Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 27 - Självreparerande automata, av Lars E Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Självreparerande
automata
Studerar vi samspelet mellan människa och
natur, finner vi att många av våra aktiviteter
lika gärna kan utföras av maskiner. Vi
konstruerar sådana, dvs. försöker dirigera
förlopp i naturen i enlighet med våra önskningar.
Men det är ej möjligt för oss att helt isolera
dessa önskade händelser från andra, störande
händelser i naturen, och vi finner att
maskinerna ej gör precis det vi vill. Vi talar då om
fel. Nu önskar de flesta människor överlåta så
mycket som möjligt av sitt arbete till
maskiner, reparationsarbetet ej undantaget. Detta
leder till frågan om en självreparerande maskin
kan existera.
När maskinerna nu börjar bli mycket
komplexa, tvingas vi att behandla denna fråga
vetenskapligt. Hitintills har vi, kanske något
skyggt, medgivit att fel förekommer, men haft
den attityden att de berott på tillfälliga
tekniska ofullkomligheter, som dock alltid skulle
kunna bemästras, oberoende av maskinernas
komplexitet. En naturvetenskaplig behandling
av felbegreppet leder emellertid till en radikal
syn på en maskin, en syn som ej längre
beskriver den färdiga maskinen som ett avslutat
kapitel, utan som omfattar alla tre faserna:
konstruktion, nyttiggörande och underhåll. Full
automatisering av de båda sista faserna
medger automatiskt reparerande maskiner med
mycket långa, ehuru ändliga, livslängder. Om
automatiseringen utsträckes till alla tre
faserna, kan vi t.o.m. tala om obegränsat långa
maskinlivslängder, men endast i samband med
vad som i det följande skall kallas
icke-vällo-kaliserade maskiner.
Vi skall här ta upp självreparation som ett
möjlighetsbegrepp inom teorin för automata
(automatum: maskin i allmän bemärkelse;
pluralis: automata). Med en rättfram syn på
fel-begreppet — avvikelse från strikt determinism
— kommer vi här till strukturer hos
automatiskt reparerande automata, vilka mycket
påminner om strukturer hos levande organismer.
De begränsade livslängderna hos ordinära
(vällokaliserade) automata kan jämföras med
de ändliga livslängder vi observerar hos alla
Laborator Lars"Löfgren, Stockholm
621-52
växter och djur, betraktade som individer. De
obegränsade livslängderna hos
icke-vällokalise-rade, självreparerande automata kan jämföras
med t.ex. livslängden hos människosläktet,
betraktat som helhet. Hitintills har detta fortlevt
i hundratusentals år. Som vi skall se, måste en
icke-vällokaliserad, självreparerande struktur
innehålla självreproduktiva delstrukturer, och
vi kan således fastställa ett samband mellan
begreppen självreparation och självreproduktion.
Inom teorin för deterministiska automata
studeras frågor som dessa: Vad kan automatiska
räknemaskiner beräkna? Vad kan konstruktiva
automata konstruera? Båda maskintyperna
för-utsättes tillhöra väldefinierade klasser,
vanligen definierade på rekursiv basis. Både vid
processen att formulera klasserna och vid
formuleringen av frågorna leds vi intuitivt av
observationer av vår omgivande fysikaliska
och biologiska värld. Exempel är Turings
välkända formulering av "Turing-maskinerna"
och den resulterande klassen av
beräknings-bara tal, vidare von Neumanns teori för
konstruktiva automata och hans studium av
självreproduktion som ett möjlighetsbegrepp. John
von Neumann var en av de egentliga
upphovsmännen till de moderna automatiska
räknemaskinerna. Hans idéer om automatisk
konstruktion får ses som generalisering av automatisk
beräkning; von Neumann hann ej avsluta
denna teori. Ett posthumt verk, "The theory of
automata"1, kommer ut i år. Ytterligare
exempel på teoribildning inom automatumområdet
har vi i Moore’s
Garden-of-Eden-konfiguratio-ner2. Trots att en sådan konfiguration
(sammanställning av delar, dvs. en konstruktion)
låter sig väl definieras och kan existera som
en konfiguration vid "tidernas begynnelse",
kan den aldrig senare uppstå som resultat av
ett konstruktivt automatum.
Vi skall i det följande se på von Neumanns
konstruktionsbegrepp från fysikalisk synpunkt
och antyda hur teorin kan byggas ut till en
icke-deterministisk teori för automata, med
vars hjälp vi skall studera begreppet
självreparation.
teknisk tidskrift 1962 h. 697 (jq3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
