Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 20 - Debatt: Kommentar till kompromiss överenskommelse vattenkraft — naturskydd, av Gunnar Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Striden har främst gällt sjöar, potentiella
årsmagasin, och kvantitativ jämförelse kan också grundas
på sjöareal.
Vad som hittills vunnits — 2 TWh/år av landets
utbyggnadsvärda 80 TWh/år — är sålunda inte
mycket, knappt en femtedel av det absoluta
minimikravet på en kulturnations hänsyn till
naturvärdena. Men en första början är gjord, en arbetsgrund
lagd för huvuduppgiften, att åstadkomma ett
rimligt stort representativt urval undantag från
utbyggnad.
Arbetsuppgiften
Vilken är då den aktuella målsättningen?
Urvalet av bevarad sjö-älvnatur, för studium och
upplevelse, måste vara någorlunda fulltaligt
representativt för Norrlands många mycket olika
naturregioner — från kusten till Kölen, från
Nordkalotten till Rogen. Reservaten måste bli många, och
klokt fördelade. Men också någorlunda stora:
samhörig sjö-älv med bevarad naturlig vattenrytm,
varav både deltabalans och översilningsmark, fågel och
fisk beror. Inte minst fiskvården kräver stora
reservat: åtminstone en storälv kvar för
laxreproduktion är ett av de absoluta kraven.
Beaktas må även fiskets betydelse för
vattenreservatens fritidsbruksvärde: för
norrlandsbefolkningens trivsel, från skogs- och fjällbyarnas fiske i
hemmavattnen till tätorternas veckoslutfärder, med
till-lägg av den växande sportfiskarströmmen från hela
semestersverige. Reservatens fritidsfunktion kräver
sådan dimensionering, att slitage och beskattning
inte blir skadligt intensiv.
Men varför ska det behövas fullständiga undantag,
kan inte sjöarna-älvarna ganska väl fylla sin
fritidsfunktion trots utbyggnaden, om man ägnar
gemensam omsorg åt landskapsvård och fiskodling?
Mycket kan vinnas genom moderation och
skyddsåtgärder — den stora naturvårdsuppgiften inom
den väldiga majoritet vattendrag som skall
exploateras. Men ingreppen betyder likväl mestadels
allvarlig skada, inte sällan total förstörelse; då hjälper
ingen landskapsvård.
Orsaken kan vara speciell känslighet, deltan och
andra formationer, varmed eljest moderata ingrepp
blir katastrof. Men avgörande är ingreppens
stegring till det våldsamma.
Jätteprojekt, totalförstörelse
De statliga storprojekten har numera nått sådana
dimensioner att skadan blir förstörelse.
Sjöregleringar med 10—20 m dämningshöjd dränker hela
strandregionen och förjagar allt liv som hörde till
sjön. Därtill kommer avsänkningens trista
landskapsbild, de långa perioderna innan magasinet är
tillnärmelsefyllt och den döda sjöbotten ligger bar
hundratals meter, stundom kilometerlångt och mer
ut från nystranden. Exempel är: Gardiken i
Tärna-bygden, dämningshöjd 18 m, hundra personer
tvångsförflyttade, utbyggnaden just färdig för
magasinsfyllning våren 1962; Tjaktajaure i Blackälven
med Heliga Fallet, vid porten till Sarek: sjön 34 m
dämningshöjd, 90 m vid kraftverksdammen;
Vietas-projektet: Satisjaure, debutdämd 20 m, i
Suorvama-gasinet den senaste regleringens 19 m amplitud
påbyggd med ytterligare kraftig höjning, och Stora
Sjöfallet i turbintunnel.
Padjelantapropositionen
Vattenfalls regionplan för Stora Lule älv
projekterade fullständig utbyggnad, våldsam reglering av
alla tre källsjösystemen: Sourvajaure och
Satisjaure—Sitasjaure med Stora Sjöfallet i kraftstation
Vietas, och Padjelantasjöarna,
Vastenjaure—Viri-jauresystemet, i kraftstation Vuojat.
Vuojatprojektet slopades — det var den största
vinsten på naturvärdekontot, en bragd av
naturskyddets talesmän att ha räddat Padjelanta. Men
när nu propositionen framlagts, kan det vara
berättigat att erinra om den faktiska innebörden.
Förslaget innebär ett byte, där Vattenkraftparten
kan summera kraftbalansräkningen sålunda: "I Lule
älv avstår vi från Vuojatätno, istället bygger vi
Vietasstationen mitt i Stora Sjöfallsparken. För
ny-skydd avstår vi 900 MkWh/år (Vuojat) men tar
1 000 (Vietas) ur det som redan var
nationalpark-skyddat, inte så helt dålig affär. Helst inte om
man lägger till de ytterligare 900 MkWh vi tar från
Blackälvanläggningen, med sitt insnitt i Sareks
nationalpark."
Padjelantapropositionens sammankoppling med
förslaget att spoliera Stora Sjöfallsparken tillspetsar
den viktiga frågan om naturreservatens bruksvärde.
Padjelanta blir nordeuropas förnämsta
vildmarksreservat, grandiost som strövområde både för björn,
örn och fjällkarl. Men kan det ersätta Stora
Sjöfallsparken som turistområde, menige mans
semes-terfärdled? Det fina med ett långt sjöstråk är
möjligheten till någorlunda bekväm turisttrafik i stor
skala med ringa ingrepp. Padjelanta är av helt
annan karaktär, både svårframkomligt och känsligt,
kan inte öppnas för intensiv turisttrafik utan hårt
intrång, sådana anläggningar i vägar och hotell som
bryter dess egenart och vildmarksvärde.
Svenska Nationalhushållet behöver både
vildmarken Padjelanta och semesterleden Stora Sjöfallet.
Den nya nationalparken beslutad, som
kompensation för Lilla Lule älv, också för hittillsvarande
Suorvaingrepp, men Stora Sjöfallsförstörelsen
från-kopplad för bättre prövning -—• det vore den mest
realistiska lösningen. Ty Vietasföretaget är
ogynnsamt också rent affärsmässigt: på samma olönsamt
höga investeringskostnadsnivå som de inaktuella
Torne—Kalixprojekten, där man klokt anpassat sig
till den kraftekonomiska verkligheten. Naturens
hopp står till den ekonomiska realismen.
Ny giv
De senaste statliga storprojekten är mestadels
mycket dyra. Torne—Kalixutredningen visar en
anläggningskostnad av storleksordningen fyra till fem
gånger motsvarande anläggningskostnad för
värmekraften. Detta sammanhänger med att dessa
återstående älvars naturtyp är mindre lämpad för
utbyggnad, så att exploatering blir både extra dyr och
förödande: liten sjöareal, det betyder våldsam
magasinsreglering, och jämnflack älvprofil med
utspridd fallhöjd, det betyder älvloppet avtrappat med
en serie höga kraftstationsdämningar som dränker
dalen långt uppströms. Utredarna säger också att
det vore orimligt, fast de formulerar det försiktigt:
"så hög kostnad att utbyggnad inte kan anses ha
omedelbar aktualitet". Motsvarande gäller för
Västerbottens sista älv, Vindelälven: utbyggnadstekniskt
ytterst olämplig naturtyp. Man hoppas att när
regionplanen framlägges också här resultatet skall bli:
icke aktuellt.
Vi står inför ett epokskifte, de stora
vattenkraftprojektens svenska guldålder går mot sitt slut —
men epokskiftet, som man räknat med skulle dröja
åtminstone fram till 1970-talet, bör med rådande
marknadsläge börja omedelbart. I klar insikt om den
nya situationens krav har Vattenfallsstyrelsen
beslutat en radikal investeringsomläggning, minskning av
vattenkraftutbyggnaden till hälften och istället
produktionsökning genom värmekraft. Gunnar Beskow
560 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
