Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 48 - SJ:s personvagnar — utveckling och byggnadsprogram, av Allan Gabrielsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJ:s personvagnar — utveckling
och byggnadsprogram
SJ:s första personvagnar med boggier
levererades 1891, vilket också är det gränsår, från
vilket några personvagnar ej längre finns kvar,
fig. 1. Leveranserna av personvagnar har
varit särskilt omfattande under
"standardperioderna" och det levererade vagnantalet har
alltid ökat något mot slutet av dessa perioder.
Under "nydaningsperioderna" har färre vagnar
levererats. Under den första
nydaningsperioden, 1920—1930, provades nya konstruktioner,
varefter dessa började tillämpas huvudsakligen
i samband med ombyggnad av befintliga
vagnar. Under den andra nydaningsperioden,
1950—1960, tillämpades denna arbetsgång
huvudsakligen på mindre serier av högvärdiga
nya vagnar, såsom restaurang- och sovvagnar.
Iögonenfallande är de stora mängder tvåaxliga
vagnar, som levererades 1905—1915. De var
billiga och ansågs vid denna tid väl kunna
tillgodose vissa trafikbehov, men under senare
tider har de varit en belastning. Efter 1930 har
de tvåaxliga vagnarna endast utgjorts av
resgodsvagnar. Nu tillverkas inte tvåaxliga vagnar.
Ett antal mycket gamla vagnar med träkorg,
såväl med boggier som tvåaxliga, finnes tyvärr
fortfarande kvar, vilket beror på att
nyanskaffningen inte alltid varit tillräcklig. Bland de
med SJ även under senare år införlivade
vagnarna från privatbanorna ingår likaledes stora
mängder trävagnar och tvåaxliga vagnar. De
gamla vagnarna utgör, trots att de
moderniserats, givetvis ur många synpunkter och inte
minst för SJ:s "good-will" en viss belastning.
Nya vagnar levereras nu i stor omfattning, och
leveranser planeras för hela 1960-talet, så att
snarast möjligt de gamla trävagnarna görs
överflödiga, fig. 1.
Det är inte överraskande att längden av de
"lugna" standardperioderna för varje
upprepning blir allt kortare. Den standardperiod, som
kan sägas ha inletts med de stora leveranserna
av de senaste sittvagnarna för express- och
snälltåg fr.o.m. 1960, torde knappast komma att
vara längre än framemot 1970. Vid denna
tidpunkt kan man vänta en ny nydaningsperiod.
Givetvis är gränserna mellan perioderna inte
så skarpa som fig. 1 anger, då vagnkonstruk-
Överingenjör Allan Gabrielsson, Stockholm
625.23(485)
tionerna utvecklas successivt. Men proven med
mer genomgripande förbättringar har varit
koncentrerade till nydaningsperioderna.
Samtidigt som en ny standard etablerats för
nytillverkade vagnar, har denna i större eller
mindre utsträckning även införts på befintliga
vagnar vid modernisering. För en fordonspark,
av den storlek som personvagnsparken vid SJ,
är det för rationellt underhåll och rationell
drift nödvändigt, att utrustningen är i
görligaste mån standardiserad. Ett sådant krav står
emellertid i visst motsatsförhållande till kravet
på att vagnarna och deras utrustning följer
med i den tekniska utvecklingen. En viktig
uppgift för personvagnskonstruktören är
därför att på rätt sätt möta dessa båda krav.
Personvagnsparkens utveckling
Trafik
Persontrafiken har i och med privatbilismens
starka frammarsch nedgått under en följd av
år, fig. 2, dock med en viss stabilisering under
1960 och 1961 (Tekn. T. 1954 s. 1021; 1961
s. 1). Man måste också vid bedömning av
tillgång på och behov av vagnar hålla i minnet,
att trafiken nu är mer än dubbelt så stor vid
SJ som vid SJ och alla landets privatjärnvägar
sammantaget för ca 25 år sedan.
Nyanskaffningen har därför under långa perioder främst
använts till att täcka vagnsbehov beroende på
trafikökningen, medan äldre vagnmateriel
måst i stor utsträckning kvarhållas i drift.
Persontrafiken på längre avstånd har en svag
tendens att öka, medan medeldistanstrafiken
minskar. Av den långväga trafiken är ökningen
i antalet sovvagnsresor markant.
Dagens persontrafik kännetecknas av en allt
större spännvidd mellan normaltrafik och
topptrafik. Detta förhållande har alltid
kännetecknat lokaltrafiken men blir allt mer
påfallande även beträffande fjärrtrafiken. Detta
leder till ett svårt avvägningsproblem, då det
gäller att avpassa fordonsparkens storlek på ett
optimalt sätt. Ännu så länge utgör de gamla
trävagnarna, som till stor del står i reserv
under större delen av året, en avskriven och där-
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 43 J1345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
