Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 42 - STF oktober - Klassificeringssällskapen och fartygsstålet - Modern bilbensin - Styv skumplast - Mikroelektronik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan av el t provningsprotokoll och en viss skräck
för kontrollanten är av viss betydelse för
noggrannhet i tillverkningen.
Modern bilbensin
Tekniska Fysikers Förening fick tisdagen den 16
oktober aktuell information om motorbensin. Olle
Thelin, Mobil Oil AB, började med att analysera de
krav bilmotorn av i dag ställer på bensinens
knackningsbeständighet m.m. och berättade om hur
oljebolagen söker tillmötesgå dessa krav. Redan
definitionen av oktantalet är en kontroversiell fråga. Ett
par laboratoriemetoder och några praktiska
mätmetoder ger i allmänhet skilda värden på oktantalet för
en och samma bensin. En viss motors oktantalskrav
är dessutom olika under skiftande arbetsvillkor. Av
ekonomiska skäl har man valt att ge bensinen
lämplig knackningsbeständighet genom tillsats av vissa
blyföreningar med lämplig kokpunkt. Därmed
föreligger emellertid risk för att beläggningar av blyoxid
skall uppkomma i motorns förbränningsrum. Dessa
beläggningar kan vålla glödtändning och måste
motverkas med hjälp av andra tillsatser till bensinen.
Thelin berättade även om bensinens
flyktighets-egenskaper, dess oxidationsbeständighet samt risken
för isbildning i förgasaren. Ett intressant motmedel
mot isbildning i stället för sprit är tillsats av
ytakti-va ämnen som gör att bildad is lätt lossnar från
underlaget.
Av största allmänna intresse vid den följande
diskussionen var kanske frågan om hur många olika
bensinkvaliteter som är berättigade. Den
högoktani-ga bensinen har i regel högre densitet och högre
värmevärde per liter. Skatten utjämnar den relativa
skillnaden i framställningskostnad och besparingen
vid användning av regularbensin är därför tveksam.
Värmevärdeförhållandet varierar emellertid och
någon definitiv ekonomisk jämförelse kan därför ej
göras, hävdade Thelin.
Styv skumplast
Vid det första S/f/i-sammanträdet för hösten,
onsdagen den 17 oktober, talade David Bickel,
Bofors-Tidaholmsverken AB, om skumplast — expanderat
material i en expanderande marknad. Föredraget
åtföljdes av en mycket åskådlig demonstration av
en uretanskumning.
Efter andra världskriget har utvecklats en rad
skumformiga material, vars egenskaper kan
varieras inom vida gränser. De vanligaste skumplasterna
är av PVC-, polystyren-, polyester-, fenol- ocli
ure-tantyp, men flera andra grundmaterial kan också
användas. Skummens medeldensitet (förhållandet
mellan vikt och volym inklusive porer) kan varieras
inom gränserna 10—800 kg/m3.
Användningsområdena är många och ökande i
antal. Mjuka skum användes som stoppningsmaterial
och madrasser. Textillaminat kan väntas erbjuda en
mycket stor marknad. Skummen kan också
användas som isolerings- och flytkroppsmaterial.
emballage och som kärnmaterial i
sandwichkonstruktioner.
Bickel koncentrerade sig på de styva
polyuretan-skummens användning (Tekn. T. 1962 s. 390) inom
kyltekniken. Tillverkningen av polyuretanskum är
nu ca 60 000 t/år och väntas öka kraftigt. Endast
15 % av tillverkningen utgöres dock av
hårdskum-typ men produktionen av denna väntas inom 10 år
bli lika stor som av den mjuka typen.
Framställning av uretanskum kan ske enbart
genom tillsats av vatten, som reagerar exotermiskt
med de fria isocyanatgrupperna under bildning av
koldioxid. Den utvecklade koldioxiden blåser upp
polymeren till skum. Den senare erhålles vanligen
genom addition mellan
difenylmetan-4,4’-diisocya-nat, som är bland de mindre giftiga isocyanaterna,
och en popyol (polyestrar och polyetrar).
Vanligare är de freonblåsta skummen, som
erhålles genom att freon (oftast CFC1„) avdunstar och
bildar porer under den exoterma reaktionen. De
freonblåsta, styva skummen med en medelintensitet
av 30—80 kg/m3 har god isoleringsförmåga och
goda mekaniska egenskaper. Skumningen kan utföras
in situ, men härvid fordras noggrann dosering och
kraftiga gjutformar. Med tiden ändras
värmeledningsförmågan därför att porernas
gassammansättning ändras på grund av diffusionsprocessen
Förändringarna är dock inte stora så länge
temperaturen är högre än ca — 40°C.
Mikroelektronik
SER ägnade torsdagskvällen den 18 oktober åt den
mikroteknik som i tysthet håller på att
revolutionera elektroniken (Tekn. T. 1962 s. 1109). Gerhard
Westerberg från Transistorgruppen på KTH
berättade om hur utvecklingen nu går från de separata
komponenterna mot integrerade enhetskretsar på
kort eller i block med bl.a. en avsevärt ökad
funktionssäkerhet som följd. Samtidigt rationaliseras och
automatiseras tillverkningen. Vid sidan om dessa
fördelar framstår vinsten i utrymme, vikt och effekt
mer som biprodukter. Tre huvudsteg i utvecklingen
representeras av mikromoduler, mikrokretsar och
mikro (-krets-) block.
Mikromoduler borde hellre kallas mikrokretsar med
konventionella komponenter och har ej med
moduler i konventionell bemärkelse att göra.
Framsteget ligger främst i standardiseringen av
kretsfunktionerna till enhetskretsar som i sin tur kan
byggas samman till större enheter. Tekniken har
drivits radikalt inom siffermaskintekniken.
Transistorgruppen på KTH har byggt fem olika
typer av mikromoduler, diodgrind, sättgrind för
ställning av räknare, vippa för upp till 2—3 MHz,
inverterare samt förstärkare med diodgrind. De
arbetar med spänningar från — 6 till + 6 V och är
uppbyggda av konventionella miniatyrkomponenter
som har svetsats samman och gjutits in i block.
Varje block har sex anslutningar som är ordnade
så att de passar modulsystem för tryckta kretsar.
I utlandet har byggts en rad typer av
mikromoduler. Kylningsproblemet har visat sig svårt, särskilt
när man når packningstätheter på 20 komponenter
per cm3. Man strävar att få så små förluster som
möjligt. General Electric har emellertid i en typ
utnyttjat förlusterna till att värma katoderna i system
med elektronrör som arbetar vid ca 580°C.
Mikrokretsarna består av på glas eller keramik
utfällda, ledande och isolerande beläggningar. Genom
att variera mönster och utfällningsföljd och genom
att utnyttja etsning kan man framställa olika
passiva komponenter direkt på underlaget. Aktiva
komponenter löds fast. Man når komponenttätheter om
ca 30 komponenter per cm3.
I mikroblocktekniken arbetar man som regel med
halvledarmaterial som i olika kombinationer bildar
såväl aktiva som passiva komponenter. Ett
mikroblock med ca 30 komponenter har måtten 3X6X1
mm och kostar nu ca 500 kr. En ytterligare
utveckling är General Electrics hinntransistorer där
elektronerna ej diffunderar utan rör sig under inverkan
av fältkrafter. Man har nått brantheter på 25 mA/V
och en högsta oscillatorfrekvens om 17 MHz.
Mikroelektroniken har skapat en helt ny
tillverkningsteknik. Man använder t.ex. elektronstrålar för
att fräsa ut mönster i motståndsskikt på glas.
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 42 2171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
