Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 45 - Teknisk-ekonomisk taktik vid forskning, av Olof Sundén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Även om man avlägsnar den statiska
elektriciteten, uppvisar emellertid de syntetiska
fibrerna en besvärande nedsmutsning. Här
föreligger snarare ett mycket komplicerat
interde-pendensproblem mellan materialets karaktär
— populärt kan man säga dess hårdhet — samt
dess formgivning, den yta formgivningen ger
upphov till och i någon mån den statiska
elektriciteten.
Vid den formgivningsteknik som man hittills
använt för "mjuka", smältbara fibermaterial
har man kunnat bibringa dem en slät och jämn
yta, men materialets egen "mjukhet" och
yt-adsorption har då medfört att ytan kvarhållit
smuts, som hamnat på den genom t.ex.
elektrostatisk attraktion. Syntetfibrer av dylika
material, t.ex. nylon, torde man därför inte kunna
göra mycket åt i nedsmutsningsavseende.
Andra fibermaterial med mycket hög
smältpunkt och högre "hårdhet" saknar denna
yt-adsorption. De har å andra sidan med gängse
formgivningsteknik inte kunnat bibringas en
tillräckligt jämn och slät yta. På grund av
sprickor och fibrös karaktär hos ytan,
kvarhålles därför den smuts som hamnat på sådana
material.
Först genom att utbilda en ny
formgivningsteknik för "hårda" fibermaterial, som tillåter
utbildningen av en absolut slät och jämn yta
hos dessa, lyckades det att framställa den
första syntetiska fibern utan besvärande
nedsmuts-ningsegenskaper, trots att fibermaterialet
alltjämt kan vara statiskt elektriskt, när det inte
är specialbehandlat häremot.
Problemet kunde lösas, därför att man på ett
tidigt stadium anade, att det rörde sig om ett
interdependensproblem. De traditionella
forskningsinsatser, som man överallt i världen gjort
för att lösa nedsmutsningsproblemet, förefaller
i denna belysning föga framgångsrika. Man
tillverkar i dag totalt 1 Mt syntetfibrer med
dåliga nedsmutsningsegenskaper motsvarande ett
slutproduktvärde av 100 000 Mkr. i tron att
denna egenskap inte kan ändras.
Samma oförmåga att lösa
interdependensproblem framträder i större sammanhang
exempelvis inom trafiksäkerhetsarbetet.
Utnämningen av rattfylleri och hög fart till strykfaktorer
av samma slag som den statiska elektriciteten
hos syntetfibrer är beklämmande exempel på
tafattheten hos de problemanalysmetoder som
vi alltjämt tillämpar.
Jakten på strykfaktorer och grundorsaken
härtill nämligen avsaknaden av problemteori
som utvecklad vetenskap kostar i dag samhälle
och näringsliv betydande belopp. Förmodligen
kommer olika strävanden till effektivare
forskningstaktik att starkt aktualisera behovet av en
sådan tankens vetenskap.
Riskminimeringens taktik i praktiken
Erfarenheterna av riskminimeringens taktik,
som jag har försökt pröva under ett drygt
årtionde, har varit förvånansvärt goda. Avsedda
tekniska resultat har kunnat uppnås snabbt och
till låga kostnader. Även mycket svåra problem
av tröskel- och interdependenskaraktär har
klarats med små insatser t.o.m. när
traditionella forskningsmetoder lett fram till att
problemen skulle vara olösliga.
Detta gynnsamma resultat torde bero på en
organiserad strävan att redan på ett tidigt
stadium klassificera problemens karaktär,
varigenom man fått mod att i vissa fall nonchalera
"negativa" försöksresultat och kräva förnyad
prövning. Det är dock nödvändigt att noggrant
beakta vissa specifika behov liksom vissa
psykologiska problem, när man laborerar med nya
metoder av detta slag.
Eftersom ett projekt som drives med
riskminimeringens taktik är starkt beroende av
prospekteringsbetonade försök, är det
väsentligt att en projektgrupp utrustas med vissa
lämpliga litteratur- och laboratorieresurser
härför. Ett traditionellt organiserat
laboratorium har nämligen svårt att dirigera sin
verksamhet till de många separata punkter, som
aktualiseras genom att de kritiska problemen
får förtursrätt.
För en traditionell forskningsuppfattning
förefaller riskminimeringens taktik också
hop-pig och inkonsekvent. Traditionella forskare
vill ju ofta omedelbart gå till bottnen med alla
sina problem och härigenom kan konflikter
lätt uppstå med en strävan att bearbeta endast
kritiska problem. Ett traditionellt
forskningslaboratorium är dock önskvärt, eftersom man
också behöver undersökningar av traditionell
typ med stor analyssäkerhet och högklassiga
instrument, särskilt vid slutoptimeringen av
olika processteg.
Det behöver inte särskilt betonas, att kraven
på projektledningen blir större vid användning
av riskminimeringens taktik än vid
konventionell projektforskning åtminstone till dess
problemteorin blir bättre utvecklad. Ledaren
måste nu ha en nästan visionär förmåga att
bedöma problemkaraktär och sannolikheten för
att ett problem kan lösas. Han måste dessutom
ofta fatta beslut på basis av otillräckliga fakta,
en egenskap som ju normalt inte omhuldas av
forskare.
Han måste också ha blick för att sätta in
individer med skapande fantasi på de kritiska
problemen under fria arbetsformer och att
utnyttja de mindre skaparkraftiga för mera
stan-dardbetonade inventerings- och
optimeringsproblem under mera programmerade
arbetsbetingelser. Det synes vara en fördel hos
riskminimeringens statik, att den kan utnyttja
olika människotyper för de båda olika slagen av
problemställningar.
Det är ingen överdrift att påstå, att de
psykologiska problemen är de svåraste att komma
tillrätta med vid tillämpning av all ny taktik.
Den projektgrupp som under längre tid
arbetat enligt riskminimeringstaktiken har lärt sig
att koncentrera ansträngningarna på de
kritiska problemen. Den har kanske däremot inte
haft tid och resurser att ta fullständig hänsyn
till de standardproblem, som föreligger inom
1275 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
