Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Lissabon som styrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidson och med en fier mine sade: "God dag, styrman,
det är en vacker längd ni har. Huru gammal är ni?” —
”Nog kan jag ännu lefva för ålder, huru gammal är
herren?” — ”Hvad ar det för svar?” — "Lika med er fråga.
Hvars annars ålder lärer vara oss lika indifferent.” —
”Jag må bekänna, ni har styrmansfasoner.” — ”Det är
möjeligt, vis å vis er, min herre.” — ”Vet ni, att jag är
vår konungs konsul här?” — ”Det är mig kärt, men på
en precipiterad fråga för första gången vi se hvarandra,
följer korta svar.” — Arfvidson gick förtörnad sin väg
och Dickesson var litet embarrasserad öfver denna
konversation, och bad mig följa sig till andra ändan af
börsen, där hans korrespondent, en mot 60 års herre, som
markerade någon preference för de andra, herr
Bourgerin, satt utanför ett kaffehus, där Dickesson sade
indifferent, då Bourgerin frågade, att jag var hans styrman.
Bourgerin såg med mycken attention på mig och
frågade Dickesson, om styrman talte något annat språk än
svenska. — ”Jag tror han kan fransyska, — då
Bourgerin frågade: ”Är det möjeligit, att ni är styrman?” —
”Ja, den tjänsten förrättar jag hos kapten Dickesson
att med tiden blifva sjöman.” — ”Kom och gör mig
den äran ät middag med er kapten hos mig.” — ”Jag
tackar ödmjukast, men jag känner den distans, som är
emellan kaptenen och en understyrman, att de ej böra
på ett främmande ställe äta vid ett bord, aldra minst
kan jag pretendera den heder hos korrespondenten.” —
Bourgerin började straxt haslera, att sådana styrmän
äro alltid välkomna vid hans bord. Men jag undanbad
mig, att ej förordsaka hans hus någon ovanlighet, och
öfver bjudningen krusade vi länge, till dess Dickesson
sade till mig: ”Neka intet den hedersman, ty det är
säkert för hans fru skall få se er, och jag tror, ni blir
nöjd.” De taltes vid på portugisiska och skrattade, då
jag till slut måste lofva följa med. Bourgerin satte sig
uti sin chäs, och vi gingo till hans hus, ej långt ifrån
stranden utmed en kyrka, som Dickesson sade vara S:t
Pauls kyrka.
Vid ankomsten till ett stort superbt hus öppnade en
schweizare porten för oss. Här markerade allt grandess.
145
10 — Memoarer, I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
