Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Lissabon som styrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen, och då ni är bortbuden, kan ni väl visa mig något
värdshus, där jag kan få mat.” — ”Det skall jag visst
göra. Vi följs då i morgon kl. 8 i land, då jag skall
anmäla mig först hos svenska konsuln Arfvidson och sedan
hos min korrespondent herr. Bourgerin. På dessa bägge
ställen kan ni följa med mig.” — ”Med strängaste
förbehalld, att ej annorlunda blifva känd, än som styrman
Jacobson.”
Sedan gubben lagt sig, kunde jag ej hålla mig ifrån
att gå på däcket och under denna härliga natt och
stillaste lugn bese staden. Ett faseligt pinglande med deras
klockor i kyrktornen satte mig i förundran. Jag frågade
högbåtsmannen, hvad det betydde. — ”Så låta de alla
nätter. Jag tror munkarne aldrig sofva, ty från 11 till i
låter klockorna då i en, då i en annan kyrka, och ofta
flera tillika.” Jag lyddes länge på denna nog harmoniösa
musik. Det lät som en hanterat 2 klockor, en finare och
en gréfre och slog med den finare tre tämmelig täta slag
och med den grofre ett slag som bas, och det varade hela
10 A 12 minuter. Och som nu 3 kyrkor tillika musicerade
på detta sättet, lät det ganska bra allt till kl. 12, da jag
gick in och lade mig.
Den 7 juni, forsta dagen jag satte foten i land pa
portugisisk grund kladd i min basta styrmansdrakt,
foljde jag kaptenen kl. 8 i land. Vi anlade vid stranden vid
en ohygegelig fyllningshog, som ej gaf mycken god
impression, gingo straxt till konsul Arfvidson, som bor vid
strandgatan, dar vi emottogos uti kontoret bade af
konsulen och hans kompanjon, en lang gammal hederlig
gubbe uti en damast nattrock. Arfvidson lat mig som
styrman stå vid dörren, men min längd bragte honom att
fråga kaptenen, hvar han fått den långa styrman, hvad
han hette och tillika leende, det han lärer få allas
förundran. Jag afhörde detta med liten förargelse, att
Arfvidson hvarken bad mig sitta eller vålade själf tala med
mig, och i mitt sinne ansåg jag honom med ett slags
förakt, dock utan att låta märka mig. Då vi gingo bort,
formaliserade jag mig litet hos kaptenen öfver Arfvidsons
uppförande, men Dickesson svarade, att det är en
hög
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
