligt uppgift kan tolereras.
Beroende på råvarans sammansättning har
bränslet en densitet på 0,87—0,92 kg/dm3, en vätehalt på
12—13 %, ett värmevärde på 10 000—10 200 kcal/kg
eller 8 800—9 300 kcal/1 och en fryspunkt väl under
—60°C. Dessa egenskaper lär vara fördelaktigare än
egenskaperna hos de nu använda
reaktionsmotorbränslena JP-4, JP-5 och JP-6.
I Frankrike erhålls ca 200 000 t/år tjärfraktioner
som är lämpliga för tillverkning av
reaktionsmotorbränsle (Chemical & Engineering News 23 okt. 1961
s. 56—57). SHl
Bottenbubbling vid avgasning
av metallsmältor
Verkan av metallsmältors vakuumavgasning i
skänken (Tekn. T. 1960 s. 14) minskas genom att bara
de övre metallskikten utsätts för vakuum. Vid en vid
Irsid (Institut de Recherches de la Sidérurgie)
utarbetad metod undviks emellertid denna olägenhet. I
skänkens botten har man satt in två porösa
pluggar, som släpper igenom gaser men inte smält
metall, och genom dem pressar man in en ström av
argon eller kväve.
Gasen, som bubblar genom smältan, rör om denna,
driver ut lösta gaser i den samt minskar dessas
koncentration i gasrummet ovan smältan. Strömmen av
inert gas måste regleras mycket noga, särskilt vid
avgasningens början då desoxidationen är den
viktigaste processen. Ett för stort gasflöde kan leda
till att smältan jäser över. Anmärkningsvärt är att
en sänkning av smältans kvävehalt iakttagits även
när kväve släpps in.
Vid prov i en halvstor anläggning vid 32 mb tryck
sänktes metallens vätehalt från 45 till 25 cm3/kg,
dvs. med 45 %, medan dess kvävehalt sjönk från
0,010 till 0,006 % eller med 40 %. En ökning av
behandlingstiden över 20 min medförde ingen
nämnvärd minskning av smältans halt av lösta gaser.
Tätat ståls väte- och kvävehalt har kunnat minskas
med 40 %, och för otätat stål blev minskningen
45 % för väte och 35 % för kväve. I senare fallet
växte omröringen under behandlingen, säkerligen
beroende på att koloxid bildas. Produkten av stålets
syre- och kolhalt gick ned till hälften under
behandlingen. Olätat stål kan avgasas effektivt på mindre
än 6 min.
För att öka desoxidationen av otätat stål har man
tillsatt grafit. Härvid kunde syrehalten sänkas med
70 % genom 8—10 min behandling, och en syrehalt
på 0,005 % kunde erhållas vid 0,06—0,07 % kolhalt
(J Duflot, J Verge & E Spire i Journal of Metals
juni 1961 s. 417—418). SHl
Oxidation av biproduktsaltsyra
med salpetersyra
Utnyttjandet av den saltsyra, som erhålls som
biprodukt framför allt vid klorering av kolväten, har
länge vållat bekymmer och flera metoder för dess
nyttiggörande har utarbetats. Bäst är givetvis att ur
saltsyran framställa klor som kan användas vid
klo-reringen. Detta kan man göra genom elektrolys eller
oxidation t.ex. med salpetersyra (Tekn. T. 1953 s.
653).
Hittills har elektrolys använts mest (Tekn. T. 1958
s. 426; 1960 s. 53); oxidation med salpetersyra är en
sedan länge känd metod som dock bjuder på
svårlösta problem vid teknisk tillämpning, bl.a. på grund
av reaktionsblandningens korrosivitet och störningar
genom bireaktioner, framför allt bildning av
nitro-sylklorid.
I Frankrike har man emellertid nu återupplivat
oxidationsmetoden (Tekn. T. 1961 s. 231). Processen
genomförs i vätskefas vid låg temperatur och
atmosfärstryck med en blandning av salpetersyra och
svavelsyra som oxidationsmedel. Genom noggrann
reglering av reaktionsbetingelserna undviker man
enligt uppgift bildning av nitrosylklorid. Man lär
erhålla klor till ett pris av 27 $/t mot 35,50 $/t vid
den elektrolytiska processen.
Saltsyran oxideras vid 75°C enligt
2 HCl + 2 HN03—► Cl2 + 2 N02 + 2 HaO
Gaserna Clj, och NOs går till en destillationskolonn
som arbetar vid 5,6 b. Klor med 99,9 % renhetsgrad
erhålls som topprodukt, och kvävedioxiden, som
lämnar kolonnens botten i vätskeform, går till ett
torn, i vilket den absorberas och överförs till
salpetersyra.
Blandningen av salpetersyra och svavelsyra späds
ut med det vatten som uppstår vid reaktionen. Den
dras av från reaktionskärlets botten och kan
upparbetas t.ex. genom avdrivning av salpetersyran och
koncentration av den kvarblivande utspädda
svavelsyran genom indunstning.
Hittills har metoden inte fått industriell
tillämpning, men den provas i en halvstor anläggning för
1 t/dygn klor. Reaktionskärlet är en kolonn med
0,57 m3 volym; destillationskolonnen är 180 mm i
diameter och 3,3 m hög. Ingen apparatur för
uppar-betning av den utspädda syrablandningen har satts
upp (Chemical Engineering 1 maj 1961 s. 42, 44). SHl
Skyddsskikt på metalldelar
vid värmebehandling
Den stora användningen av värmeresistenta
legeringar har medfört ett betydande intresse för deras
skydd vid värmebehandling och betning. När
hög-temperaturstål, kobolt- eller nickellegeringar
värmebehandlas bildas på dem ett glödskal som inte kan
avlägsnas genom vanlig syrabetning. Ofta måste
man ta till en långvarig behandling som medför
korngränskorrosion, selektiv etsning och stor
metallförlust.
Man kan visserligen hindra metallernas oxidation
under värmebehandlingen genom att upphetta i
saltbad, reglerad atmosfär eller vakuum, men den
utrustning som härvid behövs är dyrbar och lönar
sig bara vid stortillverkning. Ekonomiskt mera
tilltalande är då att belägga metallen med ett
skyddsskikt som minskar oxidationen och underlättar
betningen.
Innan skyddsskiktet läggs på måste metallytan i
regel noggrant befrias från fett, olja,
korrosionsprodukter, smuts, fingeravtryck eller andra ämnen som
kan minska skyddsskiktets adhesion till metallen.
Silikoner med 20—60 000 cSt viskositet kan
användas på rostfria stål. Dimetylsilikon är lättast
tillgänglig, och en viskositet på ca 50 cSt har visat
sig bäst. Silikonen kan anbringas med pensel eller
rullstöplare. Beläggningen förblir oljig och kan inte
skrapas av; ofta kan man stapla silikonbelagda
plåtar utan att skyddsskiktet skadas nämnvärt. Vid
värmebehandlingen faller silikonen sönder under
avgivande av rök.
Stålet betas i ett bad, innehållande 15—35 % HNOs,
1,5—8,0 % HF och vatten. Vid användning av
sili-konskyddsskikt blir den totala metallförlusten 2,5—
468 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
